En av oss…
Kategori. Okategoriserade

Några bilder från UNO ungdomens Hus #Toleransprojektet

Stämningsfull kväll med framtidshopp

 

Pernilla, en kollega som jobbar i Grums och som arbetat under flera år med Toleransprojektet på Hammarö utbrast när vi träffades på UNO; -jag bara måste se och höra mina gamla elever! Jag förstår henne, ungdomarna vi arbetar tillsammans med blir ”våra barn och elever”.
Vi delar känslor och upplevelser från tiden i Toleransprojektet. Känslor och upplevelser som ett 60-tal anhöriga, päron och kompisar fick ta del av. Musik och sång, dagboksanteckningar, texter och bilder gav oss en andäktig stämning. Den berömda knappnålen kunde höras om den släppts på golvet, så jädrans fint var det vi fick njuta och beröras av.

Ungdomar som inte bara tagit 2-3 steg framåt i utveckling, utan närmare ett helt maratonlopp skulle jag vilja påstå under året. Vi fick en go avslutning på söndagskvällen vi som var där, otur för dig som inte var där.
By the way, Grums kommun har en engagerad lärare och kunnig i ämnet, riv igång Toleransprojektet i Grums.

 

Nu är ambassadörerna och möjliggörarna på gång!

 

Ibland så rusar tiden bara iväg, i höstas så samlades ett gött gäng deltagare, ungdomar för trygghet och ledare från öppen fritidsverksamhet Kultur & Fritidsförvaltningen för att starta upp 2016/17 års #Toleransprojekt En av oss… på UNO ungdomens hus.
Förberedelser så gott det går för vad vi kommer att uppleva, tider, när och var, upplägg av lektioner, läxor som ska skrivas, samtal och tankar utbyts. Att lära av andra och varandras erfarenheter, och historiska berättelser från äldre släktingar. Och mitt i det hela fika och garva tillsammans, och bara va! ( Kim och Tims fikabuffé, den vill man inte missa! ) För skrattet och humorn är en stor ingrediens, att hålla den balansen under tiden tillsammans och i livet det är bra och nödvändigt.
Att lära känna varandra inför resan, är förmodligen det allra viktigaste. Det gjorde vi bland annat genom att bl a genomföra ” En vandring i flyktingspår, med övernattningar och olika aktiviteter på gränsen till och i Norge. För andra världskriget var bara några minuter och hundratals meter ifrån platser där vi befann oss, och för många människor som då bodde längs gränsen. Genom berättelser och rollspel i mörker och regn med händelser från -40 talet, det ger perspektiv till dagens händelser när människor behöver fly från krigets vanvett och utsatthet. Och vad vi kan och behöver lära oss av dåtid, för nutid och framtid.
En av oss… Toleransprojektet, med resan till Polen är inte bara en resa. Det är snarare två resor, en inre och en yttre resa.
Har du tid och möjlighet på söndag, kom till UNO ungdomens hus i Karlstad. Och ta del av ett gött gäng ungdomars resa och tankar genom bilder, livemusik och berättelser nästan ett år senare.

Emma, en av fjolårets deltagare / ungdomsledare i En av oss gruppen frågade mig vid ett tillfälle

Emma, en av fjolårets deltagare / ungdomsledare i En av oss gruppen frågade mig vid ett tillfälle: Varför gör du detta? Alla resor i förintelsens spår, jobbet med ungdomar inom Toleransprojektet m.m

Mitt spontana svar blev, det är viktigt. Viktigt ur flera perspektiv, vad som händer i vår omedelbara närhet med kränkningar och hot där vi ska agera direkt. Men också vad som händer runt om i världen, där vi också kan påverka för mänskliga rättigheter och mot ondskan.

Jag tänker ofta tillbaks till sammanhang och möjligheter där vuxna tillsammans med ungdomar har gjort skillnad . Det är viktigt hela tiden, 7 / 24!
Därför var Emmas fråga så varm och härlig, att stanna upp en kortis och tänka till. Det är du Emma och alla ungdomar som gör arbetet och engagemanget så viktigt!

