En av oss…

Tankar från våra ungdomsledare, Mickan och Ida.

Öppen Fritidsverksamhet (mötesplatser, aktivitetshus, parklekar och fritidsgårdar) inom Kultur och Fritidsförvaltningen Karlstad har alltid arbetat med ungt ledarskap, äldre ungdomar leder yngre (eller jämnåriga!) inom olika aktivitetsinriktningar, vilket innebär att möjligheter ges till att pröva ett på ett ledarskap med vad allt vad det kan innebära. Att vara ungdomsledare innebär också också ett framtids- eller yrkestänk, att se studier inom en yrkesbana på kort eller lång sikt, att samla på sig erfarenheter, möjligheter och kunskap. Mickan och Ida från förra årets En av oss…/Toleransprojekt, har hoppat på ungdomsledartåget och ingår i årets ledargäng tillsammans med Majjsan, Amino och Beckan från ungdomar för trygghet, Frida från våran samarbetspartner Folkuniversitetet, Kim från UNO ungdomens hus och CG från Aktivitetshuset Orrleken. Bonnstabuss med Petra i spetsen och hennes chaufförskompis är de som tar oss fram på stora och små vägar i Sverige och Polen.

 

”Det var först ungefär ett halvt år kvar, sedan var det två månader kvar och vips sitter jag här och ska sätta mig på bussen om så lite som fem ynka dagar. 
Detta är andra året jag åker med till UNO, men första året jag ska åka mer i en ledande roll. (17 åriga lilla jag) 
Det ska bli riktigt intressant att få ta del av allt ännu en gång då jag förhoppningsvis kommer se saker och platser ur ett nytt perspektiv, detaljer som jag kanske inte hann lägga märke till förra året då jag var upptagen med alla intryck. 
I gruppen är det en riktigt fin stämning så jag tror att det kommer bli en riktigt bra resa. Vi kommer uppleva mycket jobbigt och få ta del av så otroligt mycket viktiga delar, men emellan åt kommer vi att ha det riktigt jäkla kul. 
Är taggad på dessa 350 mil i buss (kommer säkert sova bort minst 100 men resten då jädrar) restaurangbesöken och all tid däremellan kommer oxå bli riktigt kul kan jag lova. 
Så nu är det bara att börja packa (kommer till 100% börja fredag kväll sent heehee)  

En ny regel för mig i år är att klä mig efter väder, alltså inte klä sig som jag skulle göra en solig dag på stan i lilla Karlstad då jag lärde mig en läxa genom det förra året (Overall och onepiece hade ju vart nått) 

 Jättetacksam över att jag får chansen att åka iväg ett år till och med dessa människor. Detta är så såå viktigt och en av dom största resorna man kan göra både historisk, utåt och inåt sett. ”
//Mickan 

 

”Mina förväntningar inför min tredje resa till polen är som alltid att lära mig nya saker och uppleva saker jag kommer ta med mig genom hela livet och få så mycket kunskap så att jag spricker och förstås att få lära ut all kunskap jag har. Jag älskar verkligen att lära andra och bara att få kunna dela med mig av mina upplevelser och kunskaper är en upplevelse som jag tycker är helt fantastisk.

Jag ser fram emot hur jag kommer reagera den här gången eftersom jag reagerat olika gångerna jag varit där innan och om sakerna jag satte ut i Zbylitowska Góra sitter kvar. Att leda en basgrupp kommer bli så otroligt kul och jag kommer att ta vara på alla upplevelser så jag kan ta hand om gruppen så bra som möjligt. 

Jag ser verkligen fram emot att förhoppningsvis få komma in i Saunan i Birkenau då det finns så mycket känslor från min sida därifrån och jag vill verkligen hälsa på mina barn från min första resa. Sen tycker jag verkligen om Lublin så dit ser jag fram emot att åka till igen och ta revansch från nederlaget från förra åtets basgruppstävling, Majdanek som var värst för mig förra året kommer bli lika spännande i år. 

