En av oss…
Författare. cggustafsson

Mitt namn är! Temat för årets redovisning av En av oss…/Toleransprojektet i Karlstad.

Vissa saker kan inte förklaras med ord, känslan bara finns där och ens leende bara sitter där som en solbränna och blir bara större och större. En känsla som vi delar med alla runt om i landet som jobbar med ungdomsgrupper inom Toleransprojektet.

När våra ungdomar och framtida ambassadörer för mångfald och allas lika värde, trots slutspurten i skolan gör ett grymt och engagerat jobb, blir man så glad och lämnar jobbet med ett brett leende. Att få vara en del av detta goda surr, stöttande till varandra och många samtal är magiskt. Att använda sig av ordet magiskt är inget överord, det är så det är. Flera vuxna och pedagoger har all rätt att vara avundsjuka på oss.

Årets grupp inom En av oss…/Toleransprojektet precis som tidigare år, inom öppen fritidsverksamhet i Karlstad laddar och jobbar i olika fokusgrupper,  idéer som bollats efter hemkonsten från Polen har nu  trattats ner till en upplevelsebaserad redovisning / föreställning på UNO ungdomens hus i Karlstad.

I år det är det fredagen den 25 maj som det gäller, då vi återigen får ta del av nästan ett års arbete av alla ”våra egna magiker”. Årets tema och överskrift är: Mitt namn är…, det handlar om identitet och rätten till sitt egna namn, och inte bara några siffror och en i mängden.

Målade masonitskivor blir till väggar i en boskapsvagn.

Hope Maja och Johanna sätter delar av scenprogrammet.

Kajsa sätter sången. ”Kråkor i Krakow” kommer vi att få höra.

Emelie som bl a arbetat med marknadsföringen visar upp affischen

 

 

Kristinehamns folkhögskola i Auschwitz

Det är vår andra dag i Polen. Vi är några lärare och några kursdeltagare från olika delar av Kristinehamns folkhögskolas allmänna kurser.

Solen skiner från en nästan klarblå himmel i ett somrigt, 30-gradigt Krakow. Vid 8.30 blev vi hämtade vid hotellet av vår svensktalande guide och busschauffören, som körde oss till Auschwitz 1. På vägen dit ser vi delar av Polens vackra natur och dessutom har vi turen att se ett par storkbon med storkfamiljer i. Storkbon är många gånger större än de fågelbon vi är vana att se där hemma. Det är imponerande att se de enorma fågelbona högt uppe i träden. Ett vanligt storkbo kan väga några hundra kilo så det är stora mängder byggnadsvirke som går åt. Guiden berättar också att storkarna som lever i par återvänder till sina gamla bon när de kommer tillbaka till Polen från vintervistelsen i Afrika.

Vid Auschwitz 1 guidar vår guide, Michal, oss genom lägret och berättar om dess uppkomst och historia. Vi får gå in i de olika husen och se på mängder av avklippt hår, skor, resväskor, rakborstar m.m. Det ger en bild av systematiken och storleken av det här dödsmaskineriet, men ändå kan vi bara se en bråkdel av alla saker. Vi får också se hur lägerfångarna bodde, både sovsalar och sanitära områden. Michal berättar att fångarna ibland hade 10 sekunder på sig att uträtta sina behov. Vi fick många otäcka, makabra, ofattbart hemska berättelser oss till dels. Det är svårt att ta in allt man hört, men det känns ändå bra att ha sett lägren och hört berättelserna.

Efter Auschwitz 1 käkar vi den medhavda matsäcken och åker vidare mot Birkenau. Vi går igenom dödens port och vandrar längs järnvägsspåren till perrongen där fångarna delades upp i olika grupper. Vi går vidare med vår guide på vägen längs spåren tills de tar slut. Här vid vägs ände, berättar vår guide, ligger ruinerna av gaskamrarna som släckte 1 300 000 människoliv. Birkenau är ett enormt stort läger där människor levde under helvetiska förhållanden. Förhållanden som ligger bortom föreställningsförmågans gräns. Inte ens Dante kunde dikta ihop något så grymt i sin gudomliga komedi.

