Tankar om resans upplevelser

I skrivande stund har jag varit på hemmaplan i cirka två och en halv vecka. Likt tidigare kan jag inte förstå hur nazisterna kunde ta livet av judar, handikappade och andra som inte hade samma politiska tankar som Adolf Hitler. Metoderna som användes för att döda dem var olika, allt ifrån bli skjuten, till att gasas eller kokas ihjäl. Som om det inte vore nog, gjordes olika experiment på fångarna i lägren innan de dödades.

 

Händelserna som berörde mig mest under resan var Kazmier Biskupi där 3000 judar kokades till döds och Auschwitz 1 där vi fick se saker som fångarna hade haft med sig, samt hår från kvinnor.  Joost Lakmakers föreläsning om hans tid i lägren var också en händelse som berörde mig otroligt mycket. Känslorna och tankarna var många och starka kring det jag fick uppleva på resan. Det känns fortfarande som att jag inte är färdig med bearbetningen av dem heller, frågan är om jag någonsin kommer att bli det! Förmodligen kommer jag att tänka tillbaka på resan lite då och då under resten av livet.

 

Joost bad oss som var med på resan, att återberätta hans historia när han inte längre själv kan göra det. På grund av att resan gav mig så otroligt starka känslor och intryck har jag redan berättat om Auschwitz, Joost och Siegfrieds upplevelser i fyra klasser på min VFU-skola. Eleverna har visat stort intresse då jag har berättat och visat bilder från resan. Vissa elever började dessutom att reflektera och diskutera om händelserna under Förintelsen.

 

Jag anser att lärare kan använda sig av Förintelsen och många av dess händelser i undervisningen om demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror också att det är viktigt att vi inte glömmer bort att prata om Förintelsen, då jag tror att det minimerar risken att den kommer hända igen.

 

Detta är mitt sista blogginlägg och därför vill jag avsluta med att tacka alla som gjort denna resa möjlig! Ett extra stort tack till överlevaren Joost Lakmaker och den före detta tyska soldaten Siegfried Kleinschmidt för att ni har berättat om era livsöden under Andra världskriget!

 

 

// Erik

Kategori: Okategoriserade

Mina avslutande reflektioner

För två veckor sedan kom vi hem från vår resa i Förintelsens spår. Jag har ännu inte haft nog med tid för att bearbeta alla minnen, smälta alla intryck eller sortera alla tankar som uppstått. Det här är en process som jag gissar kommer att ta ett bra tag, hur länge vet jag inte. Kanske kommer det att vara en pågående process som jag återkommer till då och då genom åren. Det jag har fått vara med om under resan är så ofattbart stort och viktigt att det måste få ta tid att sjunka in.

 

Dessa resor har tidigare år dokumenterats på olika vis av frivilliga lärarstudenter som har varit med på resan. I år var det jag och Erik som ställde upp. Till att börja med kändes det lite nervöst, men så här i efterhand måste jag säga att jag är glad att jag gjorde det. Även om det har varit stressigt många dagar att hinna skriva sina inlägg på bussen mellan olika besök så har det ändå känts som en viktig gärning, både för att få beskriva upplevelser, tankar och känslor för er läsare, men också för min egen del – för att bearbeta och minnas.  Det har varit svårt att förmedla i ord vad jag har varit med om, och ingen kan egentligen förstå exakt vad en sådan här resa innebär förrän man själv har genomfört något liknande. Trots detta tror jag ändå att jag har lyckats nå ut till några läsare, väckt lite tankar och kanske inspirerat någon till att göra en resa i Förintelsens spår.

 

Det som förvånade mig lite grann var hur snabbt jag återgick till gamla vanor, rutiner och scheman igen efter hemkomsten. Efter att ha upplevt så starka känslor och lärt mig så mycket om vår grymma historia kan jag tycka att det borde ha tagit längre tid innan jag återigen kastade mig in i vardagen, inte minst för att på något sätt visa respekt för det jag har tagit del av. Men å andra sidan så förstår jag att det nog är bäst så här. Att hålla fast vid det familjära, det vardagliga och det trygga är precis det jag behöver efter denna händelserika och känslofyllda resa. Som tidigare sagts kommer det att ta tid att smälta all den nya kunskapen och komma till nya insikter, men jag kommer alltid att kunna gå tillbaka i minnet och återuppleva det jag kände under resan.

