En av oss…
Författare. cggustafsson

Dag 4, med En av oss…/Toleransprojektet Karlstad.

Dag 4. Onsdagen den 28 februari.

Utcheckning från Hostel och uppsittning i bussen för vidare färd cirka 70 km mot Tarnow i östra Polen, staden som är en viktig knutpunkt oavsett man åker bil eller tåg mellan Lviv i Ukraina och Krakow i Polen. Strax utanför Tarnow når vi dagens första mål som var Zbilytowska Gora, en liten ort med en historia som blir så påtaglig och stark, trots att vi redan på hemmaplan pratat om barnen under förintelsen, vad hade de gjort för att utsättas för det som de blev utsatta för?

I kanten vid en av byvägarna ligger skogen Buczyna, tiden innan WWII och förintelsen var platsen helt vanlig skog, idag är det en minnesplats med minnesmonument. Och det var dit Kim förde oss för dagens första lektionspass, för att visa oss att skogar och platser rakt ut i ingenstans, var platser som fick se på när nazisterna gjorde sig av med människor när städer och getton skulle tömmas på sina innevånare. I detta fall när Tarnows getto skulle tömmas av Amon Göth och hans mannar, vilket komplicerar tanken ytterligare och då flera av han män förmodligen hade egna barn.

Platsen i Buczyna med massgravarna är jobbiga att se, men det känns ändå fridfullt på något vis till skillnad mot många andra platser. För när man ser den fint utsmyckade platsen med det blåa staketet så känner man och ser vad mycket kärlek till barnen som ges i form av leksaker, teckningar, små målade stenar och figurer. Att människor som besöker platsen bryr sig verkligen om och visar omtanke, för vad hade barnen gjort? De ville bara vara barn.

Antigoni skrev ner följande text i sin dagbok efter vårt besök i Zbilytowska Gora och Buczyna skogen:

”Vi tror på det vi ser, på det vi hör och på det vi kan känna lukten av. Vi använder många gånger våra sinnen som bevis när något infaller. Men vad händer när lukten är borta och när man inte längre kan höra lidandet? När allt är bombat och det endast finns ruiner kvar? Vad händer när vi inte längre kan känna smaken av askan i luften. Kan vi då fortfarande tro?

Idag var jag i Zbylitowska Gora. Det beräknas att cirka 10 000* människor dödades här. Många av dem är unga, många är barn och på deras plats skulle det kunna vara jag. Jag kan inte se dem, känna deras lukt eller höra dem. Kan jag då tro att detta har hänt på riktigt? Är verkligen denna plats en stor massgrav? Jag börjar tveka, det beror förmodligen på att det är för svårt att föreställa sig vad som har hänt.

Efter en stund noterar jag ett litet träd, en gran som växer på en av massgravarna. Det fick mig att börja reflektera över hur den har växt där. Jag granskar platsen och ser att den är omringad av träd, platsen är en skog. Dock är skogen ingen granskog utan består av långa och gamla lövträd. Trots det finns det flera små granar i närheten och speciellt bredvid massgravarna. Hur har då dessa små livliga grannar växt? De långa träden stoppar ju solens stålar att nå marken. De långa träden, med långa rötter, tar säkert också upp den minimala näringen som jorden har. Det betyder att någonting måste ha gett dem så pass mycket näring så att de har växt utan mängder av solljus. Jag undrar var den näringen kommer ifrån.”

*av dessa 10 000 var det 800 judiska barn under 10 år.

/Antigoni.

 

Dag 3 med En av oss…

Dag 3, tisdagen den 27 februari.

Redan nu börjar vi ledare bli bortskämda med en grupp som trots trötthet, intryck av alla de slag, en och rejäl vinterkyla och flera timmar i ”vårt fort” (bussen) är så tappra. Med i tid och hänger i på dagsprogrammen och innehållet. Stor cred alla barn! Med stort engagemang och kreativitet, vilket också gäller träffsäkra charader på ”gammel-ledarna”. Det lägger vi dock i arkivet för pay-back 😊 Please wait and see Children!