Varma, tagna och trötta sätter vi oss i bussen och åker tillbaka till Krakow. De flesta somnar ganska snart. Imorgon avslutar vi vår Krakowvistelse med en titt på ett av de ljus som ändå brann under den här mörka tiden. Vi ska besöka Schindlers fabrik och några timmar därefter lyfter vårt plan hem till Sverige och vardagen.

 

 

Ingången till Auschwitz 1 med den berömda skylten.

Micha berättar om gaskamrarna vid Birkenau.

 

KPS gör en resa i historien

KPS gör en resa i historien

Efter förberedelser är de snart på gång! Elever och lärare från Kristinehamns Folkhögskola KPS, gör en resa i förintelsens spår till Polen. Under några inlägg får vi ta del av deras resa och upplevelser, som de lägger ut på En av oss bloggsida på NWT.  Så följ vårt ”syster projekt” till En av oss i Karlstad och UNO Ungdomens Hus.
Snart har du två redovisningar / efterarbeten att ta del av!😀

Besök av Peter. En av oss…/Toleransprojektet Karlstad.

 

Att lyssna på berättelser om och av andra människor är lärorikt, att få möjligheten att ta  del av dessa och ”blanda ner dem i en gryta” och vispa runt dessa med ens egna erfarenheter. Ta det bästa ur den blandningen, memorera och sedan stoppa ner dessa i sin egen livsryggsäck för använda vid behov och möjligheter.

Under den senaste träffen hade vi besök av Peter Sundin som är handläggare på Brotts Förebyggande Centrum i Värmland, där han tillsammans med några kollegor arbetar med våldsbejakande extremism. Peter är och blev en förebild för många av oss, och hans berättelse och kunskap gav oss flera nya insikter.

Att sakernas tillstånd inte alltid är så lätt, att exempelvis  ta sig ur en extrem rörelse och sedan gå vidare. För att klara detta krävs mod, otrolig envishet och klarsynthet, Peter gav oss under föreläsningen och samtalet med gruppen En av oss…/Toleransprojektet bevis på att med stöttning och hjälp så går det. Peter hade också förebilder som stod för upp honom, ställde krav och gav positiv bekräftelse i en bra mix. Goda förebilder och vettiga vuxna är viktiga.

 

Tack Peter!

Arbetsmöte, inför redovisningar och egna föreläsningar.

Tänk vad tiden går fort, allt för fort ibland, i höstas träffades gruppen för första gången och vårt gemensamma arbete startade, lära känna varandra, förberedelser och att rusta oss inför resan/exkursionen på plats. En resa i förintelsens spår, där alla sinnen och tankar är på helspänn hela tiden, även om man balanserar med mycket skoj och tokigheter så är man ändå där. Och nu ligger vi i fas nummer tre; redovisningar och föreläsningar av och med våra ambassadörer inom En av oss…/Toleransprojektet i Karlstad på UNO ungdomens hus. Det är snart dags att summera vårt arbete, ett arbete som har gjorts storstilat av gruppen med gymnasieskola på dagtid och träffar på kvällstid varannan torsdag. När vi har träffats och genomfört en runda/delning, dvs logga in och kolla av hur var och mår så har; ”det är mycket prov i skolan, aktivitet i en förening” tagits upp bl. a. Men det har kämpats på, och man uppmuntrar varandra som vanligt, stor cred alla ”barn” och basgruppsledare!

En inställd föreläsning (den tar vi igen nästa vecka Sundin 😊) gav oss möjligheten att påbörja planeringsarbetet för redovisningen lite tidigare, det var som att panga en påse med konfetti så var arbetet igång. Det är då vi ungdomsarbetare njuter lite extra, ”tjuvlyssnar” på det goa surret när grupperna testar idéer och tankar på det som de vill dela med sig av till alla som besöker UNO ungdomens hus i Karlstad när det blir dags.

Men framför allt, att se hur unga vuxna växer. Det är det som alla som arbetar med liknade projekt och Toleransprojektet runt om i landet har som en stor ynnest och förmån att se och uppleva. Ja, det är okey att bli avundsjuk.