Vi är många pedagoger och ungdomsarbetare som har er ungdomar att tacka för mycket.
Toleransprojektet och möjliggörande arbete är inte ett quick fix, det är en utbildning och ett sätt att göra skillnad för framtiden och för samexistensen.
Årets En av oss grupp har sin redovisning på UNO ungdomens söndagen den 11 juni 16:00.

Kom dit och kolla in kolla in engagemanget, och träffa ännu ett gäng ambassadörer och möjliggörare. /CG

 

Tim och Kim två av ledarna i Toleransprojektet: ”En av oss… ger oss sina tankar och reflektioner.

Gruppen jobbar febrilt med redovisningsarbetet av Toleransprojektet på UNO ungdomens hus 2016/17, samtidigt som det är mycket jobb kvar i skolan innan det efterlängtade sommarlovet. Mycket som ska hinnas med. Gruppen har ett gott gäng av engagerade ledare runt sig, några av dem kommer att i NWTs blogg En av oss … med några rader reflektera över Toleransprojektet i Karlstad. Tim och Kim ger oss följande tankar./CG.

”Hej,hej! Jag har haft äran att åka med denna fantastiska grupp av individer! Det är så magisk, att från att träffas första gången fram tills nu se hur samtliga har växt! Alla resor skiljer sig, denna resa var inget undantag! Man kunde ta på nervositeten på vissa platser, man kunde känna ilskan på vissa platser, man kunde höra sorgen på vissa platser! Bussen är vårt fort, där får man vara exakt som man vill, all skratt, all sång, all sömn! Vill tacka samtliga som valde att vara med i TP projektet! ”/ Tim Hontwedt

”En av Oss är den del av arbetet jag engagerar mig mest i, för det märks så tydligt hur ungdomarna växer i processen. Att träffa människor som har sånt driv i de här frågorna gör mig otroligt glad! Som ledare är det en lika utmanande resa varje gång, för det är nya personer och ibland även nya platser. Jag kommer aldrig glömma grupperna som helhet, deras dynamik och kärlek till varandra. Otroligt inspirerande!”/Kim Melander

Varför barnen? Alma och Adina skriver om Zbylitowska Gora och Lublin.

Zbylitowska Gora och Lublin

Idag vaknar vi upp och det är vår sista dag i Krakow. Vi äter frukost på hostelets takvåning vid 07.00 och gör oss i ordning för färden mot Zbylitowska Góra.

Det är mulet och snöblandat regn men vi kör på ändå. Vi åker ungefär i två timmar på landsvägen, förbi alla fina bostäder. Det är otroligt vilka kontraster det finns mellan nya, gamla, rika och fattiga hus. Det är vackert.

Stämningen i bussen är ganska lugn och stillsam men då och då får vi ett ryck och leker lite lekar, spelar lite instrument mm. Harry potter introt på gitarr får vi hörs X antal gånger av en av våra ungdomar för trygghet, Pontus Karlsson, som inte haft några tidigare erfarenheter av att spela gitarr.

När vi kommer fram med bussen till massgravarna i Zbylitowska Góra utanför staden Tarnow klär vi på oss och går ut. Platsen är tom och stilla och stora snöflingor faller ned på gravarna. Vi stannar upp vid en staty av ett stort svärd och får berättat för oss hur tyskarna tog hit folk från gettot för avrättning. Det som skiljer de här massgravarna från andra massgravar är dock hur offren är uppdelade i massgravarna. Här har man skjutit barn i en grav, politiska fångar i en annan och vanliga judar i en tredje. I andra massgravar brukar kropparna vara blandade med varandra oavsett ålder, kön mm.

Det är ingen som riktigt vet varför tyskarna valde att göra på det här sättet och vi fick diskutera detta i smågrupper. Kanske var det för att förnedra dem ännu mer, kanske ville de att man skulle känna sig ännu mer kategoriserade. Att det just fanns barn med gör allt känsligare. Kim berättar för oss hur man lät de vuxna se på medan man sköt ned barnen i massgraven för att sedan fortsätta med dem själva. Det här är något som väcker en hel del känslor hos gruppen.

