En av oss…

Dag 6. En av oss…/Toleransprojektet

Dag 6. Fredagen den 2 mars.

En liten sovmorgon hann vi med denna dag, då den judiska begravningsplatsen Warszawa inte öppnade förrän 09:00. Judiska begravningsplatsen är en av Europas största, med anor från 1800-talet och över 200 000 gravar. Ett besök här som öppnar många frågor. Frågor som man kanske inte tänker på i vanliga fall, men blir naturliga nu på ett helt annat sätt.

Efter en stund kommer svaren av sig självt på några av frågorna på platsen; Varför ligger så många stenar ner? Varför är den så ”misskött” på vissa platser? * Är det ingen som tar hand gravplatserna? För många fanns inga efterlevande kvar som kunde besöka eller ta hand gravarna, en tydlighet växer fram i resterna av WWII och förintelsen.

*Förra året startades det upp en ideell förening/grupp som har åtagit sig restaurera upp begravningsplatsen.

Efter lunchen så var det uppsittning i ”vårat fort”, bussen alltså! Vi hade någon timme i bussen innan vi kom fram till Treblinka, orten med samma namn som dödslägret. Lägret som var verksamhet mellan 1942 – 1943, lägret ligger rakt ut skogen. På en plats som ger rysningar redan innan man kommit fram. Vi följde Janusz, Stefania och barnen i deras fotspår från Warszawa…

”Tätt sammanpackade står vi i godsvagnen som vi var tvungna att kliva på i Warszawa efter den långa vandringen. Trots att jag känner några andra som också är med i vagnen är jag väldigt ensam. Ensam med mina tankar…ibland orkar jag tänka … ibland inte …Vad händer? Vart är vi på väg? Varför eller drömmer jag…jag kanske står och sover bland alla andra. En soldat hade skrikit till oss att om vi behövde göra våra behov så fanns det en hink i ena hörnet. Men vilket hörn? Det skulle finnas vatten i en hink att dricka ur i det andra hörnet. Krampaktigt höll jag i handtaget på min väska, det fanns inte så mycket i den. Med det var ändå mitt, ett par hårda brödbitar och några bilder på mina föräldrar. Undrar vart de är nu? Jag fick gå åt det hållet, dit tummen pekade…på mannen vars rock hade två dödskallar upp till på rocken. Är det ingen som ser eller vet vad de gör med oss…igen.”/

 

 Vi gick runt på området som en gång var lägret, som idag är uppbyggt med installationer för att tydliggöra hur det såg ut. Stenarna med namn på länder och orter från vilka människor kom ifrån, det finns dock bara en sten som det står en persons namn på. På den stenen står det Janusz Korczak och barnen. Det var vid den stenen som vi sedan samlade oss vid, tände ljus, på något vis knöts dagarna och vår resa ihop utan att säga det. Alla våra tankar, reflektioner och upplevelser …Det kändes bara så fint när Kajsa plockade fram sin gitarr och stämde upp Ted Gärdestads melodi; ”Himlen är oskyldigt blå.”

Respektens pedagog och barnen.

 


Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Bloggat på nwt.se.
Desktop