Det är inte helt ovanligt heller att våra ambassadörer besöker sina gamla högstadieskolor och berättar vidare, basgruppsledare Ida ska enligt inside informationen vara delaktig med Toleransprojektet på Hammarö. Kul, kul! 😊 (Fy på sig fröken Erika 😉) Tove, Piff och Puff kommer att besöka åk 6 på Orrholmskolan i Karlstad, våra basgruppsledare från Ungdomar För Trygghet som organisatoriskt ligger under Räddningstjänsten i Karlstad, ska berätta för sina arbetskamrater, och det är ganska många som får ta del av Majsans, Becks och mamma Tripaloskis tankar.

Och en fokusgrupp inom ungdomsfullmäktige har tillsammans med Folkuniversitet redan sökt pengar till en ny grupp av En av oss… Det rullar på, om man säger så!

 

Dag 6. En av oss…/Toleransprojektet

Dag 6. Fredagen den 2 mars.

En liten sovmorgon hann vi med denna dag, då den judiska begravningsplatsen Warszawa inte öppnade förrän 09:00. Judiska begravningsplatsen är en av Europas största, med anor från 1800-talet och över 200 000 gravar. Ett besök här som öppnar många frågor. Frågor som man kanske inte tänker på i vanliga fall, men blir naturliga nu på ett helt annat sätt.

Efter en stund kommer svaren av sig självt på några av frågorna på platsen; Varför ligger så många stenar ner? Varför är den så ”misskött” på vissa platser? * Är det ingen som tar hand gravplatserna? För många fanns inga efterlevande kvar som kunde besöka eller ta hand gravarna, en tydlighet växer fram i resterna av WWII och förintelsen.

*Förra året startades det upp en ideell förening/grupp som har åtagit sig restaurera upp begravningsplatsen.

Efter lunchen så var det uppsittning i ”vårat fort”, bussen alltså! Vi hade någon timme i bussen innan vi kom fram till Treblinka, orten med samma namn som dödslägret. Lägret som var verksamhet mellan 1942 – 1943, lägret ligger rakt ut skogen. På en plats som ger rysningar redan innan man kommit fram. Vi följde Janusz, Stefania och barnen i deras fotspår från Warszawa…

”Tätt sammanpackade står vi i godsvagnen som vi var tvungna att kliva på i Warszawa efter den långa vandringen. Trots att jag känner några andra som också är med i vagnen är jag väldigt ensam. Ensam med mina tankar…ibland orkar jag tänka … ibland inte …Vad händer? Vart är vi på väg? Varför eller drömmer jag…jag kanske står och sover bland alla andra. En soldat hade skrikit till oss att om vi behövde göra våra behov så fanns det en hink i ena hörnet. Men vilket hörn? Det skulle finnas vatten i en hink att dricka ur i det andra hörnet. Krampaktigt höll jag i handtaget på min väska, det fanns inte så mycket i den. Med det var ändå mitt, ett par hårda brödbitar och några bilder på mina föräldrar. Undrar vart de är nu? Jag fick gå åt det hållet, dit tummen pekade…på mannen vars rock hade två dödskallar upp till på rocken. Är det ingen som ser eller vet vad de gör med oss…igen.”/

 

 Vi gick runt på området som en gång var lägret, som idag är uppbyggt med installationer för att tydliggöra hur det såg ut. Stenarna med namn på länder och orter från vilka människor kom ifrån, det finns dock bara en sten som det står en persons namn på. På den stenen står det Janusz Korczak och barnen. Det var vid den stenen som vi sedan samlade oss vid, tände ljus, på något vis knöts dagarna och vår resa ihop utan att säga det. Alla våra tankar, reflektioner och upplevelser …Det kändes bara så fint när Kajsa plockade fram sin gitarr och stämde upp Ted Gärdestads melodi; ”Himlen är oskyldigt blå.”

Respektens pedagog och barnen.

 

En av oss…/Toleransprojektet Karlstad.

Fortsättning Dag 5. 1 mars.