Dagen startades med en rundvandring under ledning av Kim, som gav oss chansen att se vackra och äldre delar av Krakow och slottet Wawel, och höra storyn om draken, vilken pryder stadsvapnet.

Under krigsåren fanns det många människor runt i världen som gjorde skillnad för andra, en av dessa var Oscar Schindler. Vars delar av fabriken idag är ett museum, dels för verksamheten på Fabryka Schindlera på Ulica Lipowa som bedrevs av Oscar med hjälp av bl. a Izak Steern med flera. Museet ger också en historisk återblick över staden Krakow, före – under – efter kriget. Ett mera upplevsebaserat uppbyggt museum får man nog leta efter, fem tummar av fem! Det kändes också att här kan vi fått med oss flera kreativa korn inför redovisningen!

En annan återkoppling till vårt besök i Oslo är installationen av tomma stolar som finns utanför Aakershus fästning vid gamla Amerikakajen, liknande installation finns i Krakow på Plac Bohaterow – Gettots hjältars torg. Idag en plats för mycket eftertanke med alla dessa tomma stolar, här skulle vi ha haft en skrivuppgift under temat: ”Mina framtidstankar.”! Men kylan gjorde det olidligt att skriva utomhus. Det blev istället walk-and-talksamtal över ämnet och ens visioner efter studenten. Aldrig fel att stanna upp och tänka efter vad man vill göra när man blir stor, det gäller oss alla, oavsett ålder!! Vi hann med en kort- kort historik över apotekaren Pankiewics och hans personals motståndsverksamhet och hjälp till människor i Krakow också.

Vi valde att göra ett avbrott i dagens arbete för lite fritid, med egna små turer i Krakow med besök i en och annan affär!!! Eller bara hänga på ett café’ och njuta av tillvaron, vi har några rutinerade café-hängare i gruppen. Café europeiska vid Rynek Maria inbjuder till glass och en bra bok.

Ett basgruppsarbete som startades upp på hemmaplan inför resan skulle redovisas på plats, vilket också innebar att basgrupperna med sina respektive ledare lotsar och visar oss andra vägen till den platsen för byggnaden som är grunden i arbetet. Och här go vänner ska ni veta att detta arbetet är en kaskad av kreativitet, fantasi, historia, nutid, kunskap, lära varandra/andra och inlevelseförmåga. Vilket innebär musik, gatuteater, sång, information under framförandet etc. Det är en fröjd att se och höra dessa redovisningar 😊 Definitivt ingen lätt uppgift för juryn bestående av Kim från UNO ungdomens och Frida från Folkuniversitetet Karlstad.

Redovisningarna skedde på följande platser i Kazimierz

–                     Plac Nowy.

–                     Izaac’s Synagoga.

–                     ”Trappan”, där en scen ur filmen Schindlers List spelades in.

–                     Remuh Synagoga.

Kvällen avslutades med middag på den israeliska restaurangen Hamsa, som erbjöd en varierande och god meny att ta del av. Vi firade av Emelie också som fyllde år. Gratulatje 😊

 

”Den här resan har varit väldigt givande för mig som medmänniska men också kunskapsmässigt.

Jag har lärt mig ännu mer om förintelsen än det jag visste innan men också lagt märket till andra detaljer i historien som jag inte tänk på innan.

Eftersom det var min andra gång jag fick följa med till Polen i projektet ”En av oss” så har jämfört mycket med året innan.

Jag kan med handen på hjärtat säga att denna gång kändes mer äkta för mig än min första gång då jag hade lite svårt med mina känslor. Jag kände mig tom och arg förra gången medans denna gång kände jag mer skyldighet att lära och visa min grupp samt alla elever vad faktiskt en medmänniska är.

Jag kunde även känna känsla ledsen och mitt huvud kändes tyngre efter varje besök vi gjorde under resan.

Men mitt upp i all denna negativitet och ledsamhet så var det extra viktigt för mig att emellan åt höja stämningen hos mina medmänniskor runt om mig i bussen.