Warszawa ska bli spännande då jag älskar den staden så otroligt mycket också. Jag ser verkligen fram emot att kanske på att besöka Umslagsplatz i igen då det också finns kopplingar där som får mig och reflektera så mycket om kärlek till syskon. 

Judiska begravningsplatsen vill jag gärna dela med mig av mina tankar till hela gruppen eller bara min basgrupp för där är min största reflektion på hela resan. Till sist ser jag otroligt mycket fram emot Korczaks barnhem av kända anledningar och kärlek till den mannen. 

Jag vill framförallt bli en bättre berättare och en bättre ledare så jag kan fortsätta att sprida vidare vad vi måste berätta.”

//Ida

 

 

Några rader av Frida

Välkommen till gänget Frida, som jobbar på Folkuniversitet Karlstad, en av våra samarbetspartners.

”Jag började jobba på Folkuniversitetet i november och blev ganska snart involverad i En av oss-projektet, Folkuniversitetet hade då sökt och fått beviljat bidrag från MUCF för projektet och hela idén med det rimmar väldigt bra med Folkuniversitetets uppdrag som studieförbund. Att jobba för att främja demokrati och kunskapsspridning genom erfarenhetsutbyten och möten med andra människor är ju precis vad folkbildning handlar om!

Nu ska jag få äran att åka med projektgruppen till Polen och jag är så peppad inför det! Det ska bli så kul, spännande, lärorikt och utmanande att göra den här resan tillsammans med alla ungdomar och ledare. Själv har jag aldrig varit på någon liknande resa så jag är självklart också spänd för allt som vi kommer möta.

När vi var i Säffle och lyssnade på Joost Lakmakers historia och upplevelser avslutade han med uppmaningen om att aldrig sluta berätta om det som hänt under förintelsen. Efter det mötet känns det som att få berätta hans historia är ett av de viktigaste uppdragen vi har idag. Det är så lätt att medvetet eller omedvetet hamna i informationsbubblor som gör att det kan vara svårt att faktiskt veta vad som är sanning eller inte. Därför känns det här projektet så viktigt att vara en del av, gruppen känns fantastisk och jag är övertygad om att vi kommer ha mycket viktiga saker att berätta om när vi kommer tillbaka, så var beredda på att lyssna! ”

Trevlig helg!
/Frida

Amina, Maja och Marcus.

Tre av våra ungdomsledare / basgruppsledare jobbar normalt sett som ”Ungdomar för trygghet” anställda av Räddningstjänsten. Och det är tredje året som vi får använda oss av dessa duktiga förebilder från UFT, och det är guld för oss och våra deltagare. Vi ser två ”vinster” i detta; Vi får duktiga ledarkollegor  med oss, men också att vi inom En av oss…/Toleransprojektet kan ge utvecklingsmöjligheter som ledare. I år är det Amina, Maja och Marcus som är med på tåget (i bussen) och deras tankar inför resan kan du läsa om nedan:

”Mina förväntningar med resan är försöka förstå hur det var möjligt att det hände.
Jag vill lära mig mer om förintelsen och då är det bästa sättet att åka till Polen och se allt med egna ögon.
Jag är intresserad av hur jag kommer reagera när jag väl är där och ser allt.
Jag tror att resan kommer vara väldigt rolig men samtidigt väldigt jobbig.
Jag vill utveckla mina ledaregenskaper och det är en bra möjlighet att göra det på och jag har en bra grupp så det känns skönt. Jag ser fram emot att se det polska landskapen för det blir första gången jag åker dit. Ser även fram emot att vinna alla tävlingar för det kommer vi ju göra. 😉”