 

Jag tror att jag har nämnt det tidigare, men det tål att sägas igen: som framtida lärare kommer jag att ha stor nytta av att ha genomfört den här resan. Eftersom jag kommer att arbeta i årskurs 1-6 så får jag nog mest användning för mina upplevelser i mitt kommande arbetet för de mänskliga rättigheterna, i försöket att fostra framtidens solidariska, demokratiska och inkluderande medborgare, samt i arbetet mot mobbning, rasism och främlingsfientlighet. Genom att berätta och föra vidare vad jag har fått höra, sett och upplevt så hoppas jag att jag kan väcka empati hos så många som möjligt och bidra till att vi lär av historiens misstag så att vi kan röra oss mot en bättre framtid.

 

Det här är mitt sista inlägg och därför är några tack på sin plats:

Tack till alla er som gjorde resan till en oförglömlig upplevelse.

Tack till alla som har tagit sig tid att följa bloggen.

Och sist men inte minst, tack till familj och vänner, för att ni finns.

 

/Sanna

Kategori: Okategoriserade

En och en halv vecka på hemmaplan

I skrivande stund har jag varit hemma i ungefär en och en halv vecka, och det var tänkt att jag och Sanna skulle skriva ett sista inlägg ungefär en vecka efter hemkomsten till Sverige. Tanken var att vi skulle sammanfatta våra intryck och känslor när vi har fått lite mer perspektiv på resan. Dock har vi inte haft tillräckligt med tid för att bearbeta alla intryck, förmodligen kommer det ta väldigt lång tid, men vi siktar ändå på att skriva det sista inlägget under nästkommande vecka.

 

Under veckan som gått har jag fått möjligheten att visa mina egna bilder, berättat och känslor och intryck från resan i två klasser i årskurs sex på den skola där jag gör min praktik. Eleverna som lyssnat har visat stort intresse för det jag berättat, och ställt många frågor om resan. Detta gjorde mig väldigt glad, och jag fick någonstans en känsla av att Förintelsen inte kommer att glömmas bort!

 

/ Erik

Kategori: Okategoriserade

Resan genomförd

I skrivande stund har jag varit hemma ungefär två dygn. Jag hade väldigt stora förhoppningar på resan, förhoppningarna infriades och i efterhand är jag väldigt nöjd med allting. De olika besöken och föreläsningarna berörde mig starkare än vad jag hade anat. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte med på resan. Detta kan vara en av de viktigaste delarna av min lärarutbildning vid Karlstads universitet. I framtiden kommer jag berätta om resan för mina elever.

 

På måndag återgår jag till min VFU (praktik) på en skola i Karlstad. Där kommer jag under nästa vecka berätta om och visa bilder från resan för elever i årskurs 6.

 

Jag vill därför tacka alla som varit med som arrangörer för resan:

Lilian Ohlsson och Börje Hällström, ABF Värmland

Anders Österberg, Karlstads universitet

 

Ett extra stort tack till överlevaren Joost Lakmaker och den före detta tyska soldaten Siegfried Kleinschmidt. Utan ert deltagande hade inte resan blivit så bra som den blev!

 

Fr. vänster: Joost Lakmaker (överlevare), Erik Tholin, Siegfried Kleinschmidt (f.d. tysk soldat).

Fr. vänster: Joost Lakmaker (överlevare), Erik Tholin, Siegfried Kleinschmidt (f.d. tysk soldat). Foto: Marcus Olsson

 

Om ungefär en vecka kommer jag och Sanna skriva ett sista blogginlägg!

