En av oss…

Toleransprojektet/En av oss… Samtal med mina släktingar om vad de minns.

Under av träffarna med Toleransprojektet/En av oss… på UNO ungdomens Hus i Karlstad som vi gör tillsammans med Folkuniversitetet, så gick vi igenom; vad är ett getto? Varför skapades det getton under tiden för andra världskriget och förintelsen? Under vår resa till Polen så kommer vi att vistas några dagar i Warszawa, och i delarna av staden som var ett av de större gettona under WW2. Utforska vad som hände på olika platser i stora och lilla gettot, vi ska följa några personer på plats, som vi tidigare hört genom narrationer.

Att vi idag kan återberätta flera händelser och skeenden i Warszawa det har vi många att tacka för, bl.a. den polske motståndsmannen Jan Karski som tog sin in i gettot, för att sedan återvända ut ur gettot för att berätta om det obegripliga och ofattbara som skedde i gettot. En annan bekantskap som vi redan gjort, och som vi ska höra mer om på plats är Emanuel Ringelblum den polske historikern, som tillsammans med sina vänner skapade en hemlig grupp som samlade in uppgifter och vittnesmål över vad som hände i gettot och dokumenterade dessa för ytter-och eftervärlden.

”Gräv där du står” är ett känt begrepp som för oss vilar i att lyssna och ta reda på närhistorien och genom våra äldre släktingars berättelser förstå dåtiden, som är viktig för nutiden och framtiden. En av de skrivuppgifter som vi de senaste två åren har använt oss av och låtit deltagarna genomföra är; ”Samtala med, och intervjua en äldre släkting om tiden för andra världskriget.” En uppgift som av olika anledningar kan vara svåra att genomföra, men de nedtecknade samtalen vi får in är viktiga för oss alla i gruppen, lära av varandra. Spannet rent geografiskt denna gången för berättelserna är från mellaneuropa, dåvarande Sovjetunionen i Öster, Norge i väster och Edane i norr.

I dagens bloggen får du ta del av några saxade delar, ur några av gruppens samtal med en äldre släkting (-ar), men alla berättelserna och i dess hela texter får du läsa och höra när vi har redovisningen för ”En av oss…”  till våren, så ha tålamod! 😊 Och tills nästa uppdatering av bloggen, från oss alla till er alla; Ha riktigt fin jul, och ett gott nytt år!

 

”Min pappa har berättat för mig att min gammelfarfar var med i andra världskriget. Han var en landsoldat och var en av dem första soldaterna på plats i Tyskland när kriget började gå mot sitt slut, (vilket läger han kom till är lite osäkert). Han berättade att han och de andra soldaterna från England kunde känna lukten av något bränt, en lukt som de aldrig hade känd förut. När de kom fram till lägret och såg alla undernärde fångar var deras första instinkt att ge dem mat. Detta var dock ett misstag eftersom dessa människor hade ätit så lite under en så lång tid och när de då fick mat åt de så mycket och snabbt att det resulterade i att de istället mådde dåligt. När de märkte detta så slutade de ge dem mat och istället bara rädda dem. Det fanns också många vakter som skämdes så mycket för allt de gjort, några bytte om till fångkläder när dem brittiska soldaterna kom för att de inte skulle bli tillfångatagna av dem. Men de brittiska soldaterna såg igenom detta, eftersom de tidigare lägervakterna inte var i närheten av att vara så undernärda som alla fångarna.”/ Hope.


 

”Jag frågade min mormor ifall hon visste något hennes föräldrar gjorde. Hon kunde inte berätta mycket, men ändå fick jag en känsla av hur nära kriget var och hur det påverkade alla. Min mormors farmor och farfar tog in ett finskt barn att ta hand om. För att skydda barnen så sikckade många finländare sina barn till Sverige för att skydda dem från kriget.

Vad han hette eller hur länge han stannade kunde hon inte minnas men hans rädsla för höga ljud kom hon ihåg. Varje gång det hördes ett högt ljud blev han rädd och gömde sig under köksbordet. Det var ett sätt att skydda sig, för honom var höga ljud, bomber som föll från tyska plan.

Han kom senare hem till sin familj igen men hälsade på en gång som vuxen efter kriget. Sedan kunde mormor stolt skryta om sin ålder. – ’ ja jag kan ju inte säga så mycket mer, jag är ju för ung för att ha levt på den tiden” sa hon ett antal gånger. Hon kunde också minnas att hennes pappa ryckte in för att ligga i beredskap men det var också innan hennes tid. Hon är som sagt för ung. /Emelie.


 

”Jag pratade med min pappas morfar eller som jag kallar honom, min gammelmorfar. Under andra världskriget var han i tidiga tonåren. Han berättade att det nästan var synd att han inte var lite äldre. Han sa att nu börjar många minnen blekna och han minns inte riktigt lika mycket som han gjorde förr.