Efter besöket i Majdanek/Lublin, var det dags för att gå ombord på bussen, och färdriktningen var norrut mot Polens huvudstad. Ofta när man gör den s.k. Warszawa-turen så brukar de dagarna bli fullspäckade med platser som ska besökas, och historik/intryck som faktiskt bör hinnas med. Warszawa var under WWII det största gettot som var i bruk under tiden 1940 – 1943, gettot som var uppdelat i det stora och lilla gettot som var omgärdade med murar. Som mest under en och samma tid ”levde” cirka en halv miljon människor på en yta som var endast 2,4 procent av stadens totala yta.

Hur stort är centrala Karlstad? Och hur många bor det i centrala Karlstad?

Hur klarar man av tvätt, hygien och matlagning för exempelvis 7–13 personer i en liten lägenhet? Boendes med familjer man inte känner?

De tre tidigare åren som Toleransprojektet/En av oss…har gjort den s.k. Warszawa-turen så har vi genomfört en vandring och följt Janusz Korczak o barnen i deras spår. I år hade vi möjligheten att komma i på Korzikianum, det som då hette Dom Serat, tack vare Agnieszka W-K och Svenska Korczaksällskapet! Och det kändes viktigt att få komma in i ett hus och plats som vi pratat om på hemmaplan, för ungdomsledar-Ida var det ett kärt återseende då hon varit där tidigare. Janusz Korczak – respektens pedagog, var en av många som gjorde mycket gott för föräldralösa barn, inte bara under förintelsen, utan långt innan krigsutbrottet också. Flera av hans tankar ligger till grund för barnkonventionen! Barnperspektiv och barns perspektiv; ur vilket perspektiv ser vuxna som oftast?

 

”Ni som säger att det är svårt att umgås med barn.

 Ni har rätt.

 För vi måste sänka oss till deras nivå – säger ni.

Ni har fel.

Det är inte det som tröttar oss. Utan det att vi tvingas klättra, för att nå upp till deras känslor.

Sträcka på oss. Stå på tå. För att inte såra dem.” /JK

Bild från barnhemmet, som det var ”då” lokalen/salen är i stort sett intakt idag. Photo: Yad Vashem

Janusz Korczak och Stefania Wilczyńska, två vettiga vuxna och förebilder med drivkrafter för att rädda, skydda och bygga barnen för deras framtid. Innan vi begav oss vidare så skulle vi klura och skriva ner följande skrivuppgift i våra dagböcker: ”Detta vill jag ge/lära mina barn”!

Janusz och Stefania porträttade idag på barnhemmet./Photo:CG

Nästa anhalt blev Polin museet som idag ligger mitt i det som var stora gettot, som tidigare var mötesplatsen det Judiska rådet. På platsen finns en installation som påminner om upproret i gettot. Och här kom vi in på frågan som ofta ställs; ”Varför gjorde man inget”? I inledningsskedet av kriget var det förstås inte lätt, efter hand så byggdes flera motståndsorganisationer upp. Men det var också en tid in i kriget som omvärlden fick reda på vad som hände, eller rättare sagt tog till sig vad som hände i Polen och Europa under WWII.

Några som vi valde att nämna på platsen var: Irena Sendler, en polsk socialarbetare som genom sin möjlighet att gå in och ut i gettot smugglade judiska barn ut barn ur gettot. Hon tillhörde organisationen Zegota, en underjordisk grupp som verkade under kriget.

Jan Karski, kurir mellan exilregeringen i London och den underjordiska hemmaarme’ n i Polen. Han smugglade bl.a. in sig i Warszawas getto, för att rapportera om behandlingen av judarna i gettot.

Emanuel Ringelblum, som tillsammans med sina vänner i Oneg shabbat – Sabbats glädje, dokumenterade och skrev ner vad de såg och upplevde i gettot, ett underjordiskt arkiv som blev ett vittnesbörd och historiska dokument till eftervärlden.