 

/ Erik

 

Kategori: Okategoriserade

Ett fint sätt att runda av Polenresan

Igår kom vi hem till Sverige igen, men bloggandet är inte riktigt över än. Jag skulle först vilja berätta om den sista kvällen tillsammans i Krakow…

 

Efter besöket på Auschwitz Birkenau bestod de sista punkterna på resans program av en konsert med klesmermusik och en stor gemensam middag. Klesmermusik är en traditionell judisk musikgenre. Innan den en timme långa konserten hade jag egentligen inga förväntningar på hur det skulle låta eftersom jag aldrig tidigare hade hört talas om denna musikstil. Så med ett öppet sinne satte jag mig ner och lyssnade till Jascha Lieberman Trio.

 

Att gilla klesmermusiken var inte särskilt svårt för min del då jag är en allätare när det kommer till musik. Det som däremot förvånade mig med musiken var de otroligt varierande känslor som trion lyckades gestalta med sin musik. Med tvära kast mellan hetsande, eggande, lugna, vackra, förförande, glada samt melankoliska melodier skapades en mycket oförutsägbar musik, vilket bidrog till att jag gillade den starkt. Oförutsägbarheten fick vi också bevis för vid ett par tillfällen då ett antal personer i publiken började applådera innan låten var slut. Instrumenten hade tystnat en kort stund men fortsatte sedan att spela – pausen ingick alltså i musikstycket. Då fick vi oss ett gott skratt allihop.

 

Musikerna imponerade otroligt mycket. Jag har aldrig sett maken till fiol-, ackordeon- och kontrabasspelande! Speciellt violinisten – Jascha Lieberman – imponerade med de ljud han lyckades frambringa ur både sin fiol och altfiol.

 

Efter konserten bjöds det på en sista gemensam middag. Många höll fina tacktal då efterrätten hade serverats och det kändes som att alla var mycket nöjda med resan. Anders Österberg, kursansvarig för min och Eriks inriktning på lärarprogrammet, gav oss rådet att ta tillvara på den sista kvällen och ha lite skoj – och det hade vi verkligen. I goda vänners sällskap slappnade vi av tillsammans på hotellet och valde att göra den sista gemensamma kvällen till en positiv upplevelse. Efter alla de mentalt påfrestande besöken var det just detta vi behövde – skratt och trevligt umgänge.

 

Under flygresan hem igår kom mycket tankar. Men den viktigaste slutsatsen var att det är den här typen av resor och upplevelser som gör att man värderar livet och det som finns runt omkring en på ett helt annat sätt. Jag känner idag en starkare tacksamhet och glädje över att jag har en så fin familj och att jag har förmånen att bo i ett land och en tid då levnadsförhållandena är goda och vi inte befinner oss i krig. Den första familjemedlemmen jag träffade när jag kom hem fick en lång, varm kram och en puss på kinden – det kändes otroligt skönt att äntligen vara hemma igen…

 

Nu väntar en välbehövlig helg då vi alla förhoppningsvis får tid till att vila ut och hämta krafter efter denna upplevelserika och påfrestande resa. För mig och Erik innebär nästa vecka att vi är tillbaka på våra VFU-skolor för att fortsätta vårens praktikperiod. Under veckan kommer vi båda att ta oss tid att bearbeta våra intryck, minnen och känslor, så att vi kan ge er läsare ett sammanfattande och slutgiltigt blogginlägg nästa helg.

 

/Sanna

Kategori: Okategoriserade

Siegfried Kleinschmidt – en före detta tysk soldat

Efter att ha besökt Auschwitz 1 och hört Joost Lakmaker berätta om sina upplevelser under Förintelsen fick vi förmånen att ta del av en före detta tysk soldats upplevelser under andra världskriget. Inför föreläsningen snurrade mycket tankar omkring i mitt huvud, och en tanke återkom om och om igen. En före detta tysk soldat ska föreläsa, hur många människors liv har han på sitt samvete? Kommer han att berätta det, eller måste man fråga?

