Halvvägs till bussen i morse insåg jag att jag låg en timme före i mitt huvud. Tydligen var mitt medvetslösa morgon-jag så sinnessjukt taggad på att börja en ny jobbvecka.

På vägen tillbaka hem insåg jag att det bara är fem veckor kvar av min anställning på Tuggeliteskolan. Efter de veckorna har det gått två och ett halvt år sedan jag började, nervös och nojig. Första tiden bestod av en okontrollerbar rädsla för att bli magsjuk, istället drog jag på mig en lunginflammation som varade i nästan en månad (det var dock att föredra).

Trots att det frenetiska handtvättandet fortfarande sitter i är det inte vetskapen om att jag kan bli smittad som tynger mig mest, utan faktumet att jag inte kommer få träffa alla de där fantastiska ungarna varje dag. Visst är jag så där orimligt trött vissa dagar efter jobbet, och visst drivs jag till vansinne var och varannan dag. Men jag tror det är få jobb som ger så mycket glädje och uppskattning.

Tur är väl att jag har ett annat galet roligt jobb att se fram emot. Januari närmar sig förvånansvärt fort och för antagligen första gången någonsin är jag mer än helt okej med det.