Dessa minnesmonumentet återfinns idag i Yad Vashem Jerusalem. Men samma installtioner återfinns utanför Polin museet Warszawa./Photo: CG

En bit ifrån Polin museet finns Mila 18, en symbolisk rest av en bunker som var en ledningscentral under upproret/uprising i Warszawa, en plats som belyser ordet uppror och mod. Kort historik runt platsen (för nu bet kylan i våra kinder!) så lyfte vi på den här platsen upp frågan vad är mod? Basgruppsvis samtalade man runt temat: ”Berätta en gång när du var modig.” Precis som i Majdanek bollar vi från ”då till nu”, hur använder vi oss av historien – då, till vardagslivet – idag?  För alla har vi varit modiga och gjort saker, ställt upp för andra och klivit ur åskådarrollen, men bara att vi inte kanske tänker på det utan det sker naturligt. Anna och Hope valde att dela två av sina berättelser för oss andra om mod; att kliva fram och be andra vara tysta och lyssna istället, när någon pratar. Enkelt men riktigt tufft! Eller att ta kommandot när en anhörig blir sjuk och ser till att det praktiska fungerar. Starkt!

Rejält frusna fortsatte vi vandringen till Ulica Stawki, och till en installation som byggdes 1988 som liknar en öppen godsvagn för att markera platsen för Umschlagplatz som under tiden för gettot i Warszawa var en järnvägslinje för transport till bland annat dödslägret Treblinka. Det var hit Janusz Korczak och hans barn kom en höstdag i augusti 1942 efter sin vandring genom gettot. Janusz som inte bara var en duktig pedagog, han var också utbildad läkare. Han fick möjligheten till fri lejd, men han valde att följa med barnen.

 

En lång dag återigen med  många starka intryck…

 

Toleransprojektet i Sverige och dag 5 med En av oss…/Toleransprojektet i Polen.

Dag 5. 1 mars.

Toleransprojektet från Nyköping är i nere i Polen med ungdomsgrupp nr två, Östersundsgänget är på väg ner till Polen, och TP i Borlänge landar i vårt sydöstra grannland under helgen som kommer. Kungälv, Kil, Mölndal, Lindome, Hammarö m.fl. m.fl. orter står i startgroparna för göra del två i projektet; resan/exkursionen i förintelsens spår.  Segerstedts institutet (Göteborgs universitet) är plats i Polen i detta nu för att genomföra den praktiska/exkursionen delen i en av sina utbildningar för pedagoger under temat ”Tolerans, identitet och extremism”. Det är så gött att arbetet rullar på runt om i landet, med engagerade ungdomar och pedagoger 😊 I detta viktiga arbete för mångfald och mot intolerans.

En av oss…/Toleransprojektet inom öppen fritidsverksamhet i Karlstad har landat hemma och påbörjat del tre i arbetet; efterarbetet och redovisningar, något vi skrev om i våran blogg för några dagar sedan. Tyvärr så ligger vi efter med själva resetexten, detta på grund av sjukdom. Men idag kan du läsa om vårt besök i Lublin och Majdanek.

Lublin, staden där öst möter väst, stod på tur nästa plats för oss att besöka och utforska under resan. Och det gjorde vi genom ytterligare ett basgruppsarbete, (uttrycket ”Learning by doing” kom till användningen. Med andra ord; vi lär genom att göra, ett uttryckssätt som oftast förknippas med amerikanen John Deweys pedagogik. Uttrycket är en förkortning av:” Learn to do by knowing, and to know by doing.” (John Dewey, 1897.) att gruppvis söka rester av ett judiskt liv i stadskärnan med omnejd. Återigen ett gott basgruppsarbete kära barn och basgruppsledare!

Om tiden och möjligheten finns så är det värt att stanna flera dagar i Lublin, det är lätt att man stannar till i bl. a Krakow, men delar av östra Polen är både vackert och historiskt intressant. Med bland annat närheten till Ukraina och Lviv, att besöka i Lublin med omnejd skapar möjligheter till att se hur mångkulturellt området var. Hur denna samverkan under WWII tyvärr förstördes, men är på väg att byggas upp igen med gemensamma insatser från olika organisationer och ideellt arbetande människor för mångfald.

Intressant är att organisationen Brama Grodska vars uppdrag är att samverka, och bland annat förvalta minnet av det judiska livet, samt skapa ett museum av det judiska livet som fanns i Lublin. Detta har bland annat skett genom intervjuer med ”Lubliners”, som numera bor i Värmland och Karlstad.