——-
”Jag känner mig supertaggad att det nu snart är dags för avfärd mot Polen och allt vi kommer få vara med om. Jag tror eller snarare vet efter vad jag hört från de som varit med tidigare år att det är ett tufft schema på olika sätt, både psykiskt såklart men även att det kommer bli långa dagar där vi kommer gå mycket. Men jag är peppad och redo för allt resan innebär ska jag säga; sorg, lycka, kunskap, ilska, frusna tår (troligtvis), att uppleva allt vi ska besöka, bussresan, att få stötta, sprida energi och glädje, men mest av allt att komma närmare alla goa ungdomar och er ledare. Vet efter vad jag hört från mina kollegor att den gemenskap gruppen får efter denna vecka är helt otroligt stark. Och det kan jag verkligen förstå, då man delar alla intryck, känslor och tankar som kommer upp, med varandra.
Detta är en resa jag velat göra väldigt länge och hade tänkt göra på egen hand. Det känns därför helt fantastiskt att jag istället får följa med och hjälpa till som ledare i denna alldeles underbart goa grupp.

Snart är det dags och jag längtar massa! Nu kör vi☀️☀️”

———
”Mina förväntningar på resan det här året är att jag ska lära mig mer och förhoppningsvis få mer förståelse.
Till skillnad från förra året så är mina förväntningar högre eftersom jag denna gång har mer kunskap och mer erfarenhet.
Jag hoppas att resan också blir ett minne för hela gruppen för livet, ett bra minne. Men även också ett minne som får dom att tänka till en extra gång när dom läser nyheterna eller kanske bara tänker en gång extra när dom är otacksamma i vardagen.

Jag hoppas också att alla som följer med på resan får känna känslor dom aldrig känt och får ett perspektiv på hur saker varit men också hur saker är än idag.
Jag vill också att dom ska prata om det som hänt och det som händer idag och jämföra och förstå att vi egentligen inte kommit så långt som medmänniskor ändå..

Men mest av allt så vill jag ju så klart att vi alla ska få en grym resa som vi kommer minnas både på gott och ont och resten av våra liv !”

 

Bussen vårt eget fort och en samlings- och reflektionsplats.

Det är många tankar om förväntningar inför En av oss…Toleransprojektets resa till Polen som genomförs UNO Ungdomens Hus regi tillsammans med Folkuniversitetet och Ungdomsfullmäktige i Karlstad. Den här gången får du ta del Hazels tankar på En av oss… bloggen.

Förväntningar.

”Om en sisådär två veckor så kommer jag och ett tjugotal andra ungdomar dra ut på en resa. En väldigt viktig resa och de minnen vi ska skapa tillsammans är minnen vi kommer behålla för livet. Vi ska till Polen.

I Polen ska vi besöka platser viktiga för den process som tog plats här för ungefär 80 år sedan. En grotesk process som brukar kallas förintelsen. Det är svårt att föreställa sig något annat än att det kommer vara en ytterst känslosam upplevelse. Men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt.

Vi ska som sagt resa till och i Polen, och det med buss och färja. Ett bra miljöval. Jag tror att bussen kommer att spela en central roll i att smälta all den information vi kommer att få, alla känslor vi kommer att känna. Jag tror att bussen kommer att ge en distans till hemskheterna, en paus, en plats och tid där vi kan tänka och formatera. Bussen, och tiden vi kommer att spendera i den kommer kanske vara precis lika viktig som tiden och platserna utanför den. På bussen så kommer det finnas syre nog att tänka, och inte bara överväldigas av det totala lidande som utspelat sig på de platser vi ska besöka.

Mina förväntningar för resan ligger hos bussen vi ska åka i. Den kommer att ta oss dit vi ska, och hjälpa oss att ta tillvara på det vi får lära.”

/Hazel S.

Igår hade vi föräldra- och informationsmöte inför resan och exkursionen till Polen, våran resa i förintelsens spår.

Tova skriver följande rader!

Tankar inför resan:
Jag tycker att det ska bli riktigt intressant att få åka med på den här resan och jag tror även att jag kommer få ett helt annat perspektiv på historien när vi kommer tillbaka på Svensk mark:). Det är lite nervöst att åka ut på en resa där man aldrig vet vad som riktigt kommer hända men ändå riktigt intressant, det börjar kännas att vi snart är på väg! 🙂

/Tova Eriksson

 

#WeRemember

BFC, Röda korset, Svenska kyrkan, ABF, Länstyrelsen i Värmland, Värmlands Museum har haft ett digert program under veckan inför förintelsens minnesdag runt om i värmland. Som avslutades med ett heldagsprogram i Karlstad under lördagen där Karlstads kommun genom UNO ungdomens hus projekt En av oss… /Toleransprojektet fick möjligheten att avrunda veckan och dagen.