Jag märkte också hur alla fina människor runt om mig påverkade mig på en emotionell nivå, va dom ledsna var jag ledsen, var dom glada så var jag lycklig.

Det finns egentligen hundra andra saker jag skulle kunna skriva om men jag väljer att skriva det som va viktigast för mig under denna fantastiska resa.

Jag vill även påminna om att man aldrig kan föreställa sig hur man kommer reagera på en sån här resa eller hur man kan må så dåligt men skratta så mycket på en timme. Det måste upplevas för att bli förstått.

Tack för en oförglömlig resa alla som var med! Och tack för att ni fina människor får mig att tro att det fortfarande finns gott på denna jord!

Ni är fantastiska människor och ta hand om varandra <3.”

/Amina Montana, basgruppsledare från Ungdomar för Trygghet.

 

Några rader efter resan i Polen med En av oss…/Toleransprojektet. Dag 1 och 2.

Vi har snart varit hemma en vecka, det tar dock sin runda lilla tid att samla ihop sig över resan och vad vi upplevde tillsammans för att återgå till vardagen. Några dagar framöver kommer vi att återge dagsprogram och känslor.

Dag 1, söndagen den 25 februari.

Efter färjeövergång mellan Karlskrona – Gdynia så fortsatte bussresan på polsk mark, och det första stopet blev Kielce, en stad i östra Polen. Där lunchade vi först på en restaurang tillsammans Marias mormor 😊 som bor Kielce. Det var riktigt gott att se dem träffas. 😊Efter god och välbehövlig kombinerad lunch – middag fortsatte vi med att genomföra det första basgruppsarbetet, vilket gick ut på att hitta tecken och händelser på vad som hade hänt i staden efter kriget slut 1946. Vi landade i Kielce en söndag, så det var svårt att hitta personer på stan som grupperna kunde intervjua. Men skam den som ger sig, eller rättare sagt det löser sig!Bra jobbat barn! Tillräckligt med information om pogromen samlade alla grupperna in, en pogrom som skedde 1946 efter freden alltså, som började med att en grupp judar utsattes för beskyllningar om bortförande av barn och ren antisemitism.

Basgruppsarbetena är ett bra sätt för att söka information och utforska platsen, man får ledtrådar och ämnet sedan är kunskaps- och vinnarskallarna som vanligt på tå. Metoden äventyrspedagogik är klart användbar i lärande syftet under exkursionerna.

Efter detta fortsatte vi mot Krakow, för den första övernattning i en av Europas vackraste städer där City Hostel öppnande sina portar för UNO ungdomens hus för fjärde året på raken.

”Hela veckan har varit full av intryck, känslor och tankar. Alla de platser vi besökt ger upphov till så många olika känslor. Man blir frågande till hur något så fruktansvärt kan ha hänt och man får en helt annan känsla av verklighet till vad som egentligen hände när man besöker dessa platser.

Denna resa har gett mig insikt i hur tacksam jag ska vara till livet, familj, vänner, medmänniskor, djur och natur. Allt levande egentligen. Vi måste ta hand om varandra och den plats vi lever på. Jag vill ha en framtid och jag vill definitivt att mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv. Ska ha en fin framtid. Därför måste vi lära oss att sprida vidare allt sånt som skett i historien och där det är vi människor själva som är orsaken till lidande, död och förstörelse. Handla med kärlek och glädje till vår planet och allt i den. En resa och grupp av människor jag aldrig ska glömma! Tack för denna vecka och allt jag fått lära mig.

Jag har lärt mig för livet!!”

/Majjsan, basgruppsledare från Ungdomar för Trygghet.

Slipperstenar/Minnesstenar som som finns lite varstans på trottoarer och gator i Europa, dessa fyra stenar finns i Oslo till minne av familjen Lasnik.

 

Dag 2, måndagen 26 februari.