 

Siegfried föddes i Berlin 1923 och flyttade som sexåring tillsammans med sin mamma till Tjeckoslovakien. I Tjeckoslovakien levde han ett bra liv och gick i skolan precis som alla andra barn. Efter åtta år i landet ansågs han som utlänning och blev tvångstransporterad till Tyskland. När Tjeckoslovakien blev tyskt återvände Siegfried, hans mamma och broder dit. Siegfried genomförde värnplikten och blev utbildad infanterist, soldat som strider till fots i den främre stridslinjen. Under andra världskriget blev han placerad i stridande förband som skulle som skulle slåss mot ryssarna. Siegfried ville inte kriga, han ville lämna den tyska armén, men visste att om han lämnade den skulle han dödas. Han valde därför att stanna kvar i armén. Kriget var inte på något sätt lätt för Siegfried och hans kamrater, mat och vatten var bristvaror. Utrustningen var undermålig, sommarutrustning mitt i vintern, och termometern visade ofta kallare än 30 minusgrader.

 

För att svara på mina inledande tankar fick jag ett svar av Siegfried utan att fråga. För att rädda livet på sina 20 soldater som han hade befäl över blev han tvungen att skjuta en tysk officer. Officeren ville tvinga ut Siegfried och hans kamrater på ett uppdrag som hade inneburit att alla hade dött.

 

Siegfried återkom flera gånger under hans föreläsning till hatets och fanatismens hemska konsekvenser.

 

Det var väldigt intressant att få höra Siegfrieds upplevelser!

 

 

/ Erik

 

Kategori: Okategoriserade

Auschwitz-Birkenau

Igår förmiddag besökte vi Birkenau (Auschwitz 2) som är ett av de tre stora lägren i Auschwitz. I lägret bodde cirka 100 000 fångar, fördelade i många baracker. Lägrets geografiska storlek är ungefär som 160-165 fullstora fotbollsplaner. När jag kom in genom entréporten och blickade ut över lägret kunde jag knappt, långt bort i horisonten skymta slutet av lägret.

 

Vår guide berättade om en överlevare från lägret, David. Han kom till lägret tillsammans med sin mamma och lillasyster. När de hade hoppat av tågvagnen vid Auschwitz station började selekteringen. Kvinnor och barn i en grupp, och blivande fångar i arbetsför ålder i en annan grupp. Barn under 14 år räknades som icke arbetsföra, och gick samma öde till mötes som kvinnor och handikappade, gaskammaren. Davids mamma hade förstått på andra fångar i gruppen att selekteringen gick till på detta sätt, och insåg att hon inte kunde rädda sin dotter och sig själv, men David kunde hon rädda. De tre stod tillsammans i gruppen som skulle föras till en av lägrets gaskammare. Davids mamma gjorde verkligen allt för att rädda sin son från att dö. Hon knuffade bort David mot gruppen som skulle bli fångar i lägret, men han kom tillbaka lika fort, mamman knuffade igen, men David kom återigen tillbaka. Fram och tillbaka höll de på, David fick en känsla av att hans mamma älskade sin dotter mer än honom. De sista orden David sa till sin mamma var ”Jag hatar dig, hoppas att du dör”. Davids önskan gick i uppfyllelse, mamman gasades ihjäl, medan David fick leva vidare.

 

Fångarnas sängar

Så här såg fångarnas sängar ut i Auschwitz-Birkenau. På varje våning sov det mellan fyra och sex fångar. Foto: Erik Tholin

 

 

Detta var det som berörde mig mest under besöket på Auschwitz-Birkenau. Det är svårt att sätta ord på mina känslor för det jag fick berättat för mig. Davids känsla av att mamman inte älskade honom tror jag kan vara en av det värsta känslorna som finns. Jag antar att det gjorde ont i hela kroppen på David av denna känsla. Jag kan förstå att Davids känsla gjorde att han sa det han sa till sin mamma, även om han egentligen inte menade det. Jag är ganska säker på att han älskade sin mamma precis på samma sätt som alla andra barn älskar sina föräldrar. Kanske säger man det till sina föräldrar alldeles för sällan? Jag är ändå övertygad om att David ångrar det han sa till sin mamma den där dagen när de skildes åt för att aldrig mer träffas igen, ord som förmodligen gjorde ont för hans mamma att höra. Någonstans tror jag att hon ändå visste att han älskade henne trots de sista orden hon fick höra av sin son.

