En av oss…

Om detta må ni berätta..,

  • Om detta må ni berätta…

-”Lova mig, sluta aldrig att berätta var de orden som vi fick med oss när vi lämnade Säffle efter att ha lyssnat på Joost Lakmaker överlevande från förintelsen och koncentrationslägret Auschwitz.

Att lyssna på och få ta del av 95 åringens högst personliga berättelse är stort och nyttigt för oss.
Vi blev tvungna att stanna upp och försöka att förstå, att det förstå det ofattbara som hände under förintelsen och under WWII.

Och att dra paralleller mellan då och nu, vad som hände efter WWII och vad som händer runt om i världen idag.
Kränkningar, hot, hat och övergrepp får inte ta över. Vi ska stå enade tillsammans, stötta varandra, galenskaper får inte normaliseras.

Och genom att följa Joosts råd ska vi nå långt, Toleransprojektet/En av oss… deltagarna är tillsammans med många berättare och ambassadörer för mänskliga rättigheter och mångfald viktiga för framtiden.


Tack Joost! Tack Joakim i Centrumkyrkan i Säffle!
Det togs många fina bilder under kvällen, bilden som följer med texten idag , visar Maja en av ungdomsledarna (jobbar på ungdomar för trygghet i Karlstad) och Joost under ett samtal. Vilket också visar det nödvändiga mötet mellan generationer.

Toleransprojektet/En av oss… Samtal med mina släktingar om vad de minns.

Under av träffarna med Toleransprojektet/En av oss… på UNO ungdomens Hus i Karlstad som vi gör tillsammans med Folkuniversitetet, så gick vi igenom; vad är ett getto? Varför skapades det getton under tiden för andra världskriget och förintelsen? Under vår resa till Polen så kommer vi att vistas några dagar i Warszawa, och i delarna av staden som var ett av de större gettona under WW2. Utforska vad som hände på olika platser i stora och lilla gettot, vi ska följa några personer på plats, som vi tidigare hört genom narrationer.

Att vi idag kan återberätta flera händelser och skeenden i Warszawa det har vi många att tacka för, bl.a. den polske motståndsmannen Jan Karski som tog sin in i gettot, för att sedan återvända ut ur gettot för att berätta om det obegripliga och ofattbara som skedde i gettot. En annan bekantskap som vi redan gjort, och som vi ska höra mer om på plats är Emanuel Ringelblum den polske historikern, som tillsammans med sina vänner skapade en hemlig grupp som samlade in uppgifter och vittnesmål över vad som hände i gettot och dokumenterade dessa för ytter-och eftervärlden.

”Gräv där du står” är ett känt begrepp som för oss vilar i att lyssna och ta reda på närhistorien och genom våra äldre släktingars berättelser förstå dåtiden, som är viktig för nutiden och framtiden. En av de skrivuppgifter som vi de senaste två åren har använt oss av och låtit deltagarna genomföra är; ”Samtala med, och intervjua en äldre släkting om tiden för andra världskriget.” En uppgift som av olika anledningar kan vara svåra att genomföra, men de nedtecknade samtalen vi får in är viktiga för oss alla i gruppen, lära av varandra. Spannet rent geografiskt denna gången för berättelserna är från mellaneuropa, dåvarande Sovjetunionen i Öster, Norge i väster och Edane i norr.

I dagens bloggen får du ta del av några saxade delar, ur några av gruppens samtal med en äldre släkting (-ar), men alla berättelserna och i dess hela texter får du läsa och höra när vi har redovisningen för ”En av oss…”  till våren, så ha tålamod! 😊 Och tills nästa uppdatering av bloggen, från oss alla till er alla; Ha riktigt fin jul, och ett gott nytt år!