Programmakarna Julia och Oskar som tillsammans med Julia och Elias (sång, musik och gött mellansnack)
ramade in innehållet och delade sig av med sina upplevelser och känslor på ett sätt som får oss förstå att historien är något vi måste lära oss av. Vilket blev så tydligt när två äldre damer ( och flera med dem) stannade kvar och tackade innerligt för kvällen. Väl värda det tacket är ni stora och lilla Julia, Oskar och Elias! Bra jobbat barn!

En sådan här kväll blir också en form av återträff för oss som gjort resorna/projektet tillsammans. Varje deltagare och årgång är unik, vilket gör det hela så speciellt. Snacket om vilka platser vi besökt, händelser i form av en buss med egen gps etc.
En kväll med många bottnar, och oerhört viktig på många sätt och vis.

PS Julia och Elias lägg ut er musik och sång på Spotify!

 

 

Förberedelser, förberedelser !

Förberedelser förberedelser! Snart åker vi mot Polen för att göra den praktiska delen i vår resa i förintelsens spår, exkursioner och stop på olika platser och områden.
Som ”uppvärmning”vid dagens lektion/träff så började vi med en tankenöt under temat ; Vad är det som styr våra val och värderingar? Nog så klurig uppgift, för man får faktiskt vrida och vända på sina tankar både ett och två varv, både enskilt och tillsammans. Bra samtal i grupperna!

Basgruppsledarna (ungdomsledarna) kickade igång sina grupper med sina uppgifter som ska redovisas på plats i Polen. Och i uppgiften ingår det också att vägleda oss till olika platser, det spetsar till uppgifterna lite mera.

Under denna tiden hann vi med en ledarsamling också för att förbereda oss tillsammans om olika saker. Även detta år har vi ett gäng goda ungdomsledare, relativt unga. Men attans va duktiga och kreativa!

Avslutningsvis så börjar det berömda resepirret titta fram, vi är resvana allihopa. Men det här en annorlunda resa med historiska vingslag, som innehåller den delen av våran historia som vi behöver lära oss av, för att sedan berätta vidare till dig.

Om detta må ni berätta..,

  • Om detta må ni berätta…

-”Lova mig, sluta aldrig att berätta var de orden som vi fick med oss när vi lämnade Säffle efter att ha lyssnat på Joost Lakmaker överlevande från förintelsen och koncentrationslägret Auschwitz.

Att lyssna på och få ta del av 95 åringens högst personliga berättelse är stort och nyttigt för oss.
Vi blev tvungna att stanna upp och försöka att förstå, att det förstå det ofattbara som hände under förintelsen och under WWII.

Och att dra paralleller mellan då och nu, vad som hände efter WWII och vad som händer runt om i världen idag.
Kränkningar, hot, hat och övergrepp får inte ta över. Vi ska stå enade tillsammans, stötta varandra, galenskaper får inte normaliseras.

Och genom att följa Joosts råd ska vi nå långt, Toleransprojektet/En av oss… deltagarna är tillsammans med många berättare och ambassadörer för mänskliga rättigheter och mångfald viktiga för framtiden.


Tack Joost! Tack Joakim i Centrumkyrkan i Säffle!
Det togs många fina bilder under kvällen, bilden som följer med texten idag , visar Maja en av ungdomsledarna (jobbar på ungdomar för trygghet i Karlstad) och Joost under ett samtal. Vilket också visar det nödvändiga mötet mellan generationer.

Toleransprojektet/En av oss… Samtal med mina släktingar om vad de minns.