I Auschwitz I, så delade vi upp oss två grupper med två olika guider som guidade oss runt i lägret och de olika blocken (husen), som innan kriget var en polsk militärförläggning, men som sedan blev ett tyskt koncentrationsläger. Det spelar ingen roll, eller hur ofta eller om man tidigare inte har besökt museet innan, så återfinns en kuslig känsla som sitter kvar i väggarna. När man sedan ser några av ägodelarna från människorna som deporterades till lägret som visar de sista av tillhörigheterna man fick ta med sig från gettot förstärks denna känsla.

Innan vi åkte till Auschwitz – Birkenau, så stannade vi till vid ett minnesmonument några minuters promenad från Stamlager. Där vi tände ljus, reflekterade och sa några ord över David Lakmaker. David som är bror till Joost Lakmaker.  Joost som till skillnad mot sin bror överlevde förintelsen och idag bor i Värmland, och som vi lyssnat på innan vi åkte till Polen. Det kändes gott att få genomföra denna stund med Joost och David i våra tankar.

Auschwitz II, och flera andra KL givets är några av de absoluta nollpunkterna i mänsklighetens historia. Att bara se järnvägsspåren som leder in i porten, och sedan upptäcka lägrets storlek och veta vad som skedde innanför taggtråden, och inse att det fanns planer för en utbyggnad av lägret om det inte hade befriats av Röda armén. Det ger perspektiv på historien och livet.

Vi brukar genom narrationer följa olika personer under själva resans gång, vilket inte bara stärker intrycket. Utan också att alla människor har ett namn och en identitet, och inte bara några intatuerade siffor på en arm. Kim fortsatte berättelsen om Kathe Lasnik, som vi senast lyssnade till om utanför Aakershus fästning i Oslo. Kathe och hennes familj var några av de som genomgick selekteringen på den stora ankomstrampen i lägret: ”tummen till höger eller vänster”, arbetsför/för gammal eller inte… och att behöva skiljas från sin familj.

Innan vi lämnade Auschwitz II så hade vi också besökt ytterligare några platser i lägret, lyssnat på några rader ur en av författaren och överlevaren Primo Levis böcker, där Levi skriver om ett tillfälle när han vid ett tillfälle träffade och hjälpte Joost Lakmakers bror David. Många ljus tändes på den stora minnesplatsen för de olika nationer vars medborgare fick avsluta sitt liv i det ofattbara.

”Auschwitz 1, och Auschwitz 2 (Birkenau).

Det var väldigt kallt trots att vi klätt på oss mycket men det spelade ingen roll alls. När man står där inne i lägren och ser barackerna i rader som fabriker är det svårt att förstå att människor bott här, jobbat här och levt här, och inte på något bra sätt alls. När jag såg hur förnedrade oskyldiga människor blivit och när jag sett allt det hemska i massvis så förstår jag, vi har aldrig någonsin någon rätt att komma dit och klaga. Oavsett vad.

Det här är platser som människor och offer för förintelsen mist sitt liv. Ingen av oss vet vad de offren gått igenom fullt ut, inte deras känslor och inte deras tankar. Därför är det så viktigt att vi visar varje liten del av respekt som vi någonsin har på grund av att dessa människor och offer gått igenom någonting som aldrig borde ha existerat.

Jag har lovat att jag ska försöka att aldrig mer klaga på att det är kallt eller liknade problem. För att vi har mat, vi har varma kläder som vi kan klä på oss så att vi slipper frysa och vi har uppvärmda bilar och hus som vi kan gå in i även om vi är ute en längre stund.

Jag ska göra allt i min makt för att se till så att detta inte händer igen.

Det är en annan sak också, något som jag inte vet hur jag ska beskriva men jag ska försöka. Något som är helt sjukt och totalt omänskligt på en ny nivå. Men det beskriver inte ens början.”

/Tove E-H deltagare i En av oss…

 

Kvällen avslutade vi med kulturinslag i form Klezmermusik av och med Jascha Liebermans trio, musik och energi i massor. I väntan på konserten fick vi gång ungdomsledar-Mickan också som helt plötsligt börjar prata med röda dunjackor 😉 Bra jobbat där Granbom!