 

”Min pappa har berättat för mig att min gammelfarfar var med i andra världskriget. Han var en landsoldat och var en av dem första soldaterna på plats i Tyskland när kriget började gå mot sitt slut, (vilket läger han kom till är lite osäkert). Han berättade att han och de andra soldaterna från England kunde känna lukten av något bränt, en lukt som de aldrig hade känd förut. När de kom fram till lägret och såg alla undernärde fångar var deras första instinkt att ge dem mat. Detta var dock ett misstag eftersom dessa människor hade ätit så lite under en så lång tid och när de då fick mat åt de så mycket och snabbt att det resulterade i att de istället mådde dåligt. När de märkte detta så slutade de ge dem mat och istället bara rädda dem. Det fanns också många vakter som skämdes så mycket för allt de gjort, några bytte om till fångkläder när dem brittiska soldaterna kom för att de inte skulle bli tillfångatagna av dem. Men de brittiska soldaterna såg igenom detta, eftersom de tidigare lägervakterna inte var i närheten av att vara så undernärda som alla fångarna.”/ Hope.


 

”Jag frågade min mormor ifall hon visste något hennes föräldrar gjorde. Hon kunde inte berätta mycket, men ändå fick jag en känsla av hur nära kriget var och hur det påverkade alla. Min mormors farmor och farfar tog in ett finskt barn att ta hand om. För att skydda barnen så sikckade många finländare sina barn till Sverige för att skydda dem från kriget.

Vad han hette eller hur länge han stannade kunde hon inte minnas men hans rädsla för höga ljud kom hon ihåg. Varje gång det hördes ett högt ljud blev han rädd och gömde sig under köksbordet. Det var ett sätt att skydda sig, för honom var höga ljud, bomber som föll från tyska plan.

Han kom senare hem till sin familj igen men hälsade på en gång som vuxen efter kriget. Sedan kunde mormor stolt skryta om sin ålder. – ’ ja jag kan ju inte säga så mycket mer, jag är ju för ung för att ha levt på den tiden” sa hon ett antal gånger. Hon kunde också minnas att hennes pappa ryckte in för att ligga i beredskap men det var också innan hennes tid. Hon är som sagt för ung. /Emelie.


 

”Jag pratade med min pappas morfar eller som jag kallar honom, min gammelmorfar. Under andra världskriget var han i tidiga tonåren. Han berättade att det nästan var synd att han inte var lite äldre. Han sa att nu börjar många minnen blekna och han minns inte riktigt lika mycket som han gjorde förr.

Även om det var en hemsk tid så hade han ändå velat minnas den. Det han minns som mest är att det flög väldigt mycket flygplan över Karlskoga, han och hans kompisar var ofta rädda att ’Hitler skulle komma’ som de ofta sa, även om han var lite för ung för att förstå vad som egentligen pågick runt om i världen. Men vid många tillfällen var även han väldigt rädd.

En annan sak som han kom ihåg var ransoneringskorten. När jag frågade om dessa var det fyra saker som han nämnde. Det var kött, fläsk, tobak och kaffe. Köttet och fläsket sa han inte så mycket om men han hade desto mer att säga om både tobaken och kaffet. När det gällde tobaks kortet var det så att ingen i hans familj använde det så dom brukade byta sitt tobaks kort mot något annat kort, en form av byteshandel med korten. Det var ofta grannarna bytte kort på det viset. Kaffet som dom fick räckte nästan aldrig, då brukade hans mamma mala råg och rosta i ugnen. Efter att hon hade gjort det så blandade hon kaffet med råget för att få ut så mycket som möjligt av det kaffet dom hade. Egentligen hade han inte så mycket att berätta för mig men även om historien är liten så är den viktig att hålla vid liv. Kanske om han hade skrivit ner det han tänkte och kände så skulle han kommit ihåg mer. Att den tanken föddes i mitt huvud fick mig att tänka att alla borde skriva dagbok, för vem vet när det händer något vi vill kunna berätta om. ” /Ida.


