En person du alltid räknat med finns helt plötsligt inte kvar vid din sida. Varje vaken minut är en storm av känslor och alla minnen tar okontrollerat över ditt huvud. Du vill inte vakna för att du inte vill genomlida en dag till, men inte heller somna för att du inte orkar ta tag i ångesten på nytt morgonen därpå.

Samtidigt som du försöker stå ut med outhärdliga och helt oförklarliga fysiska smärtor, som kramper i bröstet och ett vemodigt allmäntillstånd, tappar du fokus på både dig själv och allt runtomkring. Du slutar bry dig om dina intressen och behov och energin till att göra något åt det är som bortblåst. Men det gör inte så mycket, för ingenting spelar längre någon roll ändå.

Du börjar tvivla på dig själv och ifrågasätter saker du egentligen vet att du inte kunnat styra över. Du tvivlar på tiden som varit, på tiden som kommer, på din omgivning och på din självrespekt. Du börjar tvivla på ditt eget värde.

Innerst inne vet du att sorgen inte alltid kommer hålla fast dig i ett skrämmande järngrepp, att allt löser sig till slut. Men du är inte riktigt säker på om du vill. För sorgen är det enda du har kvar av personen du inte längre vågar erkänna att du älskar. Tilliten, kärleken och tryggheten är borta, så du håller fast vid den enda känslan som är tillåten.

En vän sa nyligen att det är bättre att ha förlorat någon än att aldrig ha älskat alls. Det kändes som en typisk klyscha, men efter ett tag började jag inse att det är sant. Det finns så många människor som, av olika anledningar, går runt ett helt liv utan att få veta exakt vad kärlek är. Vissa är inte öppna nog för att ens se och förstå möjligheten när den kommer, medan andra är för rädda för att ta till sig den. Rädda för att ruset någon gång skulle ta slut, rädda för att behöva stå ensamma kvar och möta sorgen på ostadiga ben.

Men är det verkligen så farligt? Vi känner sorg för att vi undermedvetet vill bibehålla något värdefullt. När någon vi älskar slits ifrån oss svarar hjärnan med den här förkrossande känslan som vi sällan vet hur vi ska hantera. Men egentligen är det ett bevis på att vi har vågat öppna oss och gett vika för en sådan våldsam sak som just kärlek. Ett bevis på att vi har känt något betydelsefullt. I stället för att fly sorgen borde i vi försöka finna någon sorts stolthet i att ha kunnat älska någon villkorslöst. Att vi har vågat sluta skydda oss själva för att i stället ge allt vi har till någon annan.

Så även om varje dag känns som ett nytt berg att bestiga när du helt plötsligt står där ensam, kan du sträcka på dig och tänka att du redan bevisat att du är starkare än du tror.