Tovas tankar och reflektioner från de första dagarna i Polen.

Hej på er!

Jag är som ni kanske vet och har läst på min egna blogg är jag för tillfället i Polen, Krakow. Vi har besökt Gdynia och Krakow som vi idag lämnar för att först åka till Tarnow och sen ikväll komma fram till Lublin. Lördagen bestod endast av resande tills det att vi kom fram till till Krakow och åt middag samt att vi checkade in på hotellet.

I Måndags var det den tuffaste dagen hittills. Vi besökte både Auschwitz 1 & 2 (birkenau). Det andra var mer brutalt än det första och jag har hört att dessa lägren inte ens vart de värsta vilket skrämmer mig. Det fanns noll medmänsklighet i det första och det var värre i det andra vilket säger en hel del.

På kvällen var jag sååå trött på att gå men jag insåg att de spelar verkligen ingen roll när man sett vad offrena under Förintelsen gick igenom.
Den kvällen åt vi middag som vanligt och efter det fick vi gå på en liten mini konsert med bas fiol och dragspel. Det var jättefint men det tog också väldigt lång tid och vi alla var supertrötta. Att sen komma in i värmen på hotellet och lägga sig och sova var superskönt!<3

Igår var nog den roligaste dagen. Under hela förmiddagen var vi ute i staden Krakow på stadsvandring. Efter Lunch åkte vi till schindlers museum som verkligen var supercoolt! Om ni någon gång åker till Krakow är det verkligen värt att se tycker jag!:).

Under dagen besökte vi en drakstaty som sägs ska spruta eld var tionde minut (lite grann) om det är en myt eller inte vet jag inte men medans vi var där hände det ingenting. Vi fick även höra historien om bröderna som hade bott i borgen och om vem av de som skulle få regera.

Vi besökte även delar av det gamla gettot och letade efter tecken som visade att judar hade/har bott där eller judiska tecken överlag. Vi insåg att det fanns jättemånga när vi letade. Vi kollade även på synagogor i staden och på kvällen åt vi supergod middag på en jättefin israelisk resturang!

Nu har vi precis ätit frukost och är på väg  till Tarnow och efter en stund åker vi vidare till Lublin där vi ikväll kommer ha stadsvandring och äta middag.

Resan hitintills har varit jobbig, rolig, mysig och spännande. Vi får se vad resterande delen av veckan har att erbjuda då vi inte åker hem till Sverige förens Lördag morgon.

Hoppas ni har det bra där ni är och hoppas att ni gillade inlägget. Vi ses !

Kram!<3

Tova Eriksson – Heubach

Som också har en blogg på Facebook. Kolla in den!😀

Tankar från våra ungdomsledare, Mickan och Ida.

Öppen Fritidsverksamhet (mötesplatser, aktivitetshus, parklekar och fritidsgårdar) inom Kultur och Fritidsförvaltningen Karlstad har alltid arbetat med ungt ledarskap, äldre ungdomar leder yngre (eller jämnåriga!) inom olika aktivitetsinriktningar, vilket innebär att möjligheter ges till att pröva ett på ett ledarskap med vad allt vad det kan innebära. Att vara ungdomsledare innebär också också ett framtids- eller yrkestänk, att se studier inom en yrkesbana på kort eller lång sikt, att samla på sig erfarenheter, möjligheter och kunskap. Mickan och Ida från förra årets En av oss…/Toleransprojekt, har hoppat på ungdomsledartåget och ingår i årets ledargäng tillsammans med Majjsan, Amino och Beckan från ungdomar för trygghet, Frida från våran samarbetspartner Folkuniversitetet, Kim från UNO ungdomens hus och CG från Aktivitetshuset Orrleken. Bonnstabuss med Petra i spetsen och hennes chaufförskompis är de som tar oss fram på stora och små vägar i Sverige och Polen.