Under av träffarna med Toleransprojektet/En av oss… på UNO ungdomens Hus i Karlstad som vi gör tillsammans med Folkuniversitetet, så gick vi igenom; vad är ett getto? Varför skapades det getton under tiden för andra världskriget och förintelsen? Under vår resa till Polen så kommer vi att vistas några dagar i Warszawa, och i delarna av staden som var ett av de större gettona under WW2. Utforska vad som hände på olika platser i stora och lilla gettot, vi ska följa några personer på plats, som vi tidigare hört genom narrationer.

Att vi idag kan återberätta flera händelser och skeenden i Warszawa det har vi många att tacka för, bl.a. den polske motståndsmannen Jan Karski som tog sin in i gettot, för att sedan återvända ut ur gettot för att berätta om det obegripliga och ofattbara som skedde i gettot. En annan bekantskap som vi redan gjort, och som vi ska höra mer om på plats är Emanuel Ringelblum den polske historikern, som tillsammans med sina vänner skapade en hemlig grupp som samlade in uppgifter och vittnesmål över vad som hände i gettot och dokumenterade dessa för ytter-och eftervärlden.

”Gräv där du står” är ett känt begrepp som för oss vilar i att lyssna och ta reda på närhistorien och genom våra äldre släktingars berättelser förstå dåtiden, som är viktig för nutiden och framtiden. En av de skrivuppgifter som vi de senaste två åren har använt oss av och låtit deltagarna genomföra är; ”Samtala med, och intervjua en äldre släkting om tiden för andra världskriget.” En uppgift som av olika anledningar kan vara svåra att genomföra, men de nedtecknade samtalen vi får in är viktiga för oss alla i gruppen, lära av varandra. Spannet rent geografiskt denna gången för berättelserna är från mellaneuropa, dåvarande Sovjetunionen i Öster, Norge i väster och Edane i norr.

I dagens bloggen får du ta del av några saxade delar, ur några av gruppens samtal med en äldre släkting (-ar), men alla berättelserna och i dess hela texter får du läsa och höra när vi har redovisningen för ”En av oss…”  till våren, så ha tålamod! 😊 Och tills nästa uppdatering av bloggen, från oss alla till er alla; Ha riktigt fin jul, och ett gott nytt år!

 

”Min pappa har berättat för mig att min gammelfarfar var med i andra världskriget. Han var en landsoldat och var en av dem första soldaterna på plats i Tyskland när kriget började gå mot sitt slut, (vilket läger han kom till är lite osäkert). Han berättade att han och de andra soldaterna från England kunde känna lukten av något bränt, en lukt som de aldrig hade känd förut. När de kom fram till lägret och såg alla undernärde fångar var deras första instinkt att ge dem mat. Detta var dock ett misstag eftersom dessa människor hade ätit så lite under en så lång tid och när de då fick mat åt de så mycket och snabbt att det resulterade i att de istället mådde dåligt. När de märkte detta så slutade de ge dem mat och istället bara rädda dem. Det fanns också många vakter som skämdes så mycket för allt de gjort, några bytte om till fångkläder när dem brittiska soldaterna kom för att de inte skulle bli tillfångatagna av dem. Men de brittiska soldaterna såg igenom detta, eftersom de tidigare lägervakterna inte var i närheten av att vara så undernärda som alla fångarna.”/ Hope.


 

”Jag frågade min mormor ifall hon visste något hennes föräldrar gjorde. Hon kunde inte berätta mycket, men ändå fick jag en känsla av hur nära kriget var och hur det påverkade alla. Min mormors farmor och farfar tog in ett finskt barn att ta hand om. För att skydda barnen så sikckade många finländare sina barn till Sverige för att skydda dem från kriget.

Vad han hette eller hur länge han stannade kunde hon inte minnas men hans rädsla för höga ljud kom hon ihåg. Varje gång det hördes ett högt ljud blev han rädd och gömde sig under köksbordet. Det var ett sätt att skydda sig, för honom var höga ljud, bomber som föll från tyska plan.

