En av oss…

Janusz Korczak, förebild och pedagogisk källa.

Henryk Goldszmit mest känd under sitt författaralias Janusz Korczak, respektens pedagog och den ”gamle doktorn”, som vigde sitt liv åt barnen och som blev en förgrundsgestalt för barnkonventionen. Vi har följt Korczak under lektionerna i Karlstad, till barnhemmen i Warszawa på fd Krochmalnagatan och Siennagatan och slutligen till Treblinka. Vi tände ljus, reflekterade och lyssnade till en vaggvisa med Sara Riedel som en hyllning till Korczak, Stefania och barnen på barnhemmet.

Amanda, Sofia och Laila bloggar från ”En av oss …besök i Auschwitz I och II #Toleransprojektet

Solen skiner men den värmer inte riktig. Fåglar kvittrar och doften av blommor fyller näsan. Det sjuder av liv på en plats som är fylld utav död. Vi befinner oss på Auschwitz II Birkenau.

Måndagen den 17e april besökte vi platsen där hundratusentals män, kvinnor och barn föll offer för nazismen under andra världskriget. Platsens mörka historia stod i stark kontrast till den ljusa vårdagen. Det är svårt att greppa vad som har hänt här.

Vi blev guidade runt på platsen utav en polsk man som kunde tala svenska vid namn Michał. Han började med att visa oss en badrumsbarack. Långa rader av hål i cementblock utan något som skiljde dem åt hade använts som toaletter. Här hade fångarna enbart några få sekunder att utreda sina behov, vilket fick ske två gånger per dag och under sträng uppsikt av SS-soldater. I samma barack skulle fångarna tvätta sig själva och sina kläder, men det fanns sällan vatten och det vatten som ibland fanns hade av myndigheter klassats som odrickbart och till och med odugligt att bruka inom industri. Detta vatten tvingades fångarna dricka.

Vi gick vidare till den del av lägret som beboddes av kvinnor och steg in i en barack. Denna hade öknamnet ”Dödsbaracken” och dit kom de som inte längre ansågs arbetsdugliga. Här fick fångarna spendera sina sista dagar innan de skickades vidare till gaskammaren, om de fortfarande var vid liv det vill säga.

Förhållandena i barackerna var odrägliga. Det var kallt och trångt. Golvet bestod av trampad jord och det fanns stora glipor mellan väggar och tak. Människorna låg som på hyllor och de som låg längst ner vaknade inte sällan upp i lera. Detta berodde dels på att regnvatten rann in i baracken, dels på att lägret byggts på träskmark. Ofta trängdes sex personer på en hylla men man ville placera fler i varje hylla för att kunna ta in mer fångar. Detta var dock omöjligt då fångarnas vikt blev för stor vilket gjorde att plankorna gav efter. Problemet var alltså inte att tränga ihop så många personer på en plats utan att hyllorna gick sönder. En planka var mer värd än en människa. I just dödsbaracken stängdes fångarna in i dagar utan vatten eller mat. Varför ödsla resurser på de som ändå skulle dö?

Det var många känslor som upplevdes när vi gick runt i baracken. Vår grupp består av 28 personer och vi tillsammans hade fått sex hyllor att sova på. Detta fick oss att inse hur trångt packade människorna tvingades leva. Vi stod och huttrade i fyra grader, fångarna tvingades arbeta utomhus klädda i tunna kläder i uppemot 40 minusgrader.

När man går runt i Auschwitz ll Birkenau blir det väldigt påtagligt att det inte handlade om människoliv; det handlade om systematiskt dödande. Vem som skickades direkt till gaskammaren och vem som fick leva lite längre avgjordes strax efter avstigningen från tågen. En hastig blick bestämde fångarnas livsöde, vem som var frisk nog att utnyttjas som slavarbetare och vem som skulle gå döden till mötes på en gång. Vi stod på denna plats, där en person besatt makten att avgöra andra människors livsöden. Tummen åt höger innebar gaskamrarna, tummen åt vänster att de fick leva en stund till.

De som dömdes till döden påbörjade sin sista vandring längs grusvägen som ledde till gaskamrarna och krematorierna. Känslan då vi gick den väg som så många människor före oss var tung. Vi gick samma väg som hundra tusentals människor vandrat tidigare, i tron att de skulle få duscha och därefter äta.