 

”Min mormor föddes 1939 i Norge. Därför kommer hon inte ihåg så mycket utav kriget. Men det hon berättar för mig har hon fått återberättat av sin pappa som under krigets gång var gränspolis mellan Norge och Sverige. Arbetet som han utförde innebar stora risker för honom då alla hans uppdrag var hemliga. Han arbetade natt och dag, många gånger med livet som insatts. Oftast gick han med hemliga meddelanden och pengar mm som han bar i en ryggsäck över till Norge. Eftersom alla arbeten var hemliga så blev hans barn tillsagda att inte säga något om vad deras pappa höll på med, tex vilka gäster som kom till huset m.m. de skrämdes med att tyskarna då skulle komma och ta deras pappa. Mormors äldre syster som då var 6 år fick ovetande gå med hemliga meddelanden i sin stövel till sin morbror på den norska sidan. Mormors mamma var ofta ensam hemma med barnen, hon fick också ofta hand om många hungriga och trötta flyktingar från Norge som var på flykt in i Sverige. För henne var det en orolig tid, dels hade hon sin bror med familj boende i Norge och maken som var ofta ute på uppdrag och hon kunde aldrig vara säker på om han skulle komma hem oskadd.

De militärer som var inkallade från olika delar av Sverige, bodde i en förläggning bakom huset där min mormor bodde. Militärerna bodde i baracker och deras kock lagade all mat till militärerna i mormors kök, Detta gynnade även familjen.

Mormor pappa blev av Sverige tilldelad diplom för förtjänstfullt arbete i farofylld tid samt Norska Kung Haakons frihetsmedalj och diplom. ”/Johanna L.


 

”Min gammelfarmor som idag inte lever har suttit i koncentrationsläger i Ryssland under Stalins befäl. Hon var tysk och bodde i Tyskland men jag vet inte varför hon blev tillfångatagen till koncentrationsläger. Under tiden hon var i koncentrationslägret bytte hon upp sig till jobbet som skrivare. Varje dag fick fångarna lite tunn soppa och något som skulle likna vatten och lite toapapper och dessutom lite tobak. Dessa saker byttes runt mellan fångarna där inne och min gammelfarmor skrev dikter på toapapper om hur det var där inne. Hon skrev om att hon saknade sin familj som hon inte visste vart dom var eller om dom levde.

Eftersom att fångarna behövde använda toapappret så memorerade hon dikterna i huvudet och när hon kom ut skrev hon ner dom i en bok. Denna boken är idag hemma hos min pappa och jag har själv läst en liten del av den. Det står om vad hon gjorde varje dag, hur hon kände och tänkte o.s.v. Hon överlevde då koncentrationslägret och när hon kom ut letade hon efter sin familj som många andra. Jag kommer inte ihåg om hon hittade dom eller inte för jag har inte läst klart boken. Om jag minns rätt gick hon tillbaka dit där hon hade bott innan hon blev tillfångatagen men att huset dom hade bott i var upptagna va någon annan som hade tagit över deras hem.  I boken finns det en dikt som berör väldigt mycket enligt mig. Det är en dikt från morsdag som heter ’mutters tag’. Hon skriver det som ett brev till sin mamma trots att hon inte vet om hon lever eller inte. ”/Tova.


 

”Min bestefar (dvs. farfar) föddes i Norge 1927. Han var alltså 12 år när kriget startade och 13 år när Norge blev invaderat. Själva invasionen minns han tydligt, läraren i skolan berättade men darrig röst att Norge hade blivit invaderat av Tyskland och att alla barnen var tvungna att gå hem. Det var många tyska soldater, både patrullerande och i krigsfordon, på gatorna. De allra flesta var väldigt rädda och ovissheten om vad som skulle hända tog mycket energi från både vuxna och barn. Ganska snart blev det brist på matvaror i affärerna pga. ransoneringen, och de fick mer än tidigare plocka bär och annat i skogarna samt odla mer eget hemma. Det blev också brist på bensin till bilarna som ledde till att gengasbilar blev mer och mer vanligt. Något som var mycket allvarligare var att bestefars nio år äldre bror, som var student och medlem i norska motståndsrörelsen, blev tillfångatagen och transporterad till koncentrationslägret Buchenwald i Tyskland. Buchenwald var ett av de största koncentrationslägren, det var inget utrotningsläger utan mer ett arbetsläger där det också gjordes många medicinska experiment. Han räddades senare av de vita bussarna.