 

Som avslutande ord till er som läser min och Sannas blogg vill jag att ni tänker på att berätta för era nära och kära att ni älskar dem! Jag kommer att göra det!

 

 

 

/ Erik

Kategori: Okategoriserade

Auschwitz II Birkenau

Auschwitz Birkenau byggdes till skillnad mot Auschwitz I med ett syfte: att bli ett koncentrations- och förintelseläger. Auschwitz I hade från början endast varit militära byggnader, men som senare kom att användas som koncentrations- och arbetsläger. Syftet med Auschwitz I var alltså inte i första hand att mörda människor, det var först senare som det också blev ett förintelseläger. I Birkenau däremot togs det med i planeringarna från första början att det skulle byggas upp från grunden till ett koncentrations- och förintelseläger. Där Birkenau ligger fanns från början en by. Invånarna kördes därifrån och teglet från husen återanvändes i uppförandet av det nya lägret.

 

Birkenau är mycket större än Auschwitz I och Auschwitz III Monowitz, nämligen 160 fotbollsplaner stor till ytan. De första fångarna kom dit 1942 och det kan vara så många som 800 000-900 000 människor som dog i Auschwitz II Birkenau.

 

Under den sju kilometer långa rundturen på Birkenau får vi bland annat se raserade gaskamrar, tegel- och trähusen där fångarna sov, samt järnvägsspåren som slutar inne i lägret. Jag känner att det är svårare att få en känsla för hur det var att komma till Birkenau än Auschwitz I eftersom det inte finns lika mycket saker sparade där som visar vilka personerna var eller vad de hade med sig. Det enda under besöket som får mina ögon att tåras är då en av guiderna berättar ett kort brottsstycke ur juden Davids liv. När Davids mamma, lillasyster och David själv kom fram till Auschwitz II Birkenau valdes hela familjen snabbt ut för att skickas direkt till gaskamrarna. Davids mamma förstår ganska snart att de är påväg mot sin egen död och knuffar därför David i riktning mot kön med starka och arbetsföra män. Mamman vet att dottern inte kan räddas – hon är för ung – så hon beslutar sig för att vara med dottern till slutet. Hon knuffar David åt sidan flera gånger, men han kommer tillbaka gång på gång, samtidigt som han blir argare och argare. David tolkar det nämligen som att hans mamma inte älskar honom – att hon älskar dottern mer. Därför är det sista han säger till sin mamma, ”jag hatar dig – jag önskar att du vore död”. David överlever, men inte hans familj… Den här historien griper mig mycket starkt – vad fruktansvärt det måste kännas att veta att det sista man sa till sin familj var att man önskade att de var döda – och sedan besannas just dessa ord… hur lång tid tar det innan man förlåter sig själv för något sådant?

 

Det slår mig under besökets gång att situationen för fångarna måste ha känts fruktansvärt hjälplös.  Bara tanken på att  det inte finns något de kan göra – att de är fast där de är – måste ha varit svår att leva med. Ofta kan man ju hitta styrka i det faktum att man åtminstone försöker göra något. Men det var inte många som fick chansen till detta. De personer som kanske hade störst förmåga att rädda några liv var de fångar som arbetade som tolkar vid järnvägsspåren då nya transporter av fångar kom till Birkenau. När läkarna frågade de nya fångarna hur gamla de var och vad deras yrke var kunde tolkarna råda fångarna att ljuga och säga att ungdomarna var äldre än 14 och att männen kring 60 var cirka 45. Fångarna råddes också att säga att de jobbade inom hantverksyrken istället för med ”intellektuella” yrken såsom lärare. Tack vare dessa tolkar överlevde alltså fler människor än om det inte hade funnits några tolkar alls.