 

”Det var först ungefär ett halvt år kvar, sedan var det två månader kvar och vips sitter jag här och ska sätta mig på bussen om så lite som fem ynka dagar. 
Detta är andra året jag åker med till UNO, men första året jag ska åka mer i en ledande roll. (17 åriga lilla jag) 
Det ska bli riktigt intressant att få ta del av allt ännu en gång då jag förhoppningsvis kommer se saker och platser ur ett nytt perspektiv, detaljer som jag kanske inte hann lägga märke till förra året då jag var upptagen med alla intryck. 
I gruppen är det en riktigt fin stämning så jag tror att det kommer bli en riktigt bra resa. Vi kommer uppleva mycket jobbigt och få ta del av så otroligt mycket viktiga delar, men emellan åt kommer vi att ha det riktigt jäkla kul. 
Är taggad på dessa 350 mil i buss (kommer säkert sova bort minst 100 men resten då jädrar) restaurangbesöken och all tid däremellan kommer oxå bli riktigt kul kan jag lova. 
Så nu är det bara att börja packa (kommer till 100% börja fredag kväll sent heehee)  

En ny regel för mig i år är att klä mig efter väder, alltså inte klä sig som jag skulle göra en solig dag på stan i lilla Karlstad då jag lärde mig en läxa genom det förra året (Overall och onepiece hade ju vart nått) 

 Jättetacksam över att jag får chansen att åka iväg ett år till och med dessa människor. Detta är så såå viktigt och en av dom största resorna man kan göra både historisk, utåt och inåt sett. ”
//Mickan 

 

”Mina förväntningar inför min tredje resa till polen är som alltid att lära mig nya saker och uppleva saker jag kommer ta med mig genom hela livet och få så mycket kunskap så att jag spricker och förstås att få lära ut all kunskap jag har. Jag älskar verkligen att lära andra och bara att få kunna dela med mig av mina upplevelser och kunskaper är en upplevelse som jag tycker är helt fantastisk.

Jag ser fram emot hur jag kommer reagera den här gången eftersom jag reagerat olika gångerna jag varit där innan och om sakerna jag satte ut i Zbylitowska Góra sitter kvar. Att leda en basgrupp kommer bli så otroligt kul och jag kommer att ta vara på alla upplevelser så jag kan ta hand om gruppen så bra som möjligt. 

Jag ser verkligen fram emot att förhoppningsvis få komma in i Saunan i Birkenau då det finns så mycket känslor från min sida därifrån och jag vill verkligen hälsa på mina barn från min första resa. Sen tycker jag verkligen om Lublin så dit ser jag fram emot att åka till igen och ta revansch från nederlaget från förra åtets basgruppstävling, Majdanek som var värst för mig förra året kommer bli lika spännande i år. 

Warszawa ska bli spännande då jag älskar den staden så otroligt mycket också. Jag ser verkligen fram emot att kanske på att besöka Umslagsplatz i igen då det också finns kopplingar där som får mig och reflektera så mycket om kärlek till syskon. 

Judiska begravningsplatsen vill jag gärna dela med mig av mina tankar till hela gruppen eller bara min basgrupp för där är min största reflektion på hela resan. Till sist ser jag otroligt mycket fram emot Korczaks barnhem av kända anledningar och kärlek till den mannen. 

Jag vill framförallt bli en bättre berättare och en bättre ledare så jag kan fortsätta att sprida vidare vad vi måste berätta.”

//Ida

 

 

Några rader av Frida

Välkommen till gänget Frida, som jobbar på Folkuniversitet Karlstad, en av våra samarbetspartners.

”Jag började jobba på Folkuniversitetet i november och blev ganska snart involverad i En av oss-projektet, Folkuniversitetet hade då sökt och fått beviljat bidrag från MUCF för projektet och hela idén med det rimmar väldigt bra med Folkuniversitetets uppdrag som studieförbund. Att jobba för att främja demokrati och kunskapsspridning genom erfarenhetsutbyten och möten med andra människor är ju precis vad folkbildning handlar om!

