Nedräkningen är slut.

Vi springer och hinner precis börja se skymten av scenen samtidigt som de första trumslagen i mäktiga Gigi fyller arenan. Liksom i Karlstad får den, i det här fallet, underskattade låten bara agera intro och övergår därför snabbt i en av de senare årens hitlåtar - 999.

Stämningen är inte lik något annat. Redan från start lurar någon oförklarlig blandning mellan eufori och sorg, ångest och glädje. Även om musiken kommer leva kvar efter ikväll är detta slutet, något Jocke Berg, med darrig röst, påminner oss om när han berättar att allt de gör ikväll, gör de för allra sista gången.
Vinternoll2 blir en av de första favoriterna men efter att den nyare låten Andromeda följts av hänförande allsång till Egoist (som aldrig låtit bättre tack vare Daniela Sörensen, Carolina Wallin Pérez och Malin Brudell) är det svårt att sålla ut det bästa, det är bara magi rakt igenom.

Bildskärmarna trollbinder redan från start. Vi tas med på en promenad genom en ödelagd skog till tonerna av Den vänstra stranden och får senare bevittna en, milt beskrivet, obehaglig dans till Musik non stop. Under Jag ser dig används en innovativ metod till publikfrieri då arenan tänds upp så att kamerorna kan dansa över publikhavet och låta bandet få se oss en sista gång.

Gråtfesten tar fart på riktigt när man efter några dova trumslag anar introt till Socker. Återhämtningen blir inte en lätt match när Berg efter detta kortfattat förklarar sin kärlek till bandmedlemmarna, då både tårar och hysteriskt jubel kväver varje försök till flera ord. Bandets genom tiderna främsta kärlekslåt, Utan dina andetag, får i ny tappning följa upp hans budskap. Men nu handlar det även om kärleken till fansen och alla som funnits med genom åren. En lite omskriven Sverige, som känns otroligt relevant i världen vi lever i idag, bygger upp stämningen till en av de självklara höjdpunkterna, 747, tillsammans med tusentals mobilljus som tänds. Efter detta är hela arenan tyst i ungefär fyra minuter. Joakim Berg och hans akustiska gitarr är det enda som hörs. Låten December, från B-sidor 95-00, symboliserar bandets senaste månader på ett perfekt sätt innan scenen lämnas tom för första gången.

Det självklara slutet sedan 2005, Mannen i den vita hatten (16 år senare) väntar efter Förlåtelsen och Dom andra. Joakim Berg frågar viskande om vi är redo och tar sedan i som aldrig förr, liksom Sami Sirviö, Martin Sköld och Markus Mustonen. Låten som vanligtvis gör att publiken exploderar i dans och allsång har inte riktigt samma effekt som vanligt. Många står helt stilla för att ta till vara på stunden innan den är över. Färgglad konfetti regnar framför sentimentala blickar och alldeles för tidigt har det regnat klart. "Vi ska alla en gång dö" och ett sista ackord låter bandet lämna scenen för att sedan komma tillbaka klädda i vitt. Den sista sången blir just det innan killarna, som förgyllt musiksverige de senaste 26 åren, säger farväl, vänder sig om och lämnar för gott.