 

/Sanna

Kategori: Okategoriserade

En känslosam dag

Joost Lakmaker var en politisk fånge som sattes i Auschwitz III Monowitz. Väl där fick alla fångar order om att glömma sitt namn, sitt familjenamn. De hade fått en ny identitet – vänster underarm hade tatuerats med ett nummer under den första tiden i Auschwitz I. Joost berättar att om han skulle väckas mitt i natten skulle han genast kunna rabbla sitt nummer. Fångarna glömde varken sitt namn eller sin nya identitet…  Joost var en av de fångar som lyckades fly under dödsmarschen från Auschwitz i januari 1945 då tyskarna visste att de sovjetiska styrkorna snart skulle nå lägren och därför beslöt sig för att evakuera dem.

 

Att lyssna till Joost direkt efter en stor lunch och en tre timmar lång, tung rundtur på Auschwitz I var inte världens bästa planering i schemat. Lite lätt dåsig är det av och till svårt att koncentrera sig på Joosts ord som lågmält kommer över hans läppar.  Med hjälp av några chokladbitar infinner sig den lilla sockerkick och energi som jag behöver för att kunna fokusera resten av föreläsningen.

 

Joost uppmanar oss i  slutet av föreläsningen att fortsätta berätta om vad som har hänt – att vi är skyldiga att dela med oss av det vi har sett även efter det att han själv har dött. Joost menar att vi kan göra en insats för framtiden – nämligen att stoppa en del grupper som idag finns i samhället.

 

Jag går ut ur konferenssalen, i riktning mot bussen, efter Joosts föreläsning och förstår inte varför jag känner mig så tom på känslor och tankar. Jag känner ingenting… i 100 meter – sen slår känslorna till precis som när du slår på en strömbrytare. För andra gången den här dagen (tisdag) verkar det som att tårarna aldrig kommer att ta slut. Det är när jag sätter mig på bussen som det känns som värst – och inte blir det bättre av att se klasskamrater och medresenärer som gråter till höger och vänster. I denna stund bestämmer jag mig för att hålla fast vid Joosts uppmaning och i framtiden använda mig av läraryrket som plattform för att sprida vidare vad jag har upplevt och vad jag har lärt mig idag.

 

Innan vi lämnar Oswiecim (staden där Auschwitz ligger) besöker vi också massgraven där Joosts bror David med största sannolikhet ligger begravd. David levde fortfarande vid Auschwitz befrielse men dog kort därefter på grund av olika sjukdomar. Framför massgravens minnesmärke lägger vi en bukett med blommor, och jag känner hur tårarna återigen flödar… Efter en tyst minut går vi alla fram till Joost och ger honom en välbehövlig kram. Tagna av allt allvar traskar vi sakta tillbaka till bussen som tar oss hem till Krakow för att lyssna till Siegfried Kleinschmidts levnadsöde.

 

/Sanna

Kategori: Okategoriserade

En föreläsning som berörde – av en otroligt stark man!

Joost Lakmaker är som nämnts i tidigare inlägg en av få överlevande från Auschwitz som är vid livet. Han började med att berätta att han var en politisk fånge under Förintelsen, eftersom hans pappa var ledare för ett socialistiskt parti i Holland.

 

Efter att Joost varit och besökt sin hemliga flickvän, numer fru, klev han av spårvagnen utanför sitt hem och fick se sin familj bli bortförd av SS-män. Som tur var blev han inte påkommen, men som ensam 16-åring kan det ändå inte ha varit lätt, ingen att vända sig till för att få hjälp. Tillslut tog han beslutet att återvända hem till sin flickväns familj för att få tillbringa natten där. Efter många om och men godkände flickvännens pappa att han fick stanna kvar över natten.