Nu ska jag få äran att åka med projektgruppen till Polen och jag är så peppad inför det! Det ska bli så kul, spännande, lärorikt och utmanande att göra den här resan tillsammans med alla ungdomar och ledare. Själv har jag aldrig varit på någon liknande resa så jag är självklart också spänd för allt som vi kommer möta.

När vi var i Säffle och lyssnade på Joost Lakmakers historia och upplevelser avslutade han med uppmaningen om att aldrig sluta berätta om det som hänt under förintelsen. Efter det mötet känns det som att få berätta hans historia är ett av de viktigaste uppdragen vi har idag. Det är så lätt att medvetet eller omedvetet hamna i informationsbubblor som gör att det kan vara svårt att faktiskt veta vad som är sanning eller inte. Därför känns det här projektet så viktigt att vara en del av, gruppen känns fantastisk och jag är övertygad om att vi kommer ha mycket viktiga saker att berätta om när vi kommer tillbaka, så var beredda på att lyssna! ”

Trevlig helg!
/Frida

Amina, Maja och Marcus.

Tre av våra ungdomsledare / basgruppsledare jobbar normalt sett som ”Ungdomar för trygghet” anställda av Räddningstjänsten. Och det är tredje året som vi får använda oss av dessa duktiga förebilder från UFT, och det är guld för oss och våra deltagare. Vi ser två ”vinster” i detta; Vi får duktiga ledarkollegor  med oss, men också att vi inom En av oss…/Toleransprojektet kan ge utvecklingsmöjligheter som ledare. I år är det Amina, Maja och Marcus som är med på tåget (i bussen) och deras tankar inför resan kan du läsa om nedan:

”Mina förväntningar med resan är försöka förstå hur det var möjligt att det hände.
Jag vill lära mig mer om förintelsen och då är det bästa sättet att åka till Polen och se allt med egna ögon.
Jag är intresserad av hur jag kommer reagera när jag väl är där och ser allt.
Jag tror att resan kommer vara väldigt rolig men samtidigt väldigt jobbig.
Jag vill utveckla mina ledaregenskaper och det är en bra möjlighet att göra det på och jag har en bra grupp så det känns skönt. Jag ser fram emot att se det polska landskapen för det blir första gången jag åker dit. Ser även fram emot att vinna alla tävlingar för det kommer vi ju göra. 😉”

——-
”Jag känner mig supertaggad att det nu snart är dags för avfärd mot Polen och allt vi kommer få vara med om. Jag tror eller snarare vet efter vad jag hört från de som varit med tidigare år att det är ett tufft schema på olika sätt, både psykiskt såklart men även att det kommer bli långa dagar där vi kommer gå mycket. Men jag är peppad och redo för allt resan innebär ska jag säga; sorg, lycka, kunskap, ilska, frusna tår (troligtvis), att uppleva allt vi ska besöka, bussresan, att få stötta, sprida energi och glädje, men mest av allt att komma närmare alla goa ungdomar och er ledare. Vet efter vad jag hört från mina kollegor att den gemenskap gruppen får efter denna vecka är helt otroligt stark. Och det kan jag verkligen förstå, då man delar alla intryck, känslor och tankar som kommer upp, med varandra.
Detta är en resa jag velat göra väldigt länge och hade tänkt göra på egen hand. Det känns därför helt fantastiskt att jag istället får följa med och hjälpa till som ledare i denna alldeles underbart goa grupp.

Snart är det dags och jag längtar massa! Nu kör vi☀️☀️”

———
”Mina förväntningar på resan det här året är att jag ska lära mig mer och förhoppningsvis få mer förståelse.
Till skillnad från förra året så är mina förväntningar högre eftersom jag denna gång har mer kunskap och mer erfarenhet.
Jag hoppas att resan också blir ett minne för hela gruppen för livet, ett bra minne. Men även också ett minne som får dom att tänka till en extra gång när dom läser nyheterna eller kanske bara tänker en gång extra när dom är otacksamma i vardagen.