Nästa anhalt och lektionspass blev Majdanek, ett arbets- och koncentrationsläger inte alls långt från stadskärnan i Lublin, som var verksamt mellan 1941–44. En märklig och obeskrivlig känsla infinner sig alltid, ja alltid, när man åker längs den raka vägen som leder till lägret. Ännu en gång så slås man ännu en gång av storleken på ett läger, men också av att mitt emot infarten till lägret, så fanns under kriget ett tyskt militärsjukhus för soldater…och på andra sidan vägen ett arbets- och koncentrationsläger.

Efter ett intro om lägret höll en vi minnestund och tände ett ljus för Mitek Groscher en överlevande från detta läger, som besökt En av oss/Toleransprojektet på ungdomens hus i Karlstad. Mitek som med sin glöd och sitt engagemang betyder mycket för oss som haft förmånen att ha lyssnat på honom.

Besöket i Majdanek, och vad som då hände i lägret gav oss också möjligheten att samtala om, ”då och nu” kopplat till tankar och känslor i våran vardag.

Något som Tove och Beck nämner i sina texter, och som beskriver det som vi alla tillsammans såg som härskartekniker, som vi kan lära av för att inte medvetet eller omedvetet använda oss av på arbetsplatsplatser, skolor och andra miljöer där människor vistas tillsammans. Offer och förövar perspektiven blir också så tydliga, kan soldaten bara säga att jag lydde bara order? Hur skulle du tänka och agera som soldat när du ser en medmänniska i gropen? Besöket i Majdanek och med vetskapen om att Lublin bestämdes bli en central plats för aktion Reinhard, blev ytterligare en lärdom att lägga i våra erfarenhetsryggsäckar.

”Vi åkte igenom de stora portarna med bussen och jag kollade ut genom fönstret. Vi kom till ett läger som låg nästan mitt i staden. Man såg husen, man såg staden och alla som hade vart fria. Fångarna tvingades konstant se de som levde ett fritt liv precis utanför, endast några hundratalet meter bort. Vi kom fram till en installation med aska och sedan vidare till en massavrättningsplats – och grav. Där delades vi upp i två grupper där den ena gruppen fick stå uppe på kanten av massavrättningsplatsen- graven. Och den andra gruppen fick stå där nere i gropen.  Att stå där uppe och kolla ner på de andra i positionen av en soldat skulle kunna beskrivas som en makt man inte ville ha. När jag istället stod där nere kände jag mig maktlös. Om de där uppe hade vart soldater hade det inte funnits något jag kunnat gjort för mitt öde.

Jag visste inte vad jag kände och i krematoriet var känslan den samma. Känslan var lika tom när vi sedan gick in i en gaskammare. Känslan var helt tom.

Efter en stund läste vi breven som våra föräldrar skrivit till oss, och det gjorde vi i en utställningslokal en bit ifrån gaskammaren.  Det var där det brast på riktigt för att det var så himla fint och det var då jag tog in allt, även om jag tror att det fortfarande finns mer att lära i all oändlighet.”

/Tove.

 

”Jag hade förväntat mig en känslosam och intressant vecka men det blev så mycket mer. Det var som jobbigast när vi var på Majdanek när vi gick runt där, det hände något där som är svårt att förklara. Man blir bara så tom, hur detta hemska kunde hända precis bredvid Lublin det tyckte jag var sjukt. Det kändes som om något högg till i hjärtat och drog ut det och slängde bort det. Samtidigt var det väldigt fint när ungdomarna läste sina brev i Majdanek från nära och kära. Det var känslosamt för alla som var där.

Jag tycker alla som var med på resan var riktigt trevliga och hjälpte varandra när det behövdes. Man kommer ha med sig denna resan hela livet för det var så himla mycket man fick lära sig, både fakta och hur man själv agerar på en fruktansvärd händelse som förintelsen var. Jag kommer att ta med mig att alltid tänka på andra hur dom tänker och varför dom tänker så. Även mitt ledarskap blev förbättrat tycker jag. Jag kan säga att jag fortfarande är trött från resan men jag skulle gjort det 1000 gånger om.”

/Beck, basgruppsledare från Ungdomar för Trygghet.

 

Ps bloggen fortsätter om någon dag med ett nytt inlägg i En av oss…/Toleransprojektets blogg i NWT med besöket i Warszawa.