Även om det var en hemsk tid så hade han ändå velat minnas den. Det han minns som mest är att det flög väldigt mycket flygplan över Karlskoga, han och hans kompisar var ofta rädda att ’Hitler skulle komma’ som de ofta sa, även om han var lite för ung för att förstå vad som egentligen pågick runt om i världen. Men vid många tillfällen var även han väldigt rädd.

En annan sak som han kom ihåg var ransoneringskorten. När jag frågade om dessa var det fyra saker som han nämnde. Det var kött, fläsk, tobak och kaffe. Köttet och fläsket sa han inte så mycket om men han hade desto mer att säga om både tobaken och kaffet. När det gällde tobaks kortet var det så att ingen i hans familj använde det så dom brukade byta sitt tobaks kort mot något annat kort, en form av byteshandel med korten. Det var ofta grannarna bytte kort på det viset. Kaffet som dom fick räckte nästan aldrig, då brukade hans mamma mala råg och rosta i ugnen. Efter att hon hade gjort det så blandade hon kaffet med råget för att få ut så mycket som möjligt av det kaffet dom hade. Egentligen hade han inte så mycket att berätta för mig men även om historien är liten så är den viktig att hålla vid liv. Kanske om han hade skrivit ner det han tänkte och kände så skulle han kommit ihåg mer. Att den tanken föddes i mitt huvud fick mig att tänka att alla borde skriva dagbok, för vem vet när det händer något vi vill kunna berätta om. ” /Ida.


 

”Min mormor föddes 1939 i Norge. Därför kommer hon inte ihåg så mycket utav kriget. Men det hon berättar för mig har hon fått återberättat av sin pappa som under krigets gång var gränspolis mellan Norge och Sverige. Arbetet som han utförde innebar stora risker för honom då alla hans uppdrag var hemliga. Han arbetade natt och dag, många gånger med livet som insatts. Oftast gick han med hemliga meddelanden och pengar mm som han bar i en ryggsäck över till Norge. Eftersom alla arbeten var hemliga så blev hans barn tillsagda att inte säga något om vad deras pappa höll på med, tex vilka gäster som kom till huset m.m. de skrämdes med att tyskarna då skulle komma och ta deras pappa. Mormors äldre syster som då var 6 år fick ovetande gå med hemliga meddelanden i sin stövel till sin morbror på den norska sidan. Mormors mamma var ofta ensam hemma med barnen, hon fick också ofta hand om många hungriga och trötta flyktingar från Norge som var på flykt in i Sverige. För henne var det en orolig tid, dels hade hon sin bror med familj boende i Norge och maken som var ofta ute på uppdrag och hon kunde aldrig vara säker på om han skulle komma hem oskadd.

De militärer som var inkallade från olika delar av Sverige, bodde i en förläggning bakom huset där min mormor bodde. Militärerna bodde i baracker och deras kock lagade all mat till militärerna i mormors kök, Detta gynnade även familjen.

Mormor pappa blev av Sverige tilldelad diplom för förtjänstfullt arbete i farofylld tid samt Norska Kung Haakons frihetsmedalj och diplom. ”/Johanna L.


 

”Min gammelfarmor som idag inte lever har suttit i koncentrationsläger i Ryssland under Stalins befäl. Hon var tysk och bodde i Tyskland men jag vet inte varför hon blev tillfångatagen till koncentrationsläger. Under tiden hon var i koncentrationslägret bytte hon upp sig till jobbet som skrivare. Varje dag fick fångarna lite tunn soppa och något som skulle likna vatten och lite toapapper och dessutom lite tobak. Dessa saker byttes runt mellan fångarna där inne och min gammelfarmor skrev dikter på toapapper om hur det var där inne. Hon skrev om att hon saknade sin familj som hon inte visste vart dom var eller om dom levde.

Eftersom att fångarna behövde använda toapappret så memorerade hon dikterna i huvudet och när hon kom ut skrev hon ner dom i en bok. Denna boken är idag hemma hos min pappa och jag har själv läst en liten del av den. Det står om vad hon gjorde varje dag, hur hon kände och tänkte o.s.v. Hon överlevde då koncentrationslägret och när hon kom ut letade hon efter sin familj som många andra. Jag kommer inte ihåg om hon hittade dom eller inte för jag har inte läst klart boken. Om jag minns rätt gick hon tillbaka dit där hon hade bott innan hon blev tillfångatagen men att huset dom hade bott i var upptagna va någon annan som hade tagit över deras hem.  I boken finns det en dikt som berör väldigt mycket enligt mig. Det är en dikt från morsdag som heter ’mutters tag’. Hon skriver det som ett brev till sin mamma trots att hon inte vet om hon lever eller inte. ”/Tova.