Jag hoppas också att alla som följer med på resan får känna känslor dom aldrig känt och får ett perspektiv på hur saker varit men också hur saker är än idag.
Jag vill också att dom ska prata om det som hänt och det som händer idag och jämföra och förstå att vi egentligen inte kommit så långt som medmänniskor ändå..

Men mest av allt så vill jag ju så klart att vi alla ska få en grym resa som vi kommer minnas både på gott och ont och resten av våra liv !”

 

Bussen vårt eget fort och en samlings- och reflektionsplats.

Det är många tankar om förväntningar inför En av oss…Toleransprojektets resa till Polen som genomförs UNO Ungdomens Hus regi tillsammans med Folkuniversitetet och Ungdomsfullmäktige i Karlstad. Den här gången får du ta del Hazels tankar på En av oss… bloggen.

Förväntningar.

”Om en sisådär två veckor så kommer jag och ett tjugotal andra ungdomar dra ut på en resa. En väldigt viktig resa och de minnen vi ska skapa tillsammans är minnen vi kommer behålla för livet. Vi ska till Polen.

I Polen ska vi besöka platser viktiga för den process som tog plats här för ungefär 80 år sedan. En grotesk process som brukar kallas förintelsen. Det är svårt att föreställa sig något annat än att det kommer vara en ytterst känslosam upplevelse. Men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt.

Vi ska som sagt resa till och i Polen, och det med buss och färja. Ett bra miljöval. Jag tror att bussen kommer att spela en central roll i att smälta all den information vi kommer att få, alla känslor vi kommer att känna. Jag tror att bussen kommer att ge en distans till hemskheterna, en paus, en plats och tid där vi kan tänka och formatera. Bussen, och tiden vi kommer att spendera i den kommer kanske vara precis lika viktig som tiden och platserna utanför den. På bussen så kommer det finnas syre nog att tänka, och inte bara överväldigas av det totala lidande som utspelat sig på de platser vi ska besöka.

Mina förväntningar för resan ligger hos bussen vi ska åka i. Den kommer att ta oss dit vi ska, och hjälpa oss att ta tillvara på det vi får lära.”

/Hazel S.

Igår hade vi föräldra- och informationsmöte inför resan och exkursionen till Polen, våran resa i förintelsens spår.

Tova skriver följande rader!

Tankar inför resan:
Jag tycker att det ska bli riktigt intressant att få åka med på den här resan och jag tror även att jag kommer få ett helt annat perspektiv på historien när vi kommer tillbaka på Svensk mark:). Det är lite nervöst att åka ut på en resa där man aldrig vet vad som riktigt kommer hända men ändå riktigt intressant, det börjar kännas att vi snart är på väg! 🙂

/Tova Eriksson

 

#WeRemember

BFC, Röda korset, Svenska kyrkan, ABF, Länstyrelsen i Värmland, Värmlands Museum har haft ett digert program under veckan inför förintelsens minnesdag runt om i värmland. Som avslutades med ett heldagsprogram i Karlstad under lördagen där Karlstads kommun genom UNO ungdomens hus projekt En av oss… /Toleransprojektet fick möjligheten att avrunda veckan och dagen.

Programmakarna Julia och Oskar som tillsammans med Julia och Elias (sång, musik och gött mellansnack)
ramade in innehållet och delade sig av med sina upplevelser och känslor på ett sätt som får oss förstå att historien är något vi måste lära oss av. Vilket blev så tydligt när två äldre damer ( och flera med dem) stannade kvar och tackade innerligt för kvällen. Väl värda det tacket är ni stora och lilla Julia, Oskar och Elias! Bra jobbat barn!

En sådan här kväll blir också en form av återträff för oss som gjort resorna/projektet tillsammans. Varje deltagare och årgång är unik, vilket gör det hela så speciellt. Snacket om vilka platser vi besökt, händelser i form av en buss med egen gps etc.
En kväll med många bottnar, och oerhört viktig på många sätt och vis.

PS Julia och Elias lägg ut er musik och sång på Spotify!

 

 


Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Bloggat på nwt.se.
Desktop