 

När Joost vaknar nästa morgon sitter det fyra män i flickvännens hem, pappan har via bekantas bekanta lyckats få dit representanter för en motståndsrörelse mot nazisterna. De fyra männen tar med sig Joost, och han blir medlem i motståndsrörelsen. På nätterna målar han och ett par andra ungdomar inom rörelsen antinazistiska symboler på offentliga platser såsom på, broar, murar, väggar och liknande ställen. Efter en tid blir Joost och de andra ungdomarna påkomna av SS-män, som arresterar och förhör dem. Detta resulterar i att de blir transporterade till ett fångläger i Holland. Senare förs de till ett annat läger i Holland, därefter transporteras de till Auschwitz. Transporterna skedde med tåg, i trånga tågvagnar packades fångarna in utan tillgång till varken mat eller vatten. Resan från det sista fånglägret i Holland till Auschwitz tog tre dygn. Följderna av detta var att flertalet fångar dog. Det var inte ovanligt att spädbarn och gamla dog. De döda fångarna kastades vid nästkommande stopp ut ur vagnarna. Mammor blev tvingade att lämna bort sina döda spädbarn till den fånge som stod närmast vagnsdörren, för att han eller hon skulle kasta ut det.

 

Hur kan man göra så? Det är en gåta för mig hur nazisterna kunde ”stå och se på” när man ser ett spädbarn dö och sedan kastas ut i naturen. Var nazisterna människor eller maskiner, som bara gjorde det dom blev tillsagda?!

 

När de väl var framme vid tågstationen i Auschwitz påbörjades selekteringen av de nyankomna fångarna. Joost förstod snabbt vad som skulle hända, de svaga, icke arbetsföra skulle skickas direkt till avrättning, medan de friska skulle få leva. Därför sträckte han på sig och visade sig stark, trots att han hade invärtes skador i magen. Han lyckades lura SS-soldaterna och slapp därmed omedelbar avrättning. Därefter blev fångarna tillsagda att glömma bort sitt förflutna, familj, sitt egna namn och istället memorera in ett individuellt nummer som tatuerades in på ena underarmen.

 

Cirka 40 av fångarna, däribland Joost blev efter några veckor förflyttade från Auschwitz 1 till en annat läger, Monowitz (Auschwitz 3). Fångarnas kroppshår rakades bort, de duschades av och smordes in i fotogen för att förebygga smittepidemier.

 

Joost berättade även om olika typer av bestraffningar, alltifrån piskrapp och bunkerstraff (utan mat och vatten) till dödsstraff.

 

Arbetsdagen började med väckning 04.30, därefter 5 kilometers promenad till arbetet som varade till 17-tiden. Därefter promenad hem då man lade sig för natten vid 19-tiden. Under nätterna kunde fångarna bli väckta av uttråkade SS-män som beordrade gymnastik. Sedan fick fångarna återgå till sin sovvila.

 

Auschwitzlägren tömdes i januari  1945 och fångarna fick ge sig ut på dödsmarscher. I samband med dödsmarschen lyckades Joost tillsammans med två andra fångar fly. Under flykten stötte han på problem, men lyckades till slut återvända till hemstaden Amsterdam. Dock hade han inte någon familj att återvända till, det enda Joost hade kvar var hans flickvän. Detta var något som berörde mig väldigt mycket. Jag relaterade till mina egna erfarenheter med personer som gått bort som stått mig nära. Jag har mist en person i min närhet som betytt väldigt mycket för mig, en otroligt jobbig händelse, men det som räddade mig var att jag hade en familj att dela sorgen med. Joost hade ingen!

 

Han avslutade föreläsningen med att säga till oss åhörare ”Lova mig att återberätta min historia när jag inte längre kan berätta den. För jag vill inte att någon ska uppleva samma liv som jag har haft”. Detta gjorde att jag och flera andra bröt ut i gråt!

 

Efter det besökte vi en massgrav där Joost bror ligger begravd. Där blev det återigen ett mycket känslosamt tillfälle! Ett kort på Joost broder, David, ställdes upp framför minnesmonumentet vid massgraven tillsammans med en blombukett. En tyst minut hölls för att hedra brodern, en tyst minut med mycket snyftande från mig och övriga i gruppen!

 

/ Erik

Kategori: Okategoriserade