Han kom senare hem till sin familj igen men hälsade på en gång som vuxen efter kriget. Sedan kunde mormor stolt skryta om sin ålder. – ’ ja jag kan ju inte säga så mycket mer, jag är ju för ung för att ha levt på den tiden” sa hon ett antal gånger. Hon kunde också minnas att hennes pappa ryckte in för att ligga i beredskap men det var också innan hennes tid. Hon är som sagt för ung. /Emelie.


 

”Jag pratade med min pappas morfar eller som jag kallar honom, min gammelmorfar. Under andra världskriget var han i tidiga tonåren. Han berättade att det nästan var synd att han inte var lite äldre. Han sa att nu börjar många minnen blekna och han minns inte riktigt lika mycket som han gjorde förr.

Även om det var en hemsk tid så hade han ändå velat minnas den. Det han minns som mest är att det flög väldigt mycket flygplan över Karlskoga, han och hans kompisar var ofta rädda att ’Hitler skulle komma’ som de ofta sa, även om han var lite för ung för att förstå vad som egentligen pågick runt om i världen. Men vid många tillfällen var även han väldigt rädd.

En annan sak som han kom ihåg var ransoneringskorten. När jag frågade om dessa var det fyra saker som han nämnde. Det var kött, fläsk, tobak och kaffe. Köttet och fläsket sa han inte så mycket om men han hade desto mer att säga om både tobaken och kaffet. När det gällde tobaks kortet var det så att ingen i hans familj använde det så dom brukade byta sitt tobaks kort mot något annat kort, en form av byteshandel med korten. Det var ofta grannarna bytte kort på det viset. Kaffet som dom fick räckte nästan aldrig, då brukade hans mamma mala råg och rosta i ugnen. Efter att hon hade gjort det så blandade hon kaffet med råget för att få ut så mycket som möjligt av det kaffet dom hade. Egentligen hade han inte så mycket att berätta för mig men även om historien är liten så är den viktig att hålla vid liv. Kanske om han hade skrivit ner det han tänkte och kände så skulle han kommit ihåg mer. Att den tanken föddes i mitt huvud fick mig att tänka att alla borde skriva dagbok, för vem vet när det händer något vi vill kunna berätta om. ” /Ida.


 

”Min mormor föddes 1939 i Norge. Därför kommer hon inte ihåg så mycket utav kriget. Men det hon berättar för mig har hon fått återberättat av sin pappa som under krigets gång var gränspolis mellan Norge och Sverige. Arbetet som han utförde innebar stora risker för honom då alla hans uppdrag var hemliga. Han arbetade natt och dag, många gånger med livet som insatts. Oftast gick han med hemliga meddelanden och pengar mm som han bar i en ryggsäck över till Norge. Eftersom alla arbeten var hemliga så blev hans barn tillsagda att inte säga något om vad deras pappa höll på med, tex vilka gäster som kom till huset m.m. de skrämdes med att tyskarna då skulle komma och ta deras pappa. Mormors äldre syster som då var 6 år fick ovetande gå med hemliga meddelanden i sin stövel till sin morbror på den norska sidan. Mormors mamma var ofta ensam hemma med barnen, hon fick också ofta hand om många hungriga och trötta flyktingar från Norge som var på flykt in i Sverige. För henne var det en orolig tid, dels hade hon sin bror med familj boende i Norge och maken som var ofta ute på uppdrag och hon kunde aldrig vara säker på om han skulle komma hem oskadd.

De militärer som var inkallade från olika delar av Sverige, bodde i en förläggning bakom huset där min mormor bodde. Militärerna bodde i baracker och deras kock lagade all mat till militärerna i mormors kök, Detta gynnade även familjen.

Mormor pappa blev av Sverige tilldelad diplom för förtjänstfullt arbete i farofylld tid samt Norska Kung Haakons frihetsmedalj och diplom. ”/Johanna L.