Familjen fick av vittnen reda på att han blivit bortförd och hade ingen kontakt med honom på fjorton månader, då han plötsligt dök upp igen. Bestefar beskriver det som overkligt på så många vis, bestefars bror var så förändrad och mager när han kom tillbaka så att de knappt kände igen honom. Han som förut varit charmerande och öppen var nu tystlåten och stängd och ville inte prata mycket om vad han upplevt på förrän flera år senare. Eftersom han också hette Isaksen, antog tyskarna att han var jude – pga. namnet Isaks koppling till judendomen.

I ett skede hade tyskarna då beslutat att han skulle skickas till ett av förintelselägren, men flera av hans medfångar stod då kraftigt upp för honom och bedyrade att han inte var jude. Detta räddade troligen hans liv. Bestefar berättar också kort om hur han minns att många vänner och andra norrmän flydde över till den svenska gränsen och till friheten. ”/Linda.


 

”Min kära Mormor var endast 3 år gammal när det andra världskriget bröt ut, men trots hennes unga ålder så minns hon förvånansvärt mycket. När jag ringde mormor så förväntade jag mig inte mycket till svar men det visade sig att hon hade en hel del intressanta saker att berätta.

Mormor berättar bl. a att i början av andra världskriget så var det viktigt att rullgardinerna var neddragna under kvällarna och nätterna eftersom att det flög tyska krigsflygplan över deras hus. Man visste inte om tyskarna skickade krigsflygplan för att de ville bomba i Norge och eftersom att Töcksfors ligger väldigt nära gränsen så kunde det därför vara riskabelt om de lös från deras fönster. Mormor minns ett särskilt ögonblick från andra världskriget lite extra och det var en dag när hon såg judiska barn och vuxna springa över norska gränsen, barnen var i hennes egen ålder och hon minns deras skräckslagna blickar som också var blandade med lättnad eftersom att de hade lyckats komma till Sverige helt oskadda.

Hon minns även hur de norska judar som flydde var tvungna att tvättas och avlusas efter flykten över gränsen innan de blev tilldelade ett boende där de kunde gömma sig. Det bodde en judisk familj hemma hos mormor under en kort period men det dröjde inte länge förens de var tvungna att ge sig iväg, mormor förstod aldrig riktigt varför. Under andra världskriget så det även en man som hyrde ett rum i mormors hus, och när kriget var över så visade det sig att han var en kurir som förmedlade information och hämtade filmer med hemliga dokument från Norge till Sverige. Han hjälpte även norska människor att ta sig genom skogen till Sverige för att komma undan kriget. Min gammelmormor och min gammelmorfar hade väldigt mycket att berätta om andra världskriget men tyvärr så lever de inte idag, jag önskar att jag hade frågat henne om deras berättelser när dem väl levde… Jag tycker att det är vår uppgift att förmedla vidare alla dessa minnen, så att de aldrig glöms bort.

Men jag minns själv också när jag och mina sysslingar var små så fick vi i uppdrag att plocka hallon från den stora hallonbusken till tårtan som skulle serveras på kvällen. Den stora hallonbusken låg en bit in i den mörka skogen som finns bakom huset. Jag och mina sysslingar hade fullt sjå med att äta och plocka de söta bären och vi gick allt längre och längre in i skogen. Tillslut fick vi syn på en gammal rostig bil som stod helt övergiven ute i den mörka skogen, mossa och gräs hade börjat växa på motorhuvudet och bilen såg minst sagt läskig ut, särskilt för ett litet barn. Vi blev rädda och sprang därifrån. Det är inte förens nu, cirka 12 år senare, som jag har fått reda på vad det där var för någon lustig gammal bil som fanns i skogen. Det var nämligen min mormors farbrors bil, som bodde i Oslo under andra världskriget. Han hörde rykten om att man skulle förbjuda privatpersoner i Norge från att få använda sina bilar eftersom att all bensin som fanns tillgänglig skulle gå till försvarets fordon.” /Johanna K.