 

”Min bestefar (dvs. farfar) föddes i Norge 1927. Han var alltså 12 år när kriget startade och 13 år när Norge blev invaderat. Själva invasionen minns han tydligt, läraren i skolan berättade men darrig röst att Norge hade blivit invaderat av Tyskland och att alla barnen var tvungna att gå hem. Det var många tyska soldater, både patrullerande och i krigsfordon, på gatorna. De allra flesta var väldigt rädda och ovissheten om vad som skulle hända tog mycket energi från både vuxna och barn. Ganska snart blev det brist på matvaror i affärerna pga. ransoneringen, och de fick mer än tidigare plocka bär och annat i skogarna samt odla mer eget hemma. Det blev också brist på bensin till bilarna som ledde till att gengasbilar blev mer och mer vanligt. Något som var mycket allvarligare var att bestefars nio år äldre bror, som var student och medlem i norska motståndsrörelsen, blev tillfångatagen och transporterad till koncentrationslägret Buchenwald i Tyskland. Buchenwald var ett av de största koncentrationslägren, det var inget utrotningsläger utan mer ett arbetsläger där det också gjordes många medicinska experiment. Han räddades senare av de vita bussarna.

Familjen fick av vittnen reda på att han blivit bortförd och hade ingen kontakt med honom på fjorton månader, då han plötsligt dök upp igen. Bestefar beskriver det som overkligt på så många vis, bestefars bror var så förändrad och mager när han kom tillbaka så att de knappt kände igen honom. Han som förut varit charmerande och öppen var nu tystlåten och stängd och ville inte prata mycket om vad han upplevt på förrän flera år senare. Eftersom han också hette Isaksen, antog tyskarna att han var jude – pga. namnet Isaks koppling till judendomen.

I ett skede hade tyskarna då beslutat att han skulle skickas till ett av förintelselägren, men flera av hans medfångar stod då kraftigt upp för honom och bedyrade att han inte var jude. Detta räddade troligen hans liv. Bestefar berättar också kort om hur han minns att många vänner och andra norrmän flydde över till den svenska gränsen och till friheten. ”/Linda.


 

”Min kära Mormor var endast 3 år gammal när det andra världskriget bröt ut, men trots hennes unga ålder så minns hon förvånansvärt mycket. När jag ringde mormor så förväntade jag mig inte mycket till svar men det visade sig att hon hade en hel del intressanta saker att berätta.

Mormor berättar bl. a att i början av andra världskriget så var det viktigt att rullgardinerna var neddragna under kvällarna och nätterna eftersom att det flög tyska krigsflygplan över deras hus. Man visste inte om tyskarna skickade krigsflygplan för att de ville bomba i Norge och eftersom att Töcksfors ligger väldigt nära gränsen så kunde det därför vara riskabelt om de lös från deras fönster. Mormor minns ett särskilt ögonblick från andra världskriget lite extra och det var en dag när hon såg judiska barn och vuxna springa över norska gränsen, barnen var i hennes egen ålder och hon minns deras skräckslagna blickar som också var blandade med lättnad eftersom att de hade lyckats komma till Sverige helt oskadda.

Hon minns även hur de norska judar som flydde var tvungna att tvättas och avlusas efter flykten över gränsen innan de blev tilldelade ett boende där de kunde gömma sig. Det bodde en judisk familj hemma hos mormor under en kort period men det dröjde inte länge förens de var tvungna att ge sig iväg, mormor förstod aldrig riktigt varför. Under andra världskriget så det även en man som hyrde ett rum i mormors hus, och när kriget var över så visade det sig att han var en kurir som förmedlade information och hämtade filmer med hemliga dokument från Norge till Sverige. Han hjälpte även norska människor att ta sig genom skogen till Sverige för att komma undan kriget. Min gammelmormor och min gammelmorfar hade väldigt mycket att berätta om andra världskriget men tyvärr så lever de inte idag, jag önskar att jag hade frågat henne om deras berättelser när dem väl levde… Jag tycker att det är vår uppgift att förmedla vidare alla dessa minnen, så att de aldrig glöms bort.

Men jag minns själv också när jag och mina sysslingar var små så fick vi i uppdrag att plocka hallon från den stora hallonbusken till tårtan som skulle serveras på kvällen. Den stora hallonbusken låg en bit in i den mörka skogen som finns bakom huset. Jag och mina sysslingar hade fullt sjå med att äta och plocka de söta bären och vi gick allt längre och längre in i skogen. Tillslut fick vi syn på en gammal rostig bil som stod helt övergiven ute i den mörka skogen, mossa och gräs hade börjat växa på motorhuvudet och bilen såg minst sagt läskig ut, särskilt för ett litet barn. Vi blev rädda och sprang därifrån. Det är inte förens nu, cirka 12 år senare, som jag har fått reda på vad det där var för någon lustig gammal bil som fanns i skogen. Det var nämligen min mormors farbrors bil, som bodde i Oslo under andra världskriget. Han hörde rykten om att man skulle förbjuda privatpersoner i Norge från att få använda sina bilar eftersom att all bensin som fanns tillgänglig skulle gå till försvarets fordon.” /Johanna K.

 

 

Senaste inläggen.
Äntligen! 15 Mar
Bloggat på nwt.se.
Desktop