När Röda armén närmade sig lägret valde tyskarna att spränga gaskamrarna och krematorierna för att undanröja bevisen för vad de gjort. Trots det finns grunden kvar. Vi såg trapporna som ledde ner till källaren på gaskammaren. Det var samma trappa som hundratusentals människor gått nedför minuter innan deras liv avslutades. Dessa människor visste inte vilket öde som väntade dem när de lämnade sina hem. De hade med sig sina viktigaste ägodelar, men dessa kom de aldrig att återfå efter de lämnat dem bakom sig på avstigningsplatsen. Resväskorna nådde aldrig sin destination.

Vår tur fortsatte till ett område där stora förrådsbaracker stod innan de förstördes av av nazisterna, återigen för att undanröja bevis. Dessa var fyllda av kläder, skor, smycken och övriga tillhörigheter som fångarna blivit rånade av. Området kallades för Kanada, efter det lovade och prisade landet långt borta. Denna plats blev väskornas slutgiltiga destination men ur fångarnas perspektiv skulle de lika gärna kunna befinna sig på andra sidan havet, så avlägset var det.

Då vi gick runt på Auschwitz ll Brikenau behövde vi inte vara rädda. När vi steg ut genom porten tog vi det steg så många människor önskade att de kunde ta. Vi kunde lämna platsen vid liv.

Vår resa fortsatte till Auschwitz I. Detta läger var väldigt olikt Auschwitz ll Brirkenau. Upplägget vart mer likt ett museum och många upplevde det som lite förminskande gentemot judarna och övriga grupper som var utsatta under förintelsen. Detta främst då det fanns en restaurang och butik som sålde böckernas plats. Å ena sidan är det bra då man efter besöket kanske vill veta mer om ämnet eller är hungrig. Å andra sidan kändes det märkligt att se detta i den miljön, vägg i vägg med det läger som var många människors helvete på jorden.

Vi hade hörlurar på oss så att vi kunde höra vår guide bland övriga besökare. Han förde oss genom den berömda porten där frasen ”Arbeit macht frei” kan utläsas. Stax innanför porten hade en orkester stått placerad och i ur och skur, oavsett temperatur, tvingats spela musik för att fångarna skulle gå i takt samt för att lugna nykomna fångar. Dessa människor spelade för livet; trots stelfrusna fingrar, allt för att överleva.

Vi gick genom rum fyllda av skor, kastruller, kammar och resväskor. Ägodelar som fångar tagit med sig i tron om att de skulle påbörja ett nytt liv som fria människor på en bättre plats. Några utav dessa ägodelar hade återfunnits bland ruinerna av de nerbrända barackerna i Kanada. Ett annat rum var fyllt av hår som klippts av fångarna och i en monter fanns bevarade flätor. Det var nog igen som gick genom detta rum utan en klump i magen.

Även i Auschwitz I levde fångarna i misär. Block 11 var en byggnad som fungerade som ett fängelse i fängelset och bara här dog 20 000 fångar. Här utdelades bestraffningar, ofta för småsaker eller påhittade brott. Man höll även ”rättegångarna” i byggnaden. Dessa varade några få minuter och domaren var en SS-vakt som redan bestämt sig för att den åklagade var skyldig. Fången gavs heller ingen möjlighet att försvara sig. I källaren fanns isoleringsceller och så kallade ”ståceller”. I dessa celler fick fångarna stå i ett trångt och mörkt utrymme utan rum att sätta sig ner tills de blev utsläppta. På gården utanför utdelades andra bestraffningar. Ett av dessa straff var att fången hängdes upp mellan två stolpar med bakåtvridna armar i en timme. Smärtan var så stor att fången ofta förlorade medvetandet efter någon minut. Soldaterna ansåg dock att fången skulle vara medveten under hela bestraffningsprocessen och väckte fången igen. På detta sätt kunde straffet hålla på i flera timmar istället för en. Efter så många timmar i denna onaturliga position blev armarna helt förvridna. Fången kunde då inte arbeta och hade därmed förlorat sitt värde. De som inte kunde arbeta hade inte längre någon rätt att leva. Ett annat vanligt förekommande straff var piskrapp där den bestraffade tvingades räkna piskrappen på tyska, oavsett om denne kunde språket eller inte. Misslyckades man med räkningen så tvingades man börja om från början och efteråt skulle fången tacka den som utdelade straffet. Det måste vara oerhört förnedrande att tvingas räkna sina egna straffslag, på ett språk man kanske inte talade och därefter förväntas vara tacksam. På gården skedde också många avrättningar.

