En av oss…

Några rader efter resan i Polen med En av oss…/Toleransprojektet. Dag 1 och 2.

Vi har snart varit hemma en vecka, det tar dock sin runda lilla tid att samla ihop sig över resan och vad vi upplevde tillsammans för att återgå till vardagen. Några dagar framöver kommer vi att återge dagsprogram och känslor.

Dag 1, söndagen den 25 februari.

Efter färjeövergång mellan Karlskrona – Gdynia så fortsatte bussresan på polsk mark, och det första stopet blev Kielce, en stad i östra Polen. Där lunchade vi först på en restaurang tillsammans Marias mormor 😊 som bor Kielce. Det var riktigt gott att se dem träffas. 😊Efter god och välbehövlig kombinerad lunch – middag fortsatte vi med att genomföra det första basgruppsarbetet, vilket gick ut på att hitta tecken och händelser på vad som hade hänt i staden efter kriget slut 1946. Vi landade i Kielce en söndag, så det var svårt att hitta personer på stan som grupperna kunde intervjua. Men skam den som ger sig, eller rättare sagt det löser sig!Bra jobbat barn! Tillräckligt med information om pogromen samlade alla grupperna in, en pogrom som skedde 1946 efter freden alltså, som började med att en grupp judar utsattes för beskyllningar om bortförande av barn och ren antisemitism.

Basgruppsarbetena är ett bra sätt för att söka information och utforska platsen, man får ledtrådar och ämnet sedan är kunskaps- och vinnarskallarna som vanligt på tå. Metoden äventyrspedagogik är klart användbar i lärande syftet under exkursionerna.

Efter detta fortsatte vi mot Krakow, för den första övernattning i en av Europas vackraste städer där City Hostel öppnande sina portar för UNO ungdomens hus för fjärde året på raken.

”Hela veckan har varit full av intryck, känslor och tankar. Alla de platser vi besökt ger upphov till så många olika känslor. Man blir frågande till hur något så fruktansvärt kan ha hänt och man får en helt annan känsla av verklighet till vad som egentligen hände när man besöker dessa platser.

Denna resa har gett mig insikt i hur tacksam jag ska vara till livet, familj, vänner, medmänniskor, djur och natur. Allt levande egentligen. Vi måste ta hand om varandra och den plats vi lever på. Jag vill ha en framtid och jag vill definitivt att mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv. Ska ha en fin framtid. Därför måste vi lära oss att sprida vidare allt sånt som skett i historien och där det är vi människor själva som är orsaken till lidande, död och förstörelse. Handla med kärlek och glädje till vår planet och allt i den. En resa och grupp av människor jag aldrig ska glömma! Tack för denna vecka och allt jag fått lära mig.

Jag har lärt mig för livet!!”

/Majjsan, basgruppsledare från Ungdomar för Trygghet.

Slipperstenar/Minnesstenar som som finns lite varstans på trottoarer och gator i Europa, dessa fyra stenar finns i Oslo till minne av familjen Lasnik.

 

Dag 2, måndagen 26 februari.

I Auschwitz I, så delade vi upp oss två grupper med två olika guider som guidade oss runt i lägret och de olika blocken (husen), som innan kriget var en polsk militärförläggning, men som sedan blev ett tyskt koncentrationsläger. Det spelar ingen roll, eller hur ofta eller om man tidigare inte har besökt museet innan, så återfinns en kuslig känsla som sitter kvar i väggarna. När man sedan ser några av ägodelarna från människorna som deporterades till lägret som visar de sista av tillhörigheterna man fick ta med sig från gettot förstärks denna känsla.

Innan vi åkte till Auschwitz – Birkenau, så stannade vi till vid ett minnesmonument några minuters promenad från Stamlager. Där vi tände ljus, reflekterade och sa några ord över David Lakmaker. David som är bror till Joost Lakmaker.  Joost som till skillnad mot sin bror överlevde förintelsen och idag bor i Värmland, och som vi lyssnat på innan vi åkte till Polen. Det kändes gott att få genomföra denna stund med Joost och David i våra tankar.

Auschwitz II, och flera andra KL givets är några av de absoluta nollpunkterna i mänsklighetens historia. Att bara se järnvägsspåren som leder in i porten, och sedan upptäcka lägrets storlek och veta vad som skedde innanför taggtråden, och inse att det fanns planer för en utbyggnad av lägret om det inte hade befriats av Röda armén. Det ger perspektiv på historien och livet.

Vi brukar genom narrationer följa olika personer under själva resans gång, vilket inte bara stärker intrycket. Utan också att alla människor har ett namn och en identitet, och inte bara några intatuerade siffor på en arm. Kim fortsatte berättelsen om Kathe Lasnik, som vi senast lyssnade till om utanför Aakershus fästning i Oslo. Kathe och hennes familj var några av de som genomgick selekteringen på den stora ankomstrampen i lägret: ”tummen till höger eller vänster”, arbetsför/för gammal eller inte… och att behöva skiljas från sin familj.

Innan vi lämnade Auschwitz II så hade vi också besökt ytterligare några platser i lägret, lyssnat på några rader ur en av författaren och överlevaren Primo Levis böcker, där Levi skriver om ett tillfälle när han vid ett tillfälle träffade och hjälpte Joost Lakmakers bror David. Många ljus tändes på den stora minnesplatsen för de olika nationer vars medborgare fick avsluta sitt liv i det ofattbara.

”Auschwitz 1, och Auschwitz 2 (Birkenau).

Det var väldigt kallt trots att vi klätt på oss mycket men det spelade ingen roll alls. När man står där inne i lägren och ser barackerna i rader som fabriker är det svårt att förstå att människor bott här, jobbat här och levt här, och inte på något bra sätt alls. När jag såg hur förnedrade oskyldiga människor blivit och när jag sett allt det hemska i massvis så förstår jag, vi har aldrig någonsin någon rätt att komma dit och klaga. Oavsett vad.

Det här är platser som människor och offer för förintelsen mist sitt liv. Ingen av oss vet vad de offren gått igenom fullt ut, inte deras känslor och inte deras tankar. Därför är det så viktigt att vi visar varje liten del av respekt som vi någonsin har på grund av att dessa människor och offer gått igenom någonting som aldrig borde ha existerat.

Jag har lovat att jag ska försöka att aldrig mer klaga på att det är kallt eller liknade problem. För att vi har mat, vi har varma kläder som vi kan klä på oss så att vi slipper frysa och vi har uppvärmda bilar och hus som vi kan gå in i även om vi är ute en längre stund.

Jag ska göra allt i min makt för att se till så att detta inte händer igen.

Det är en annan sak också, något som jag inte vet hur jag ska beskriva men jag ska försöka. Något som är helt sjukt och totalt omänskligt på en ny nivå. Men det beskriver inte ens början.”

/Tove E-H deltagare i En av oss…

 

Kvällen avslutade vi med kulturinslag i form Klezmermusik av och med Jascha Liebermans trio, musik och energi i massor. I väntan på konserten fick vi gång ungdomsledar-Mickan också som helt plötsligt börjar prata med röda dunjackor 😉 Bra jobbat där Granbom!


Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Bloggat på nwt.se.
Desktop