Vi går i tystnad och tittar på gravstenarna. Runt massgravarna har man satt upp ett kort blått staket. Där har man dekorerat med minnesstenar, israeliska flaggor, ljus mm. Det är fint att se hur många människor det är som ändå bryr sig med tanke på alla vackra gåvor som lagts vid staketen. Men samtidigt är det hårt när man vet varför de här platserna är dekorerade. Barn-massgraven är extra utfyllda. Bortsett från stenarna, ljusen och flaggorna så har man här även dekorerat med lerfigurer, teckningar, leksaker, gossedjur, foton på barn mm. Vi går här ett tag och det tar olika på alla men det här är en jobbig plats.

Efter ett tag tar vi oss tillbaka till bussen som fortsätter mot Lublin. Där har solen börjat kika fram bakom molnen. Vi går innanför muren som sträcker sig runt Lublins centrum och får veta att en stor del av staden tidigare bestod av det judiska ghettot. Vi får i uppgift att gruppvis leta efter tecken på det judiska liv som en gång fanns här genom att utforska staden och ta kort på det vi hittar.

Det är en vacker gammal stad med mycket kontraster. Stadens centrum ligger på en liten upphöjning med en mur runtomkring. Husen är målade i färger med milda nyanser och hela staden påminner mig om slott förr i tiden. Går man lite längre in så kan man dock märka av ghettot som en gång var där. Vissa hus är förstörda och obebodda. Väggarna är slitna och missfärgade, cement delar har rasat ned, på innergårdarna ligger det gamla tegelstenar och folk har klottrat här och var.

Här blir det plötsligt enklare att föreställa sig det judiska livet på riktigt. Jag kan se hur de går fram och tillbaks på gatorna. Barn som leker och andra barn som sitter utsvultna vid vägkanterna. För det var så det såg ut i gettona. Det var tufft och ett inhumant sätt att leva på, men det var så det var.

Efter någon timme samlas vi för att checka in på vårt hostel. Det är ett fint och fräscht hostel med lagom stora rum och fint bäddade sängar. Vi slänger snabbt in vår packning på rummen och fortsätter vidare för att äta middag.

När vi kommer in på restaurangen så går vi upp för 3 trappor. I taken hänger det träskor och väggarna är fyllda med gamla dekorationer i form av rep, tavlor, instrument och en hel del skomakarprylar.

Maten är riktigt god. Detsamma gäller efterrätterna som bland annat består av en varm chokladkaka och en exklusiv glass dessert.

Efter maten sitter vi kvar och pratar, men tillslut försvinner majoriteten av gruppen tillbaka till hostel för att göra sig iordning. Nio av oss sitter dock kvar för att gå en liten kärleksrunda där vi går in på varje person, en i taget och ger ärliga komplimanger till varandra. Det är så otroligt fint att höra hur vi uppfattat varandra under den här resan (inte bara Polen resan utan hela resan från start, i höstas) och hur vi lagt märke till saker hos varandra som personerna själva knappt tänkt på.

Utan de här personerna hade resan fått en helt annan innebörd och det blir så tydligt vad vi ger varandra under den här resan. Vi stärker varandra hela tiden på ett behagligt sätt som är svårt att beskriva. Vi finns alltid där för varandra men vi tränger oss inte på utan vi bara existerar. Det behövs inte alltid en aktiv kram eller fråga om hur du mår. Att bara veta att du snart ska få sätta dig i en varm buss full med de här personerna räcker.

Tillslut är det alldeles för sent och vi fortsätter hem till vårt hostel. Vi lär inte få sova många timmar inatt men det är det värt!

Tankar och reflektioner av Linnea och Amanda från deras bloggdag, när vi besökte Majdanek och Warszawa.

Majdanek och Janusz Korczak
Vi har under första delen av veckan upplevt väldigt mycket. Bland annat har vi besökt Auschwitz Birkenau, Schindlers fabrik och den lilla staden Lublin. En del ställen har varit extremt påfrestande och känslosamma medan andra har varit mer hanterbara och inte lika jobbiga. Majdanek är inget undantag.