 

”Min gammelfarmor som idag inte lever har suttit i koncentrationsläger i Ryssland under Stalins befäl. Hon var tysk och bodde i Tyskland men jag vet inte varför hon blev tillfångatagen till koncentrationsläger. Under tiden hon var i koncentrationslägret bytte hon upp sig till jobbet som skrivare. Varje dag fick fångarna lite tunn soppa och något som skulle likna vatten och lite toapapper och dessutom lite tobak. Dessa saker byttes runt mellan fångarna där inne och min gammelfarmor skrev dikter på toapapper om hur det var där inne. Hon skrev om att hon saknade sin familj som hon inte visste vart dom var eller om dom levde.

Eftersom att fångarna behövde använda toapappret så memorerade hon dikterna i huvudet och när hon kom ut skrev hon ner dom i en bok. Denna boken är idag hemma hos min pappa och jag har själv läst en liten del av den. Det står om vad hon gjorde varje dag, hur hon kände och tänkte o.s.v. Hon överlevde då koncentrationslägret och när hon kom ut letade hon efter sin familj som många andra. Jag kommer inte ihåg om hon hittade dom eller inte för jag har inte läst klart boken. Om jag minns rätt gick hon tillbaka dit där hon hade bott innan hon blev tillfångatagen men att huset dom hade bott i var upptagna va någon annan som hade tagit över deras hem.  I boken finns det en dikt som berör väldigt mycket enligt mig. Det är en dikt från morsdag som heter ’mutters tag’. Hon skriver det som ett brev till sin mamma trots att hon inte vet om hon lever eller inte. ”/Tova.


 

”Min bestefar (dvs. farfar) föddes i Norge 1927. Han var alltså 12 år när kriget startade och 13 år när Norge blev invaderat. Själva invasionen minns han tydligt, läraren i skolan berättade men darrig röst att Norge hade blivit invaderat av Tyskland och att alla barnen var tvungna att gå hem. Det var många tyska soldater, både patrullerande och i krigsfordon, på gatorna. De allra flesta var väldigt rädda och ovissheten om vad som skulle hända tog mycket energi från både vuxna och barn. Ganska snart blev det brist på matvaror i affärerna pga. ransoneringen, och de fick mer än tidigare plocka bär och annat i skogarna samt odla mer eget hemma. Det blev också brist på bensin till bilarna som ledde till att gengasbilar blev mer och mer vanligt. Något som var mycket allvarligare var att bestefars nio år äldre bror, som var student och medlem i norska motståndsrörelsen, blev tillfångatagen och transporterad till koncentrationslägret Buchenwald i Tyskland. Buchenwald var ett av de största koncentrationslägren, det var inget utrotningsläger utan mer ett arbetsläger där det också gjordes många medicinska experiment. Han räddades senare av de vita bussarna.

Familjen fick av vittnen reda på att han blivit bortförd och hade ingen kontakt med honom på fjorton månader, då han plötsligt dök upp igen. Bestefar beskriver det som overkligt på så många vis, bestefars bror var så förändrad och mager när han kom tillbaka så att de knappt kände igen honom. Han som förut varit charmerande och öppen var nu tystlåten och stängd och ville inte prata mycket om vad han upplevt på förrän flera år senare. Eftersom han också hette Isaksen, antog tyskarna att han var jude – pga. namnet Isaks koppling till judendomen.

I ett skede hade tyskarna då beslutat att han skulle skickas till ett av förintelselägren, men flera av hans medfångar stod då kraftigt upp för honom och bedyrade att han inte var jude. Detta räddade troligen hans liv. Bestefar berättar också kort om hur han minns att många vänner och andra norrmän flydde över till den svenska gränsen och till friheten. ”/Linda.


 

”Min kära Mormor var endast 3 år gammal när det andra världskriget bröt ut, men trots hennes unga ålder så minns hon förvånansvärt mycket. När jag ringde mormor så förväntade jag mig inte mycket till svar men det visade sig att hon hade en hel del intressanta saker att berätta.

