En av oss…

Dag 4, med En av oss…/Toleransprojektet Karlstad.

Dag 4. Onsdagen den 28 februari.

Utcheckning från Hostel och uppsittning i bussen för vidare färd cirka 70 km mot Tarnow i östra Polen, staden som är en viktig knutpunkt oavsett man åker bil eller tåg mellan Lviv i Ukraina och Krakow i Polen. Strax utanför Tarnow når vi dagens första mål som var Zbilytowska Gora, en liten ort med en historia som blir så påtaglig och stark, trots att vi redan på hemmaplan pratat om barnen under förintelsen, vad hade de gjort för att utsättas för det som de blev utsatta för?

I kanten vid en av byvägarna ligger skogen Buczyna, tiden innan WWII och förintelsen var platsen helt vanlig skog, idag är det en minnesplats med minnesmonument. Och det var dit Kim förde oss för dagens första lektionspass, för att visa oss att skogar och platser rakt ut i ingenstans, var platser som fick se på när nazisterna gjorde sig av med människor när städer och getton skulle tömmas på sina innevånare. I detta fall när Tarnows getto skulle tömmas av Amon Göth och hans mannar, vilket komplicerar tanken ytterligare och då flera av han män förmodligen hade egna barn.

Platsen i Buczyna med massgravarna är jobbiga att se, men det känns ändå fridfullt på något vis till skillnad mot många andra platser. För när man ser den fint utsmyckade platsen med det blåa staketet så känner man och ser vad mycket kärlek till barnen som ges i form av leksaker, teckningar, små målade stenar och figurer. Att människor som besöker platsen bryr sig verkligen om och visar omtanke, för vad hade barnen gjort? De ville bara vara barn.

Antigoni skrev ner följande text i sin dagbok efter vårt besök i Zbilytowska Gora och Buczyna skogen:

”Vi tror på det vi ser, på det vi hör och på det vi kan känna lukten av. Vi använder många gånger våra sinnen som bevis när något infaller. Men vad händer när lukten är borta och när man inte längre kan höra lidandet? När allt är bombat och det endast finns ruiner kvar? Vad händer när vi inte längre kan känna smaken av askan i luften. Kan vi då fortfarande tro?

Idag var jag i Zbylitowska Gora. Det beräknas att cirka 10 000* människor dödades här. Många av dem är unga, många är barn och på deras plats skulle det kunna vara jag. Jag kan inte se dem, känna deras lukt eller höra dem. Kan jag då tro att detta har hänt på riktigt? Är verkligen denna plats en stor massgrav? Jag börjar tveka, det beror förmodligen på att det är för svårt att föreställa sig vad som har hänt.

Efter en stund noterar jag ett litet träd, en gran som växer på en av massgravarna. Det fick mig att börja reflektera över hur den har växt där. Jag granskar platsen och ser att den är omringad av träd, platsen är en skog. Dock är skogen ingen granskog utan består av långa och gamla lövträd. Trots det finns det flera små granar i närheten och speciellt bredvid massgravarna. Hur har då dessa små livliga grannar växt? De långa träden stoppar ju solens stålar att nå marken. De långa träden, med långa rötter, tar säkert också upp den minimala näringen som jorden har. Det betyder att någonting måste ha gett dem så pass mycket näring så att de har växt utan mängder av solljus. Jag undrar var den näringen kommer ifrån.”

*av dessa 10 000 var det 800 judiska barn under 10 år.

/Antigoni.

 


Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Bloggat på nwt.se.
Desktop