Dagen startade tidigt med en liten frukost på en pub i den pittoreska staden Lublin innan vi gav oss av mot Majdanek som skulle bli dagens första stopp. Majdanek är ett före detta koncentrations- och förintelseläger som endast ligger fyra kilometer ifrån staden Lublin. Från april 1942 till sommaren 1944 fungerade Majdanek som ett dödsläger.

Under vårt besök i Majdanek så gick vi en vandring genom lägret. Vi startade vår vandring vid mausoleet, monumentet längst in i lägret, där askan efter alla de tusentals människor som miste sina liv i lägret ligger begravda. Därefter gick vi vidare mot, för mig, den plats där jag tyckte det var jobbigast. Nämligen ett antal gravar, som för ovetande såg ut som vanliga diken, men i själva verket var massgravar där nazisterna avrättade sina fångar mot slutet av kriget då gaskamrarna var överfulla. Det var en oerhört jobbig plats där många av oss bröt ihop då allt blev så verkligt. Vi kunde föreställa oss soldaterna, där uppe på kanten, med rader av oskyldiga människor framför sig. Tittandes in i deras ögon innan de med ett skott avrättade dem. Utan minsta tecken på någon medmänsklighet.

Efter det känslosamma stoppet vid massavrättningsplatsen gick vi vidare in i krematoriet som fortfarande finns kvar i det välbevarade lägret. Även krematoriet var en oerhört jobbig plats då nästan allting fanns kvar. Vi såg verktygen, de som användes för att röra runt i askan efter människorna, bårarna som deras kroppar fördes in i ugnarna på och det värsta av allt, ugnarna, där de brändes upp.

När vi lämnade krematoriet och gravarna och fortsatte ner mot bostadsbarackerna var stämningen ganska tryckt. Barackerna vi sedan såg var långa och mörka och i dem stod flera rader med rangliga, slitna sängar. Sängar som var byggda för max300 personer men som under den mest hektiska perioden i lägret tvingades att rymma omkring 500 personer.
Vi fick se de hemska förhållandena som människorna i Majdanek tvingades att leva i men det slutade inte där. Besöket i Majdanek avslutades på ännu en hemsk plats, nämligen lägrets ena gaskammare. Det var en oerhört jobbiga plats och det var då som det blev ännu mera påtagligt vad det var som hade skett på den här platsen. Det blev en helt annan sak när man med egna ögon såg duscharna, de blåa märkena i hela byggnaden efter cyklon B och rivmärkena på väggarna efter små händer som desperat försökte ta sig ut när ägaren till händerna insett vad som höll på att hända. Det blev så starktatt man nästan kunde höra skriken från dem som omkommit där.

Det sista vi gjorde innan vi klev på bussen och åkte vidare var att läsa de brev vi fått av våra familjer och anhöriga. Det blev ett väldigt fint avslut på en känslosam förmiddag med många starka intryck.

Efter besöket i Majdanek åkte vi iväg för att äta en trevlig lunch McDonalds innan vi fortsatte mot Warszawa och en resa i Janusz Korczak och hans barns spår. Första stoppet i Warszawa blev vid Dom Serat Korczaks andra barnhem. Där stannade vi och pratade lite om vad han gjorde och hur han styrde barnhemmet. Det var även därifrån som han och hans barn påbörjade sin vandring mot umschlagplatz där godsvagnar, på väg mot lägret i Treblinka, väntade. Därefter fortsatte vi i Korczaks fotspår genom att färdas samma väg som han och hans barn gjorde när de vandrade mot de väntade godsvagnarna som skulle ta dem vidare till Treblinka. Under färden stannade vi en av de få resterande murresterna av ghettouppdelningen i Warszawa, nämligen en liten rest av det lilla ghettot. Därefter fortsatte vi till ett monument som låg bara någon kilometer ifrån själva umschlagplatzen. Vid monumentet pratade vi lite om vad monumentet kunde föreställa och kom fram till att ena sidan symboliserade judarnas uttåg ur Egypten och den andra hade något att göra med motståndsrörelsen. Vi pratade även lite om att det mest är män som framställdes som hjältar inom motståndsrörelsen men att det även fanns väldigt många viktiga kvinnliga spioner. En av dem var Irena Sendler som med list och mod lyckades rädda 2500 barn från Warszawas ghetto.