Äntligen!

Idag torsdag sågs gänget igen efter hemkomsten från Polen. Det var väldigt kul och gött att få ses igen, dagens pass bestod till stor av att prata om vad vi upplevt och sett, och vara hemma igen, men också att man saknar det resande livet tillsammans.

Med både allvar och garv, en nödvändig balans. Och garva gjorde vi under lekarna också idag och återigen så protesterade lag Tripalowskis basgruppledare igen 😀🤪 efter deras förlust Snarare en regel än undantag skulle jag påstå….

Vi avslutade med skapande arbete i form av att måla tavlor utifrån känslor.

 

PS resebloggen fortsätter snart igen

Dag 4, med En av oss…/Toleransprojektet Karlstad.

Dag 4. Onsdagen den 28 februari.

Utcheckning från Hostel och uppsittning i bussen för vidare färd cirka 70 km mot Tarnow i östra Polen, staden som är en viktig knutpunkt oavsett man åker bil eller tåg mellan Lviv i Ukraina och Krakow i Polen. Strax utanför Tarnow når vi dagens första mål som var Zbilytowska Gora, en liten ort med en historia som blir så påtaglig och stark, trots att vi redan på hemmaplan pratat om barnen under förintelsen, vad hade de gjort för att utsättas för det som de blev utsatta för?

I kanten vid en av byvägarna ligger skogen Buczyna, tiden innan WWII och förintelsen var platsen helt vanlig skog, idag är det en minnesplats med minnesmonument. Och det var dit Kim förde oss för dagens första lektionspass, för att visa oss att skogar och platser rakt ut i ingenstans, var platser som fick se på när nazisterna gjorde sig av med människor när städer och getton skulle tömmas på sina innevånare. I detta fall när Tarnows getto skulle tömmas av Amon Göth och hans mannar, vilket komplicerar tanken ytterligare och då flera av han män förmodligen hade egna barn.

Platsen i Buczyna med massgravarna är jobbiga att se, men det känns ändå fridfullt på något vis till skillnad mot många andra platser. För när man ser den fint utsmyckade platsen med det blåa staketet så känner man och ser vad mycket kärlek till barnen som ges i form av leksaker, teckningar, små målade stenar och figurer. Att människor som besöker platsen bryr sig verkligen om och visar omtanke, för vad hade barnen gjort? De ville bara vara barn.

Antigoni skrev ner följande text i sin dagbok efter vårt besök i Zbilytowska Gora och Buczyna skogen:

”Vi tror på det vi ser, på det vi hör och på det vi kan känna lukten av. Vi använder många gånger våra sinnen som bevis när något infaller. Men vad händer när lukten är borta och när man inte längre kan höra lidandet? När allt är bombat och det endast finns ruiner kvar? Vad händer när vi inte längre kan känna smaken av askan i luften. Kan vi då fortfarande tro?

Idag var jag i Zbylitowska Gora. Det beräknas att cirka 10 000* människor dödades här. Många av dem är unga, många är barn och på deras plats skulle det kunna vara jag. Jag kan inte se dem, känna deras lukt eller höra dem. Kan jag då tro att detta har hänt på riktigt? Är verkligen denna plats en stor massgrav? Jag börjar tveka, det beror förmodligen på att det är för svårt att föreställa sig vad som har hänt.

Efter en stund noterar jag ett litet träd, en gran som växer på en av massgravarna. Det fick mig att börja reflektera över hur den har växt där. Jag granskar platsen och ser att den är omringad av träd, platsen är en skog. Dock är skogen ingen granskog utan består av långa och gamla lövträd. Trots det finns det flera små granar i närheten och speciellt bredvid massgravarna. Hur har då dessa små livliga grannar växt? De långa träden stoppar ju solens stålar att nå marken. De långa träden, med långa rötter, tar säkert också upp den minimala näringen som jorden har. Det betyder att någonting måste ha gett dem så pass mycket näring så att de har växt utan mängder av solljus. Jag undrar var den näringen kommer ifrån.”

*av dessa 10 000 var det 800 judiska barn under 10 år.

/Antigoni.

 


Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Bloggat på nwt.se.
Desktop