 

 

Lek, balans och förebilder

Leken och humorn är en nödvändig del inom En av oss.. /  Toleransprojektet, för vi jobbar ibland med djupare frågeställningar utifrån de historiska perspektiven . Vi hanterar också lite mera filosofiska frågeställningar, för att vrida på saker och ting, att tänka normkritiskt. Hur tänkte jag där egentligen? Och vad gjorde jag av den tanken rent praktiskt? Då är det gott och bra att leka och ha kul tillsammans för att ha balansen.

Senaste träffens innehåll handlade mycket om barnen, barnen under förintelsen. Vilket också är väldigt lätt att relatera till vad som händer idag, när vuxnas galenskaper och övergrepp i form av krig drabbar barnen.
Under WWII var det många vuxna som genom ett bra förhållningssätt respekterade och ställde upp för barnen. En av dessa bekantade vi oss med och pratade en del om, Janusz Korczak, respektens pedagog i vars fotspår som vi kommer att följa i Warszawa. Han och övrig personal på barnhemmet Dom Serat blev förebilder för barnen där.
Per automatik kom vi då in på våra förebilder, och vilka förebilder vi inom En av oss…gruppen har. Vad betyder en förebild ?
Vilken förebild har du? Du som läser vår blogg, ta en stund och reflektera över din/dina förebilder, vad de betyder för dig.

Jag vill påstå vi ”gammel-ledare ” inom En av oss …/Toleransprojektet har fått ett 20-tal nya förebilder, och det är våra deltagare, ungdomar för trygghet och ungdomsledare. #ungavuxnapåtå

 

Samarbete, skratt och allt för laget.

Idag inledde vi dagens träff med samarsbetsövningar och lek. Återigen så har vi ett gäng ”allt för laget”, och tävlingsinriktade deltagare. Fast det senare vill inte riktigt alla hålla med om…😉😂

Så vi bjuder på några bilder.

Tack för idag ”barn”

Dag 1-2. Vandring i flyktingspår…/ Närmare än du tror…

Efter några timmar i bussen, så var det Oslo som gällde och kvällsmat i form av Tacos, denna gången styrd av masterchief Hazels trygga ledning. Mysig och go avslutning på en bra dag.

Men säg den nattsömn som varar 😉 Snart upp och hoppa igen.

Heldag i Oslo stod på programmet, under förmiddagen så följde vi en tjej och hennes familj i deras spår. Från hemmet, till gamla Utstikker 1 det som senare blev Amerikakajen i Oslo. Det var dit alla judar fördes, från sina hem. Flera flydde tidigare till Sverige eller England innan det blev så tydligt att de skulle deporteras. I Kathe Lasniks spörreskjema/registreringsformulär stod: Alltid vaert norsk… Men det hjälpte inte.

Där stoppade vi berättelsen temporärt om de människor som fick följa med transporten på M/S Donau, en berättelse som vi återupptar på en annan plats i Europa.

Samlingsplatsen utanför Akershus fästning, har idag en installation av flera tomma stolar, vad de står för är upp till betraktaren. Flera kloka tankar och reflektioner kom från gruppens deltagare om vad stolarna kan betyda; Tomhet – Väntan – Saknad – Förtvivlan. En intressant iakttagelse var; ”Det finns inga sitsar på stolarna… Kan det stå för att det för att väntan inte blev så långvarig? Intressant symbolik.

Fästningen på Akershus har en lång historia, med flera olika ”ägare och hyresgäster” och idag är det flera militära organisationer som har sina kvarter där, hjemmefronts museet med historik från WW2 är väl värt ett besök.