Efter en lång och känslosam dag avslutades den vid minnesmonumentet där vi tände lite ljus och tog en tyst minut. Därefter åkte vi vidare till Tatamka Hostel för incheckning innan vi gick ut och åt en trevlig middag i Warszawa.
/Linnea Blomberg

Majdanek:
Klockan är 12.01 och jag sitter i skrivande stund på bussen som går på tomgång utanför koncentrations och dödslägret Majdanek utanför Lublin, Polen. Jag sitter längst bak i bussen och det stora fönstret som jag tittar ut igenom visar de långa gröna gräsängarna vars gränser kantas av taggtrådsstängsel och vakttorn som går runt hela området. Jag ser även träbaracker som fungerat som boende för fångarna här men som även fungerat som toalett, förråd, duschar och gaskammare.
Jag kan skriva om hur landskapet ser ut, eller hur plankorna knackar när man går på dom, hur träden runt massgravarna tjuter så det låter som dom skriker i vinden, men de jag valt att skriva om är känslor. Alla kan reagera olika och inget sätt att reagera på är fel är det man hört sägas sen vi började den här resan. Andra frågor man får höra är ”Är du okej? Hur mår du? Vad tänker du på? Vad KÄNER du? Föreställ dig att[…].hur skulle du känna då?” Dessa frågor är bra att ställa men dessa frågor har också skapat förvirring hos mig då det känns som det finns rätta svar på frågorna men jag har dom inte. Jag är förvirrad därför att jag inte vet vad jag känner, det är allt och ingenting samtidigt. Ibland vill jag gråta av sorg och saknad, ibland vill jag skrika av ilska och ibland vill jag ingenting.
De flesta i gruppen håller om varandra, de stöttar varandra och försöker glida med i varandras reaktioner till sakerna vi ser, alla försöker att förstå varandra. Vi har bra stunder där vi kan skratta över goda middagar på mysiga restauranger men också dåliga där avsaknaden på egen tid, privatliv och vila skapat irritation, ilska och ibland ledsamhet. Sen finns de dom som inte vill bli tröstade under svåra saker, och dem som jag som inte vill prata med eller bli tröstad av andra under våra besök till de mörka platserna vi besökt under veckan. Anledningen till detta är därför att jag vill identifiera vart ifrån känslan jag känner kommer, vad beror det på? Jag vill analysera mina egna känslor och reaktioner så att jag enklare kan förklara dom på ett sätt som andra förstår senare men också så att jag kan förstå mig själv.
Sist men inte minst vill jag ta upp hur distans och situationen man befinner sig i på en sådan här resa verkligen får en att längta hem, så detta ät en hälsning till mina små uttrar O & F, jag älskar er och saknar er.
/Amanda AH

Janusz Korczak, förebild och pedagogisk källa.

Henryk Goldszmit mest känd under sitt författaralias Janusz Korczak, respektens pedagog och den ”gamle doktorn”, som vigde sitt liv åt barnen och som blev en förgrundsgestalt för barnkonventionen. Vi har följt Korczak under lektionerna i Karlstad, till barnhemmen i Warszawa på fd Krochmalnagatan och Siennagatan och slutligen till Treblinka. Vi tände ljus, reflekterade och lyssnade till en vaggvisa med Sara Riedel som en hyllning till Korczak, Stefania och barnen på barnhemmet.

Amanda, Sofia och Laila bloggar från ”En av oss …besök i Auschwitz I och II #Toleransprojektet

Solen skiner men den värmer inte riktig. Fåglar kvittrar och doften av blommor fyller näsan. Det sjuder av liv på en plats som är fylld utav död. Vi befinner oss på Auschwitz II Birkenau.

Måndagen den 17e april besökte vi platsen där hundratusentals män, kvinnor och barn föll offer för nazismen under andra världskriget. Platsens mörka historia stod i stark kontrast till den ljusa vårdagen. Det är svårt att greppa vad som har hänt här.