Mormor berättar bl. a att i början av andra världskriget så var det viktigt att rullgardinerna var neddragna under kvällarna och nätterna eftersom att det flög tyska krigsflygplan över deras hus. Man visste inte om tyskarna skickade krigsflygplan för att de ville bomba i Norge och eftersom att Töcksfors ligger väldigt nära gränsen så kunde det därför vara riskabelt om de lös från deras fönster. Mormor minns ett särskilt ögonblick från andra världskriget lite extra och det var en dag när hon såg judiska barn och vuxna springa över norska gränsen, barnen var i hennes egen ålder och hon minns deras skräckslagna blickar som också var blandade med lättnad eftersom att de hade lyckats komma till Sverige helt oskadda.

Hon minns även hur de norska judar som flydde var tvungna att tvättas och avlusas efter flykten över gränsen innan de blev tilldelade ett boende där de kunde gömma sig. Det bodde en judisk familj hemma hos mormor under en kort period men det dröjde inte länge förens de var tvungna att ge sig iväg, mormor förstod aldrig riktigt varför. Under andra världskriget så det även en man som hyrde ett rum i mormors hus, och när kriget var över så visade det sig att han var en kurir som förmedlade information och hämtade filmer med hemliga dokument från Norge till Sverige. Han hjälpte även norska människor att ta sig genom skogen till Sverige för att komma undan kriget. Min gammelmormor och min gammelmorfar hade väldigt mycket att berätta om andra världskriget men tyvärr så lever de inte idag, jag önskar att jag hade frågat henne om deras berättelser när dem väl levde… Jag tycker att det är vår uppgift att förmedla vidare alla dessa minnen, så att de aldrig glöms bort.

Men jag minns själv också när jag och mina sysslingar var små så fick vi i uppdrag att plocka hallon från den stora hallonbusken till tårtan som skulle serveras på kvällen. Den stora hallonbusken låg en bit in i den mörka skogen som finns bakom huset. Jag och mina sysslingar hade fullt sjå med att äta och plocka de söta bären och vi gick allt längre och längre in i skogen. Tillslut fick vi syn på en gammal rostig bil som stod helt övergiven ute i den mörka skogen, mossa och gräs hade börjat växa på motorhuvudet och bilen såg minst sagt läskig ut, särskilt för ett litet barn. Vi blev rädda och sprang därifrån. Det är inte förens nu, cirka 12 år senare, som jag har fått reda på vad det där var för någon lustig gammal bil som fanns i skogen. Det var nämligen min mormors farbrors bil, som bodde i Oslo under andra världskriget. Han hörde rykten om att man skulle förbjuda privatpersoner i Norge från att få använda sina bilar eftersom att all bensin som fanns tillgänglig skulle gå till försvarets fordon.” /Johanna K.

 

 

Lek, balans och förebilder

Leken och humorn är en nödvändig del inom En av oss.. /  Toleransprojektet, för vi jobbar ibland med djupare frågeställningar utifrån de historiska perspektiven . Vi hanterar också lite mera filosofiska frågeställningar, för att vrida på saker och ting, att tänka normkritiskt. Hur tänkte jag där egentligen? Och vad gjorde jag av den tanken rent praktiskt? Då är det gott och bra att leka och ha kul tillsammans för att ha balansen.

Senaste träffens innehåll handlade mycket om barnen, barnen under förintelsen. Vilket också är väldigt lätt att relatera till vad som händer idag, när vuxnas galenskaper och övergrepp i form av krig drabbar barnen.
Under WWII var det många vuxna som genom ett bra förhållningssätt respekterade och ställde upp för barnen. En av dessa bekantade vi oss med och pratade en del om, Janusz Korczak, respektens pedagog i vars fotspår som vi kommer att följa i Warszawa. Han och övrig personal på barnhemmet Dom Serat blev förebilder för barnen där.
Per automatik kom vi då in på våra förebilder, och vilka förebilder vi inom En av oss…gruppen har. Vad betyder en förebild ?
Vilken förebild har du? Du som läser vår blogg, ta en stund och reflektera över din/dina förebilder, vad de betyder för dig.

Jag vill påstå vi ”gammel-ledare ” inom En av oss …/Toleransprojektet har fått ett 20-tal nya förebilder, och det är våra deltagare, ungdomar för trygghet och ungdomsledare. #ungavuxnapåtå

 

Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Desktop