En av oss…

Toleransprojektet i Sverige och dag 5 med En av oss…/Toleransprojektet i Polen.

Dag 5. 1 mars.

Toleransprojektet från Nyköping är i nere i Polen med ungdomsgrupp nr två, Östersundsgänget är på väg ner till Polen, och TP i Borlänge landar i vårt sydöstra grannland under helgen som kommer. Kungälv, Kil, Mölndal, Lindome, Hammarö m.fl. m.fl. orter står i startgroparna för göra del två i projektet; resan/exkursionen i förintelsens spår.  Segerstedts institutet (Göteborgs universitet) är plats i Polen i detta nu för att genomföra den praktiska/exkursionen delen i en av sina utbildningar för pedagoger under temat ”Tolerans, identitet och extremism”. Det är så gött att arbetet rullar på runt om i landet, med engagerade ungdomar och pedagoger 😊 I detta viktiga arbete för mångfald och mot intolerans.

En av oss…/Toleransprojektet inom öppen fritidsverksamhet i Karlstad har landat hemma och påbörjat del tre i arbetet; efterarbetet och redovisningar, något vi skrev om i våran blogg för några dagar sedan. Tyvärr så ligger vi efter med själva resetexten, detta på grund av sjukdom. Men idag kan du läsa om vårt besök i Lublin och Majdanek.

Lublin, staden där öst möter väst, stod på tur nästa plats för oss att besöka och utforska under resan. Och det gjorde vi genom ytterligare ett basgruppsarbete, (uttrycket ”Learning by doing” kom till användningen. Med andra ord; vi lär genom att göra, ett uttryckssätt som oftast förknippas med amerikanen John Deweys pedagogik. Uttrycket är en förkortning av:” Learn to do by knowing, and to know by doing.” (John Dewey, 1897.) att gruppvis söka rester av ett judiskt liv i stadskärnan med omnejd. Återigen ett gott basgruppsarbete kära barn och basgruppsledare!

Om tiden och möjligheten finns så är det värt att stanna flera dagar i Lublin, det är lätt att man stannar till i bl. a Krakow, men delar av östra Polen är både vackert och historiskt intressant. Med bland annat närheten till Ukraina och Lviv, att besöka i Lublin med omnejd skapar möjligheter till att se hur mångkulturellt området var. Hur denna samverkan under WWII tyvärr förstördes, men är på väg att byggas upp igen med gemensamma insatser från olika organisationer och ideellt arbetande människor för mångfald.

Intressant är att organisationen Brama Grodska vars uppdrag är att samverka, och bland annat förvalta minnet av det judiska livet, samt skapa ett museum av det judiska livet som fanns i Lublin. Detta har bland annat skett genom intervjuer med ”Lubliners”, som numera bor i Värmland och Karlstad.

Nästa anhalt och lektionspass blev Majdanek, ett arbets- och koncentrationsläger inte alls långt från stadskärnan i Lublin, som var verksamt mellan 1941–44. En märklig och obeskrivlig känsla infinner sig alltid, ja alltid, när man åker längs den raka vägen som leder till lägret. Ännu en gång så slås man ännu en gång av storleken på ett läger, men också av att mitt emot infarten till lägret, så fanns under kriget ett tyskt militärsjukhus för soldater…och på andra sidan vägen ett arbets- och koncentrationsläger.

Efter ett intro om lägret höll en vi minnestund och tände ett ljus för Mitek Groscher en överlevande från detta läger, som besökt En av oss/Toleransprojektet på ungdomens hus i Karlstad. Mitek som med sin glöd och sitt engagemang betyder mycket för oss som haft förmånen att ha lyssnat på honom.

Besöket i Majdanek, och vad som då hände i lägret gav oss också möjligheten att samtala om, ”då och nu” kopplat till tankar och känslor i våran vardag.

Något som Tove och Beck nämner i sina texter, och som beskriver det som vi alla tillsammans såg som härskartekniker, som vi kan lära av för att inte medvetet eller omedvetet använda oss av på arbetsplatsplatser, skolor och andra miljöer där människor vistas tillsammans. Offer och förövar perspektiven blir också så tydliga, kan soldaten bara säga att jag lydde bara order? Hur skulle du tänka och agera som soldat när du ser en medmänniska i gropen? Besöket i Majdanek och med vetskapen om att Lublin bestämdes bli en central plats för aktion Reinhard, blev ytterligare en lärdom att lägga i våra erfarenhetsryggsäckar.

”Vi åkte igenom de stora portarna med bussen och jag kollade ut genom fönstret. Vi kom till ett läger som låg nästan mitt i staden. Man såg husen, man såg staden och alla som hade vart fria. Fångarna tvingades konstant se de som levde ett fritt liv precis utanför, endast några hundratalet meter bort. Vi kom fram till en installation med aska och sedan vidare till en massavrättningsplats – och grav. Där delades vi upp i två grupper där den ena gruppen fick stå uppe på kanten av massavrättningsplatsen- graven. Och den andra gruppen fick stå där nere i gropen.  Att stå där uppe och kolla ner på de andra i positionen av en soldat skulle kunna beskrivas som en makt man inte ville ha. När jag istället stod där nere kände jag mig maktlös. Om de där uppe hade vart soldater hade det inte funnits något jag kunnat gjort för mitt öde.

Jag visste inte vad jag kände och i krematoriet var känslan den samma. Känslan var lika tom när vi sedan gick in i en gaskammare. Känslan var helt tom.

Efter en stund läste vi breven som våra föräldrar skrivit till oss, och det gjorde vi i en utställningslokal en bit ifrån gaskammaren.  Det var där det brast på riktigt för att det var så himla fint och det var då jag tog in allt, även om jag tror att det fortfarande finns mer att lära i all oändlighet.”

/Tove.

 

”Jag hade förväntat mig en känslosam och intressant vecka men det blev så mycket mer. Det var som jobbigast när vi var på Majdanek när vi gick runt där, det hände något där som är svårt att förklara. Man blir bara så tom, hur detta hemska kunde hända precis bredvid Lublin det tyckte jag var sjukt. Det kändes som om något högg till i hjärtat och drog ut det och slängde bort det. Samtidigt var det väldigt fint när ungdomarna läste sina brev i Majdanek från nära och kära. Det var känslosamt för alla som var där.

Jag tycker alla som var med på resan var riktigt trevliga och hjälpte varandra när det behövdes. Man kommer ha med sig denna resan hela livet för det var så himla mycket man fick lära sig, både fakta och hur man själv agerar på en fruktansvärd händelse som förintelsen var. Jag kommer att ta med mig att alltid tänka på andra hur dom tänker och varför dom tänker så. Även mitt ledarskap blev förbättrat tycker jag. Jag kan säga att jag fortfarande är trött från resan men jag skulle gjort det 1000 gånger om.”

/Beck, basgruppsledare från Ungdomar för Trygghet.

 

Ps bloggen fortsätter om någon dag med ett nytt inlägg i En av oss…/Toleransprojektets blogg i NWT med besöket i Warszawa.


Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Bloggat på nwt.se.
Desktop