Vi blev guidade runt på platsen utav en polsk man som kunde tala svenska vid namn Michał. Han började med att visa oss en badrumsbarack. Långa rader av hål i cementblock utan något som skiljde dem åt hade använts som toaletter. Här hade fångarna enbart några få sekunder att utreda sina behov, vilket fick ske två gånger per dag och under sträng uppsikt av SS-soldater. I samma barack skulle fångarna tvätta sig själva och sina kläder, men det fanns sällan vatten och det vatten som ibland fanns hade av myndigheter klassats som odrickbart och till och med odugligt att bruka inom industri. Detta vatten tvingades fångarna dricka.

Vi gick vidare till den del av lägret som beboddes av kvinnor och steg in i en barack. Denna hade öknamnet ”Dödsbaracken” och dit kom de som inte längre ansågs arbetsdugliga. Här fick fångarna spendera sina sista dagar innan de skickades vidare till gaskammaren, om de fortfarande var vid liv det vill säga.

Förhållandena i barackerna var odrägliga. Det var kallt och trångt. Golvet bestod av trampad jord och det fanns stora glipor mellan väggar och tak. Människorna låg som på hyllor och de som låg längst ner vaknade inte sällan upp i lera. Detta berodde dels på att regnvatten rann in i baracken, dels på att lägret byggts på träskmark. Ofta trängdes sex personer på en hylla men man ville placera fler i varje hylla för att kunna ta in mer fångar. Detta var dock omöjligt då fångarnas vikt blev för stor vilket gjorde att plankorna gav efter. Problemet var alltså inte att tränga ihop så många personer på en plats utan att hyllorna gick sönder. En planka var mer värd än en människa. I just dödsbaracken stängdes fångarna in i dagar utan vatten eller mat. Varför ödsla resurser på de som ändå skulle dö?

Det var många känslor som upplevdes när vi gick runt i baracken. Vår grupp består av 28 personer och vi tillsammans hade fått sex hyllor att sova på. Detta fick oss att inse hur trångt packade människorna tvingades leva. Vi stod och huttrade i fyra grader, fångarna tvingades arbeta utomhus klädda i tunna kläder i uppemot 40 minusgrader.

När man går runt i Auschwitz ll Birkenau blir det väldigt påtagligt att det inte handlade om människoliv; det handlade om systematiskt dödande. Vem som skickades direkt till gaskammaren och vem som fick leva lite längre avgjordes strax efter avstigningen från tågen. En hastig blick bestämde fångarnas livsöde, vem som var frisk nog att utnyttjas som slavarbetare och vem som skulle gå döden till mötes på en gång. Vi stod på denna plats, där en person besatt makten att avgöra andra människors livsöden. Tummen åt höger innebar gaskamrarna, tummen åt vänster att de fick leva en stund till.

De som dömdes till döden påbörjade sin sista vandring längs grusvägen som ledde till gaskamrarna och krematorierna. Känslan då vi gick den väg som så många människor före oss var tung. Vi gick samma väg som hundra tusentals människor vandrat tidigare, i tron att de skulle få duscha och därefter äta.

När Röda armén närmade sig lägret valde tyskarna att spränga gaskamrarna och krematorierna för att undanröja bevisen för vad de gjort. Trots det finns grunden kvar. Vi såg trapporna som ledde ner till källaren på gaskammaren. Det var samma trappa som hundratusentals människor gått nedför minuter innan deras liv avslutades. Dessa människor visste inte vilket öde som väntade dem när de lämnade sina hem. De hade med sig sina viktigaste ägodelar, men dessa kom de aldrig att återfå efter de lämnat dem bakom sig på avstigningsplatsen. Resväskorna nådde aldrig sin destination.

Vår tur fortsatte till ett område där stora förrådsbaracker stod innan de förstördes av av nazisterna, återigen för att undanröja bevis. Dessa var fyllda av kläder, skor, smycken och övriga tillhörigheter som fångarna blivit rånade av. Området kallades för Kanada, efter det lovade och prisade landet långt borta. Denna plats blev väskornas slutgiltiga destination men ur fångarnas perspektiv skulle de lika gärna kunna befinna sig på andra sidan havet, så avlägset var det.

