En av oss…

En av oss…/Toleransprojektet Karlstad.

Fortsättning Dag 5. 1 mars.

Efter besöket i Majdanek/Lublin, var det dags för att gå ombord på bussen, och färdriktningen var norrut mot Polens huvudstad. Ofta när man gör den s.k. Warszawa-turen så brukar de dagarna bli fullspäckade med platser som ska besökas, och historik/intryck som faktiskt bör hinnas med. Warszawa var under WWII det största gettot som var i bruk under tiden 1940 – 1943, gettot som var uppdelat i det stora och lilla gettot som var omgärdade med murar. Som mest under en och samma tid ”levde” cirka en halv miljon människor på en yta som var endast 2,4 procent av stadens totala yta.

Hur stort är centrala Karlstad? Och hur många bor det i centrala Karlstad?

Hur klarar man av tvätt, hygien och matlagning för exempelvis 7–13 personer i en liten lägenhet? Boendes med familjer man inte känner?

De tre tidigare åren som Toleransprojektet/En av oss…har gjort den s.k. Warszawa-turen så har vi genomfört en vandring och följt Janusz Korczak o barnen i deras spår. I år hade vi möjligheten att komma i på Korzikianum, det som då hette Dom Serat, tack vare Agnieszka W-K och Svenska Korczaksällskapet! Och det kändes viktigt att få komma in i ett hus och plats som vi pratat om på hemmaplan, för ungdomsledar-Ida var det ett kärt återseende då hon varit där tidigare. Janusz Korczak – respektens pedagog, var en av många som gjorde mycket gott för föräldralösa barn, inte bara under förintelsen, utan långt innan krigsutbrottet också. Flera av hans tankar ligger till grund för barnkonventionen! Barnperspektiv och barns perspektiv; ur vilket perspektiv ser vuxna som oftast?

 

”Ni som säger att det är svårt att umgås med barn.

 Ni har rätt.

 För vi måste sänka oss till deras nivå – säger ni.

Ni har fel.

Det är inte det som tröttar oss. Utan det att vi tvingas klättra, för att nå upp till deras känslor.

Sträcka på oss. Stå på tå. För att inte såra dem.” /JK

Bild från barnhemmet, som det var ”då” lokalen/salen är i stort sett intakt idag. Photo: Yad Vashem

Janusz Korczak och Stefania Wilczyńska, två vettiga vuxna och förebilder med drivkrafter för att rädda, skydda och bygga barnen för deras framtid. Innan vi begav oss vidare så skulle vi klura och skriva ner följande skrivuppgift i våra dagböcker: ”Detta vill jag ge/lära mina barn”!

Janusz och Stefania porträttade idag på barnhemmet./Photo:CG

Nästa anhalt blev Polin museet som idag ligger mitt i det som var stora gettot, som tidigare var mötesplatsen det Judiska rådet. På platsen finns en installation som påminner om upproret i gettot. Och här kom vi in på frågan som ofta ställs; ”Varför gjorde man inget”? I inledningsskedet av kriget var det förstås inte lätt, efter hand så byggdes flera motståndsorganisationer upp. Men det var också en tid in i kriget som omvärlden fick reda på vad som hände, eller rättare sagt tog till sig vad som hände i Polen och Europa under WWII.

Några som vi valde att nämna på platsen var: Irena Sendler, en polsk socialarbetare som genom sin möjlighet att gå in och ut i gettot smugglade judiska barn ut barn ur gettot. Hon tillhörde organisationen Zegota, en underjordisk grupp som verkade under kriget.

Jan Karski, kurir mellan exilregeringen i London och den underjordiska hemmaarme’ n i Polen. Han smugglade bl.a. in sig i Warszawas getto, för att rapportera om behandlingen av judarna i gettot.

Emanuel Ringelblum, som tillsammans med sina vänner i Oneg shabbat – Sabbats glädje, dokumenterade och skrev ner vad de såg och upplevde i gettot, ett underjordiskt arkiv som blev ett vittnesbörd och historiska dokument till eftervärlden.

Dessa minnesmonumentet återfinns idag i Yad Vashem Jerusalem. Men samma installtioner återfinns utanför Polin museet Warszawa./Photo: CG

En bit ifrån Polin museet finns Mila 18, en symbolisk rest av en bunker som var en ledningscentral under upproret/uprising i Warszawa, en plats som belyser ordet uppror och mod. Kort historik runt platsen (för nu bet kylan i våra kinder!) så lyfte vi på den här platsen upp frågan vad är mod? Basgruppsvis samtalade man runt temat: ”Berätta en gång när du var modig.” Precis som i Majdanek bollar vi från ”då till nu”, hur använder vi oss av historien – då, till vardagslivet – idag?  För alla har vi varit modiga och gjort saker, ställt upp för andra och klivit ur åskådarrollen, men bara att vi inte kanske tänker på det utan det sker naturligt. Anna och Hope valde att dela två av sina berättelser för oss andra om mod; att kliva fram och be andra vara tysta och lyssna istället, när någon pratar. Enkelt men riktigt tufft! Eller att ta kommandot när en anhörig blir sjuk och ser till att det praktiska fungerar. Starkt!

Rejält frusna fortsatte vi vandringen till Ulica Stawki, och till en installation som byggdes 1988 som liknar en öppen godsvagn för att markera platsen för Umschlagplatz som under tiden för gettot i Warszawa var en järnvägslinje för transport till bland annat dödslägret Treblinka. Det var hit Janusz Korczak och hans barn kom en höstdag i augusti 1942 efter sin vandring genom gettot. Janusz som inte bara var en duktig pedagog, han var också utbildad läkare. Han fick möjligheten till fri lejd, men han valde att följa med barnen.

 

En lång dag återigen med  många starka intryck…

 

Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Bloggat på nwt.se.
Desktop