En av oss…

Tankar och reflektioner av Linnea och Amanda från deras bloggdag, när vi besökte Majdanek och Warszawa.

Majdanek och Janusz Korczak
Vi har under första delen av veckan upplevt väldigt mycket. Bland annat har vi besökt Auschwitz Birkenau, Schindlers fabrik och den lilla staden Lublin. En del ställen har varit extremt påfrestande och känslosamma medan andra har varit mer hanterbara och inte lika jobbiga. Majdanek är inget undantag.

Dagen startade tidigt med en liten frukost på en pub i den pittoreska staden Lublin innan vi gav oss av mot Majdanek som skulle bli dagens första stopp. Majdanek är ett före detta koncentrations- och förintelseläger som endast ligger fyra kilometer ifrån staden Lublin. Från april 1942 till sommaren 1944 fungerade Majdanek som ett dödsläger.

Under vårt besök i Majdanek så gick vi en vandring genom lägret. Vi startade vår vandring vid mausoleet, monumentet längst in i lägret, där askan efter alla de tusentals människor som miste sina liv i lägret ligger begravda. Därefter gick vi vidare mot, för mig, den plats där jag tyckte det var jobbigast. Nämligen ett antal gravar, som för ovetande såg ut som vanliga diken, men i själva verket var massgravar där nazisterna avrättade sina fångar mot slutet av kriget då gaskamrarna var överfulla. Det var en oerhört jobbig plats där många av oss bröt ihop då allt blev så verkligt. Vi kunde föreställa oss soldaterna, där uppe på kanten, med rader av oskyldiga människor framför sig. Tittandes in i deras ögon innan de med ett skott avrättade dem. Utan minsta tecken på någon medmänsklighet.

Efter det känslosamma stoppet vid massavrättningsplatsen gick vi vidare in i krematoriet som fortfarande finns kvar i det välbevarade lägret. Även krematoriet var en oerhört jobbig plats då nästan allting fanns kvar. Vi såg verktygen, de som användes för att röra runt i askan efter människorna, bårarna som deras kroppar fördes in i ugnarna på och det värsta av allt, ugnarna, där de brändes upp.

När vi lämnade krematoriet och gravarna och fortsatte ner mot bostadsbarackerna var stämningen ganska tryckt. Barackerna vi sedan såg var långa och mörka och i dem stod flera rader med rangliga, slitna sängar. Sängar som var byggda för max300 personer men som under den mest hektiska perioden i lägret tvingades att rymma omkring 500 personer.
Vi fick se de hemska förhållandena som människorna i Majdanek tvingades att leva i men det slutade inte där. Besöket i Majdanek avslutades på ännu en hemsk plats, nämligen lägrets ena gaskammare. Det var en oerhört jobbiga plats och det var då som det blev ännu mera påtagligt vad det var som hade skett på den här platsen. Det blev en helt annan sak när man med egna ögon såg duscharna, de blåa märkena i hela byggnaden efter cyklon B och rivmärkena på väggarna efter små händer som desperat försökte ta sig ut när ägaren till händerna insett vad som höll på att hända. Det blev så starktatt man nästan kunde höra skriken från dem som omkommit där.

Det sista vi gjorde innan vi klev på bussen och åkte vidare var att läsa de brev vi fått av våra familjer och anhöriga. Det blev ett väldigt fint avslut på en känslosam förmiddag med många starka intryck.

Efter besöket i Majdanek åkte vi iväg för att äta en trevlig lunch McDonalds innan vi fortsatte mot Warszawa och en resa i Janusz Korczak och hans barns spår. Första stoppet i Warszawa blev vid Dom Serat Korczaks andra barnhem. Där stannade vi och pratade lite om vad han gjorde och hur han styrde barnhemmet. Det var även därifrån som han och hans barn påbörjade sin vandring mot umschlagplatz där godsvagnar, på väg mot lägret i Treblinka, väntade. Därefter fortsatte vi i Korczaks fotspår genom att färdas samma väg som han och hans barn gjorde när de vandrade mot de väntade godsvagnarna som skulle ta dem vidare till Treblinka. Under färden stannade vi en av de få resterande murresterna av ghettouppdelningen i Warszawa, nämligen en liten rest av det lilla ghettot. Därefter fortsatte vi till ett monument som låg bara någon kilometer ifrån själva umschlagplatzen. Vid monumentet pratade vi lite om vad monumentet kunde föreställa och kom fram till att ena sidan symboliserade judarnas uttåg ur Egypten och den andra hade något att göra med motståndsrörelsen. Vi pratade även lite om att det mest är män som framställdes som hjältar inom motståndsrörelsen men att det även fanns väldigt många viktiga kvinnliga spioner. En av dem var Irena Sendler som med list och mod lyckades rädda 2500 barn från Warszawas ghetto.

Efter en lång och känslosam dag avslutades den vid minnesmonumentet där vi tände lite ljus och tog en tyst minut. Därefter åkte vi vidare till Tatamka Hostel för incheckning innan vi gick ut och åt en trevlig middag i Warszawa.
/Linnea Blomberg

Majdanek:
Klockan är 12.01 och jag sitter i skrivande stund på bussen som går på tomgång utanför koncentrations och dödslägret Majdanek utanför Lublin, Polen. Jag sitter längst bak i bussen och det stora fönstret som jag tittar ut igenom visar de långa gröna gräsängarna vars gränser kantas av taggtrådsstängsel och vakttorn som går runt hela området. Jag ser även träbaracker som fungerat som boende för fångarna här men som även fungerat som toalett, förråd, duschar och gaskammare.
Jag kan skriva om hur landskapet ser ut, eller hur plankorna knackar när man går på dom, hur träden runt massgravarna tjuter så det låter som dom skriker i vinden, men de jag valt att skriva om är känslor. Alla kan reagera olika och inget sätt att reagera på är fel är det man hört sägas sen vi började den här resan. Andra frågor man får höra är ”Är du okej? Hur mår du? Vad tänker du på? Vad KÄNER du? Föreställ dig att[…].hur skulle du känna då?” Dessa frågor är bra att ställa men dessa frågor har också skapat förvirring hos mig då det känns som det finns rätta svar på frågorna men jag har dom inte. Jag är förvirrad därför att jag inte vet vad jag känner, det är allt och ingenting samtidigt. Ibland vill jag gråta av sorg och saknad, ibland vill jag skrika av ilska och ibland vill jag ingenting.
De flesta i gruppen håller om varandra, de stöttar varandra och försöker glida med i varandras reaktioner till sakerna vi ser, alla försöker att förstå varandra. Vi har bra stunder där vi kan skratta över goda middagar på mysiga restauranger men också dåliga där avsaknaden på egen tid, privatliv och vila skapat irritation, ilska och ibland ledsamhet. Sen finns de dom som inte vill bli tröstade under svåra saker, och dem som jag som inte vill prata med eller bli tröstad av andra under våra besök till de mörka platserna vi besökt under veckan. Anledningen till detta är därför att jag vill identifiera vart ifrån känslan jag känner kommer, vad beror det på? Jag vill analysera mina egna känslor och reaktioner så att jag enklare kan förklara dom på ett sätt som andra förstår senare men också så att jag kan förstå mig själv.
Sist men inte minst vill jag ta upp hur distans och situationen man befinner sig i på en sådan här resa verkligen får en att längta hem, så detta ät en hälsning till mina små uttrar O & F, jag älskar er och saknar er.
/Amanda AH

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Rikedom 25 Jul
Desktop