Då vi gick runt på Auschwitz ll Brikenau behövde vi inte vara rädda. När vi steg ut genom porten tog vi det steg så många människor önskade att de kunde ta. Vi kunde lämna platsen vid liv.

Vår resa fortsatte till Auschwitz I. Detta läger var väldigt olikt Auschwitz ll Brirkenau. Upplägget vart mer likt ett museum och många upplevde det som lite förminskande gentemot judarna och övriga grupper som var utsatta under förintelsen. Detta främst då det fanns en restaurang och butik som sålde böckernas plats. Å ena sidan är det bra då man efter besöket kanske vill veta mer om ämnet eller är hungrig. Å andra sidan kändes det märkligt att se detta i den miljön, vägg i vägg med det läger som var många människors helvete på jorden.

Vi hade hörlurar på oss så att vi kunde höra vår guide bland övriga besökare. Han förde oss genom den berömda porten där frasen ”Arbeit macht frei” kan utläsas. Stax innanför porten hade en orkester stått placerad och i ur och skur, oavsett temperatur, tvingats spela musik för att fångarna skulle gå i takt samt för att lugna nykomna fångar. Dessa människor spelade för livet; trots stelfrusna fingrar, allt för att överleva.

Vi gick genom rum fyllda av skor, kastruller, kammar och resväskor. Ägodelar som fångar tagit med sig i tron om att de skulle påbörja ett nytt liv som fria människor på en bättre plats. Några utav dessa ägodelar hade återfunnits bland ruinerna av de nerbrända barackerna i Kanada. Ett annat rum var fyllt av hår som klippts av fångarna och i en monter fanns bevarade flätor. Det var nog igen som gick genom detta rum utan en klump i magen.

Även i Auschwitz I levde fångarna i misär. Block 11 var en byggnad som fungerade som ett fängelse i fängelset och bara här dog 20 000 fångar. Här utdelades bestraffningar, ofta för småsaker eller påhittade brott. Man höll även ”rättegångarna” i byggnaden. Dessa varade några få minuter och domaren var en SS-vakt som redan bestämt sig för att den åklagade var skyldig. Fången gavs heller ingen möjlighet att försvara sig. I källaren fanns isoleringsceller och så kallade ”ståceller”. I dessa celler fick fångarna stå i ett trångt och mörkt utrymme utan rum att sätta sig ner tills de blev utsläppta. På gården utanför utdelades andra bestraffningar. Ett av dessa straff var att fången hängdes upp mellan två stolpar med bakåtvridna armar i en timme. Smärtan var så stor att fången ofta förlorade medvetandet efter någon minut. Soldaterna ansåg dock att fången skulle vara medveten under hela bestraffningsprocessen och väckte fången igen. På detta sätt kunde straffet hålla på i flera timmar istället för en. Efter så många timmar i denna onaturliga position blev armarna helt förvridna. Fången kunde då inte arbeta och hade därmed förlorat sitt värde. De som inte kunde arbeta hade inte längre någon rätt att leva. Ett annat vanligt förekommande straff var piskrapp där den bestraffade tvingades räkna piskrappen på tyska, oavsett om denne kunde språket eller inte. Misslyckades man med räkningen så tvingades man börja om från början och efteråt skulle fången tacka den som utdelade straffet. Det måste vara oerhört förnedrande att tvingas räkna sina egna straffslag, på ett språk man kanske inte talade och därefter förväntas vara tacksam. På gården skedde också många avrättningar.

Man ville inte att det skulle bli känt vad som pågick i lägret. Om det kom besök utifrån fick de bland annat se en park där fångar satt på bänkar, spelade schack, promenerade och badade om vädret tillät. Detta var endast en fasad man målade upp och poolen var i själva verket vatten som skulle användas för att släcka eventuella bränder, men det var ett sätt att ge en illusion om humanitet i lägret. Fångar tvingades även skriva brev till sina släktingar i gettot. Dessa brev var korta och fick enbart innehålla positiva saker, ofta inleddes de med orden ”Jag är frisk och mår bra”.