En annan intressant och spännande sak är att en av deltagarna i fjolårets grupp, vars gammel morfar var en av de som vaktade den norske förrädaren Vidkun Quisling efter han fångats in efter den tyska kapitulationen. Snacka om att gräva i historien!

Lunchen idag slapp vi laga till själva, den fanns serverad och klar när vi kom till restaurang Sulten som är belägen i samma hus som HL-Senteret. HL-senteret eller Villa Grande som är belägen på Bygdöya är idag ett museum och ett utbildningscenter för historia och mänskliga rättigheter. Vi besökte centrets fasta utställning som handlar om den tyska ockupationen av Norge och den ofattbara förintelsen. HL-senteret brukar också ha kortare utställningar, denna gången handlade den om Gulaglägren i Sovjetunionen, dit också många polska utbytesfångar fördes. Så det avslutade samtalet kom att handla om såväl förintelsen och holodomen också.

 

På hemvägen till Karlstad gjorde vi ett stop vid den svensk/norska gränsen, närmare bestämt Kroksund där en minnes bauta(minnessten) har rests över lotsen och hjemmefrontskämpen Ola Burås som tillsammans med andra frivilliga kämpade för friheten och människors rätt till denna. Några minuters reflektion vid de tända ljusen, fick avsluta årets Vandring i flyktingspår…/Närmare än du tror…

En vandring med nya kunskaper från den svensk-norska husknuten.

Vandring i flyktingspår – Närmare än du tror.

Att göra en resa i förintelsen spår, är inte bara en fysisk resa. Den inre resan börjar på hemmaplan, för att förstå den historiska resan och förståelsen på historiska platser i exempelvis Polen. Så bör man ha med sig kunskapen och reflektionen om historien runt husknuten. Vad hände i Sverige under tiden för WW2? Hur var livet runt gränstrakterna? Vad hände i min hemstad under denna tid? Har jag låtit mina äldre släktingar berätta om sina upplevelser?

Att ha historien med sig som en språngbräda för framtiden kan låta som en klyscha, men kunskapen om historien är viktig och nödvändig.En av oss…/Toleransgruppen på UNO ungdomens hus i Karlstad, gjorde för fjärde gången en Vandring i flyktingspår – Närmare än Du tror. En historisk resa, men också ett utmärkt att lära känna varandra under andra förhållanden, än på ”samma gamla vanliga plats”. Vilket är kul och nödvändigt inför fortsättningen.

Av tradition träffar vi bygdehistorikern och f.d. läraren Harriet Nilsson, som på sitt karakteristiska och engagerade sätt berättar om livet vid gränsen runt Östervallskog. Händelser som inte finns att läsa i en lärobok. Hur det var att leva inpå kriget, hur människor gick samman som lotsar, kurirer eller ställde upp med ett varmt hus och ett mål mat för att hjälpa sina medmänniskor som behövde fly från sitt eget land på grund av religion, yrke och kultur.  Men situation som rådde då, blev också tydlig att alla var inte riktigt lika hjälpsamma. Exempelvis hur grannen var beredd att skicka tillbaka flyktingarna till det då ockuperade Norge. Tydliga då och nu kopplingar!

Efter vandringen längs Frihetens väg, reflektioner, lekar och samarbetsövningar med ungdomar för trygghet, serverade chiefmaster Kim Melanders mat utomhus (givetvis!)

 

Inför mörkret som gav sig till känna, med fullmånen som enda förstärkaren till deltagarnas egna ficklampor, blev det dags för uppdragsäventyret och rollspelet att gruppvis ta sig från Norge längs skogsvägar och stigar till Sverige. Att kliva in i roll och en annan karaktär blev säkert en ny upplevelse för många och att ge sig ut på okända marker.

Vilken känsla det var ett se och höra basgruppsledarna och deltagarna ta hand om och bry sig om varandra: – fasen, jag är lite mörkrädd. Men då går vi på rad och håller armkrok säger resten gruppen. – Det här känns lite pirrigt, lugnt vi är ju tillsammans svarar någon annan! Ord som värmer en gammal ungdomsarbetare.

Reflektionen och av-rollningen efter vandringen, gav många intressanta tankar efter vandringen i flyktingspår. Imponerande att se hur deltagarna gick all in rollerna som familjen Markowitz.

Trötta efter en intensiv dag med intryck och upplevelser, styrde vi kosan in mot Oslo under busschaffisen Petras trygga och lugna rattande.

 

Andra träffen med ”En av oss…/Toleransprojektet på UNO-Ungdomens hus

 

Andra träffen med ” En av oss …
/Toleransprojektet på UNO ungdomens hus i Karlstad.
Två träffar med påfyllning av historiska kunskaper, intro till WWW2. bl a och i relation till vad som händer i dag runt om världen. Men framför allt förbereda oss inför resan till Polen och för framtiden.

Dagens clou var gruppsamtalen över temat; Vad är praktisk demokrati för Dig? Häftiga tankar från gruppen, över ett ämne som rör och berör alla människor.

Den klart starkaste delen av dagens undervisning var delen om T4 – /Eutanasiprojektet som pågick under några år i krigets Tyskland. Som genast blir ännu starkare, då en ungdom ur gruppen berättar att en släkting var en av de som avrättades under T4. Plötsligt så kom det så nära oss alla i gruppen, detta ofattbara.

Under kvällens träff informerade vi varandra också om ”Vandring i flyktingspår … som vi gör till veckan, grottar ner oss ytterligare i historien runt husknuten. Vad hände i Norden, framför allt längs den norsk/svenska gränsen i Värmland?

Att genomföra ”En av oss… /Toleransprojektet kräver stort engagemang, Kim Melander spindeln i nätet, gör ett grymt jobb. Ungdomar för trygghet som du ser på bilden är med som basgruppsledare. Ida och Michaela våra ungdomsledare, får du bekanta dig med mera i nästa blogg.

 

Ungdomar för trygghet i Karlstad.

Äntligen!

Äntligen !
Första informationstillfället med den fjärde upplagan av Toleransprojektet / En av oss… på UNO ungdomens hus i Karlstad är avklarat.
Ansökningarna till projektet har varit ”några stycken” att läsa igenom, alltid ett stort nöje att ta del av unga vuxnas tankar varför man vill vara med.
Centralt i alla ansökningarna är ambassadörskapet,-”jag vill fortsätta berätta om det ofattbara som hände under förintelsen, att förintelsen inte får tystas ner. Att tillsammans med nya kompisar arbeta med frågor om mänskliga rättigheter, likabehandling och mångfald.” En av deltagarna skrev också; – ”Jag vill försöka att få förståelse, för det oförståeliga.”

Precis som tidigare år så har vi ett gäng yngre ledare med oss; Ungdomar för Trygghet i Karlstad är basgruppsledare. Nytt för i år är att vi också har två ungdomsledare med oss, två deltagare från förra årets En av oss… grupp. Bra med en combo av äldre (gamla) och yngre ledare!
Till veckan kör vi igen!

 

Malins tankar om betydelsen av En av oss…/Toleransprojektet på UNO ungdomens hus i Karlstad.

 Några ungdomar som har varit med i En av oss…/Toleransprojektet har skrivit och delat med sig av sina reflektioner och tankar. Att berätta för sina kompisar och familj om sina upplevelser efter en resa i förintelsens spår i Polen är inte det lättaste, det gäller att först i lugn och ro samla ihop sina egna tankar, erfarenheter och reflektioner. Några veckor efter hemkomsten till Karlstad skrev Malin nedanstående rader, och flera av oss som har deltagit i Toleransprojektet känner säkert igen sig;

Toleransprojektet 2014 – En resa i förintelsens spår. *

”Den 17/4 2014 åkte jag iväg till Polen med en grupp ungdomar och ledare från UNO ungdomens hus i Karlstad. Jag kom hem till Sverige den 24/4 -14, en vecka hade gått. Jag var tröttare, och så till synes, endast en vecka äldre. Men inom mig hade jag åldrats flera år. Det är sant. Det låter klyschigt att säga att jag att jag kom tillbaka som en helt ny människa, men jag kan faktiskt inte beskriva det på något annat sätt. Eller ja, ny och ny…kanske inte. Men förändrad absolut!

Det vi fick uppleva som åkte iväg, var mer än vad många kommer att få uppleva under hela deras tid på jorden. Av detta är jag evigt tacksam. För jag fick känna, se och uppleva. Vi besökte tre arbets- och förintelseläger; Majdanek, Treblinka och Auschwitz-Birkenau. Att stå på dessa platser, att andas dessa platsers luft. Kommer du hem igen som den människa du var innan du åkte, så har du egentligen inte riktigt varit där. Då kände du inte, du såg inte, du upplevde inte. Men framför allt, då lärde du inte.

Jag visste redan innan vi åkte iväg, värdet i att se varje människas lika värde. Men efter denna resa lärde jag mig förstå hur viktigt att ordet Tolerans inte ska ses som ett ord, där ordet är ett substantiv. Utan att vi inser att Tolerans är ett verb, där verb är en handling. Tolerans bör och ska finnas i vår vardag, och ska inte vara en lyxprodukt eller en lyxhandling som vi delar ut när det passar oss. Det ska alltid finnas där. Det jag också lärde mig är hur viktigt det är att vi använder röst vi faktiskt har. Det är sällan som vi individer tror att vi kan förändra, men vår enda röst. Många bäckar små…

Dessa viktiga insikter gav mig denna resa. Men även, de mindre, lika viktiga lärdomarna. Som att le lite mer åt det som är bra, bli lite argare åt det som är fel i vår värld, och tacka alla icke eller existerande gudar för att man fick ett liv på jorden med en möjlighet att få känna, uppleva och lära.”

/Malin Rolf

*Denna och flera andra texter skrivna av ungdomar finns sammanställda i boken:

”I förintelsens spår. Texter och tankar inför, under och efter en resa till Polen.” Utgiven 2016.

 

 

 

Vad har det betytt för mig, att delta i ”En av oss…/Toleransprojektet?

Ida, Oskar och Emma har tidigare delat med sig av sina tankar om betydelsen av att ha deltagit i ”En av oss…/Toleransprojektet i Karlstad. Idag har du möjlighet att läsa Lillys reflektioner.

En Av Oss ligger mig väldigt varmt om hjärtat då det fick mig att bli mer tacksam för det liv jag lever. Hela resan med detta toleransprojekt var även en resa med mig själv som person. Jag har alltid varit intresserad av mänskliga rättigheter och förintelsen, men med En Av Oss så växte det ännu mer. Både resan till Norge/Östervallskog och Polen var så otroligt lärorika och fina resor, trots all hemsk historia som ligger bakom alla platser vi besökte.

Att få chansen att träffa personer som överlevt förintelsen är jag evigt tacksam för, det gav mig bara ännu mer kunskap som jag själv sprider vidare. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så intresserad av något som jag är för just förintelsen och mänskliga rättigheter och att då få vara med i ett toleransprojekt som detta, har bara gett mig mer möjligheter att få föreläsa och förhoppningsvis jobba med detta.

Jag skulle kunna sitta och skriva hela dagen om vad En Av Oss betytt för mig, men för att göra det kortfattat med ett ord så säger jag ALLT. Det låter klyschigt men så är det faktiskt. Jag fick chansen att lära känna så många fina människor i både min egen ålder samt mycket äldre människor.

Man brukar säga att ålder bara är en siffra, och det stämmer så himla bra med detta projekt för man blir vän med alla i alla olika åldrar, vilket jag tycker är nyttigt. Jag är stolt över att vara en del av En Av Oss och jag säger stolt att jag aldrig kommer sluta berätta historian vidare.

/Lilly Dahlöf

Senaste inläggen.
Äntligen! 05 Okt
Bloggat på nwt.se.
Desktop