Man ville inte att det skulle bli känt vad som pågick i lägret. Om det kom besök utifrån fick de bland annat se en park där fångar satt på bänkar, spelade schack, promenerade och badade om vädret tillät. Detta var endast en fasad man målade upp och poolen var i själva verket vatten som skulle användas för att släcka eventuella bränder, men det var ett sätt att ge en illusion om humanitet i lägret. Fångar tvingades även skriva brev till sina släktingar i gettot. Dessa brev var korta och fick enbart innehålla positiva saker, ofta inleddes de med orden ”Jag är frisk och mår bra”.

Vår guide berättade en historia som fick oss att inse hur lågt man värderade judar och andra fångar. Rudolf Höss var kommendant på Auschwitz I. En dag hade han varit och besökt slakteriet som var i bruk då man ville att lägret skulle vara så självförsörjande som möjligt. Det han såg chockade honom; han var så upprörd över att man kunde behandla djur så illa och se ner på dem så mycket att han grät hela natten. Detta var samma man som tyckte att en bra dag var en dag då han fått avrätta riktigt många fångar i block 11. Vid ett annat tillfälle hade Höss sin dotter med till sitt jobb. Han gick genom lägret hållandes den lilla flickan i handen. Hon fick vänta på kontoret medan han själv gick och dödade människor i block 11. Därefter gick han tillbaka till sin dotter och de lämnade lägret tillsammans. Efteråt kanske de gick på stan och kanske köpte han en glass till henne. Han var säkert en bra far, men hans syn på lägrets fångar var långt ifrån human. De var mindre värda än slaktdjur. Rudolf Höss var inte ensam om denna låga värdering av vissa grupper människor, utan den var central i den nazistiska ideologin. Detta var vi alla medvetna om, men att höra det på detta sett gav en annan förståelse.

Det var samma vackra vårdag när vi återvände till bussen men vi var inte desamma. Många av oss hade fått en ny förståelse för människosyn då och nu. Det är så oerhört viktigt att föra det som hänt vidare och därför är det så bra att dessa platser finns bevarade. Vi får aldrig glömma för när vi gör det kommer historien att återupprepas.

Vi avslutade dagen med att lyssna på en konsert bestående av bland annat traditionell judisk musik. Förutom fantastisk underhållning var det för många skönt att lätta upp stämningen lite, släpp är de tunga tankarna och trots allt kunna avsluta dagen med ett leende på läpparna.

Meissa och Julia skriver om Krakowdagen, med basgruppsarbete med redovisningen av judiska spår och Oscar Schindler

18/4

Dagens första besök blev koncentrationsläger Płaszów, som låg i utkanten av Kraków. Av detta läger finns det inte mycket kvar längre, utan platsen består numera utav ett stort, öppet gräsområde. I filmen ”Schindler’s list” illustreras det vad som hänt där. Vi fördjupade oss genom att se filmen gemensamt innan besöket.

Därefter besökte vi Schindler-museumet, vilket var väldigt lärorikt! En del av museet skildrade KL Płaszów och de många arbetarna som varje dag arbetade i Schindlers fabrik och därmed hölls vid liv och räddades av Oskar Schindler.
Museet berättade också om Polens situation som land både före och under kriget, samt lite om efterkrigstiden. Det var ett väldigt bra museum då det stimulerade både syn, hörsel och känsel hos oss som var besökare.

Efter museibesöket åt vi pastarätter på restaurang Piano Rouge och när man var klar med den mycket goda lunchen hade alla ”fritid” i den fina staden Krakow. Vissa gick och åt fantastiskt god glass på Café Europeiska, några gick till den stora Galleria Krakowska medan andra utforskade staden. Fritiden varade i 3 timmar.

Vi samlades 16.00 vid Mariatorget för att sedan börja våran statsvandring. Vi gick från Mariakyrkan vidare till Jagellonska universitetet som är det äldsta i hela Europa. Vi skulle ha besökt Wavel slottet och fick höra myten om hur Krak blev kung och gjorde Krakow till Polens huvudstad.

Våra basgrupper hade i uppgift att redovisa om varsin plats Kazimierzs judiska område. En grupp pratade om plac Nowy/Nytorget, andra om Remu, Stara och Isacs synagogor. Därefter åkte vi bussaktiga turistepor tillbaka till Mariatorget för en kort rast innan middagen på Resturang Da Pietro. Slutligen tog vi oss tillbaka till hostlet och sov. En underbart fin sista dag i Krakow.

Meissa & Julia

På väg till Polen

15/4
Vi samlades runt halv tio på lördagsmorgonen längs Museigatan i väntan på att bussen som skulle ta oss till Polen. Stämningen i gruppen kände jag som spänd och förväntansfull på vad som skulle vänta oss. Vårt första stop längs vägen till Polen och där stanna vi i Mullsjö för att äta lunch och sträcka på benen. Senare på kvällen kom vi fram till Karlskrona, där mat stod på spel och runt åtta tiden påstigning på färjan till Polen. På färjan så pratade vi i våra bassgrupper om hur vi mådde. Sen så gick vissa och la sig för att sova och vissa tittade runt på båten. Men det blev en väldigt blåsig natt då många fick en dålig natt med lite sömn.

16/4
Dagen startades med frukost och sedan ankomst till Polen. Hela förmiddagen gick åt att åka buss till stället där vi skulle äta lunch. Sedan bar det av mot byn Chelmo. Innan kriget var Chelmo en helt vanlig by. Chelmo fortsatte att vara en vanlig by för byborna men samtidigt började utrotelsen av judar. Man utrotade judar från olika delar av Polen och Tyskland. Vi började med att titta på det stället judarna kom innan de blev utrotade. Efter detta bar det av mot det ställe där den sista utrotningsplatsen och massgravarna. Detta upplevdes på olika sätt av oss men de flesta var ledsna eller känner sig tomma. Efter detta åkte vi till Krakow där vi ska spendera de kommande nätterna. Så efter en middag på en judisk resturang är det dags att sova.
Oscar och Elin

Ny blogg

Hej och välkommen till den nya bloggen, En av oss…

Lite om bloggen:

”Vi gör en resa i förintelsens spår och utforskar vad som händer med individen och människorna i ett samhälle när demokratin sätts ur spel, när människovärdet förminskas, öppenheten, mångfalden och mänskliga rättigheter inte accepteras och tolerans blir till intolerans.

Vi kommer att arbeta från ett historiskt perspektiv till dagens samhälle och använda historien som en språngbräda för en klokare framtid.”

Toleransprojektet även kallat Kungälvsmodellen startades 1995 i Kungälv av Christer Mattsson är en dialog-, samarbets- och upplevelsebaserad metod som används i ett förebyggande arbete med ungdomar; de viktiga och nödvändiga lektionerna och förberedelsearbete på hemmaplan – en resa och exkursion i förintelsens spår under cirka 10 dagar på olika platser runt om i Polen – med redovisning och efterarbete när gruppen har kommit hem. Toleransprojektet vill med hjälp av historien öka kunskapen och stärka individen inför framtiden. Och skapa ett ambassadörskap med byggstenar utifrån mänskliga rättigheter, demokrati och samexistens. Toleransprojektet är alltså inte bara resa från punkt A till B, utan en inre och en yttre resa.

Det är tredje året som UNO ungdomens Hus som ingår i öppen fritidsverksamhet inom Kultur & Fritidsförvaltningen Karlstads kommun genomför ett Toleransprojekt. Arbetet har Kungälvsmodellen som bas i arbetet, namnet för arbetet på UNO är: ”En av oss…

Gruppen som består 20 ungdomar, med tre ledare från UNO, tre ungdomar för trygghet och en pedagog från aktivitetshuset Orrleken åker från Karlstad lördagen den 15 april, påskaftonen och kommer hem lördagen den 22 april.

/CG Gustafsson

Senaste inläggen.
Ny blogg 05 Apr
Desktop