Vår guide berättade en historia som fick oss att inse hur lågt man värderade judar och andra fångar. En dag när en man vid namn Gerhard Palitzsch som soldat och placerad i lägret hade varit och besökt slakteriet som var i bruk, då man ville att lägret skulle vara så självförsörjande som möjligt. Det han såg chockade honom; han var så upprörd över att man kunde behandla djur så illa och se ner på dem så mycket att han grät hela natten. Detta var samma man som tyckte att en bra dag var en dag då han fått avrätta riktigt många fångar i block 11. Vid ett annat tillfälle hade ett av lägrets befäl med sin dotter med till sitt jobb. Han gick genom lägret hållandes den lilla flickan i handen. Hon fick vänta på kontoret medan han själv gick och dödade människor i block 11. Därefter gick han tillbaka till sin dotter och de lämnade lägret tillsammans. Efteråt kanske de gick på stan och kanske köpte han en glass till henne. Han var säkert en bra far, men hans syn på lägrets fångar var långt ifrån human. De var mindre värda än slaktdjur. Lägerkommendanterna Rudolf Höss och Gerhard Palitzsch var inte ensamma om denna låga värdering av vissa grupper människor, utan den var central i den nazistiska ideologin. Detta var vi alla medvetna om, men att höra det på detta sett gav en annan förståelse.

Det var samma vackra vårdag när vi återvände till bussen men vi var inte desamma. Många av oss hade fått en ny förståelse för människosyn då och nu. Det är så oerhört viktigt att föra det som hänt vidare och därför är det så bra att dessa platser finns bevarade. Vi får aldrig glömma för när vi gör det kommer historien att återupprepas.

Vi avslutade dagen med att lyssna på en konsert bestående av bland annat traditionell judisk musik. Förutom fantastisk underhållning var det för många skönt att lätta upp stämningen lite, släpp är de tunga tankarna och trots allt kunna avsluta dagen med ett leende på läpparna.

Meissa och Julia skriver om Krakowdagen, med basgruppsarbete med redovisningen av judiska spår och Oscar Schindler

18/4

Dagens första besök blev koncentrationsläger Płaszów, som låg i utkanten av Kraków. Av detta läger finns det inte mycket kvar längre, utan platsen består numera utav ett stort, öppet gräsområde. I filmen ”Schindler’s list” illustreras det vad som hänt där. Vi fördjupade oss genom att se filmen gemensamt innan besöket.

Därefter besökte vi Schindler-museumet, vilket var väldigt lärorikt! En del av museet skildrade KL Płaszów och de många arbetarna som varje dag arbetade i Schindlers fabrik och därmed hölls vid liv och räddades av Oskar Schindler.
Museet berättade också om Polens situation som land både före och under kriget, samt lite om efterkrigstiden. Det var ett väldigt bra museum då det stimulerade både syn, hörsel och känsel hos oss som var besökare.

Efter museibesöket åt vi pastarätter på restaurang Piano Rouge och när man var klar med den mycket goda lunchen hade alla ”fritid” i den fina staden Krakow. Vissa gick och åt fantastiskt god glass på Café Europeiska, några gick till den stora Galleria Krakowska medan andra utforskade staden. Fritiden varade i 3 timmar.

Vi samlades 16.00 vid Mariatorget för att sedan börja våran statsvandring. Vi gick från Mariakyrkan vidare till Jagellonska universitetet som är det äldsta i hela Europa. Vi skulle ha besökt Wavel slottet och fick höra myten om hur Krak blev kung och gjorde Krakow till Polens huvudstad.

Våra basgrupper hade i uppgift att redovisa om varsin plats Kazimierzs judiska område. En grupp pratade om plac Nowy/Nytorget, andra om Remu, Stara och Isacs synagogor. Därefter åkte vi bussaktiga turistepor tillbaka till Mariatorget för en kort rast innan middagen på Resturang Da Pietro. Slutligen tog vi oss tillbaka till hostlet och sov. En underbart fin sista dag i Krakow.

Meissa & Julia

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop