Påskväskan, Polisen, Podden och jag, del 3 av 3 | Carin Coach | bloggar.nwt.se
Carin Coach

Påskväskan, Polisen, Podden och jag, del 3 av 3

Hej där ute på Påskafton! Idag kommer upplösningen på dramat med den hallonröda väskan. Titeln låter nästan som en Bellmanhistoria men den är av Bladh, så vi börjar bums! För dig som vill ha lite förförståelse vad det handlar om, klicka här:

Annars, föreställ dig undertecknad i lång svart fladdrande kappa med en fjädring i benen som den som man ser på tv-reklam i bland, där de studsar, halvvägs flyger fram. Mitt sikte var Polisstationen NYPD. Det är lätt att hitta i New York City – det är bara Avenue si och Street så – ett rutnät. Off we went! Här kan du snabb-läsa om bakgrunden i del 1 av 3 i bloggen.

En pundare hade snott min favorit-handväska och här skulle det anmälas. I Sverige är jag hos polisen när det är dags att förnya passet. Då är det köbricka, artigt, varmt och skönt, fina blåa stoppade stolar och behaglig belysning… Här var det något helt annat!

Du som läser kanske är för ung för att ha sett serien ”Spanarna på Hill Street”. Hill Street, var rena lekskolan jämfört med den här miljön. Här var det kallt, rått, smutsigt, ingen vänlighet och ett stenhårt bemötande. Jo rå – även om jag var både adrenalin-stinn och chockad så hade jag kläm på proportionerna – kära nå´n en förlupen väska. Här kom de in med handfängsel, kroppsvisiterades in public och en råhet som var rejält omskakande. Det finns många jobbiga detaljer att berätta om men vi spolar fram bandet till när detektiven kom.

Mitt i kaoset så dök han upp, lugn, välutbildad och fokuserad. Hans närvaro och hans fina bemötande var i det läget så oerhört värdefullt. Min vana trogen antecknade jag allt – hela processen vilket var till god hjälp i kontakten med bästa Försäkringsbolaget hemma i Sverige. Lyckligtvis hade jag lagt undan pass och reskassa – hade bara det viktigaste för dagen – men telefonen och alla foton var ju borta.

Det var något som Säkerhetschefen på hotellet – som för övrigt gav mig MVG på hur jag agerat – han hade personlig och FULL förståelse för det, förlora sina foton – som det värsta! Hotellet var så hjälpsamma – vi skulle checka in och där stod jag utan creditcard och pengar – härligt! Not! Vi fick hjälp från Sverige och nästa dag: Nu ska ni får höra, receptionen berättar någon har ringt:

-Åh, de hade hittat min väska! Kom till Avenue si och Street så – så ska du få din väska, hade det sagt till receptionisten.

Första impulsen var – Oh! Wow! Nå´n har hittat min väska – men nästa: No, no – De lurar dit mig och sen ”knackar de tanten” och snor resten, hon hade ju tömt väskan, där fanns säkert mer att hämta… Glöm det – jag går inte dit. Varför kommer de inte hit med väskan?

Receptionisten gick i god för att det var Good Guys, hon hörde på accenten och jag såg att den andra bakom disken hade en helt annan uppfattning. Och här fick jag ett mini-utsnitt av migrations läget i USA vid den här tiden. Jajamensan… var den hallonröda har tagit vägen vet ingen. Den hade extra långa axelremmar, var sydd av kamel-läder, två halvmåne formade linjer en för fack 1 och en för fack 2 dragkedjorna. Enkel och elegant, köpt på en Julmarknad i Berlin. Efter det har jag köpt mig tre eller fyra röda väskor – men ingen kan mäta sig med den hallonröda.

Var tog poliserna, Sigtuna, tryggheten och dramat vägen – nu när det bara slutade med att väskan är borta och undertecknad med sällskap klarade sig helskinnande? Jo, det är något med vår tid och vårt behov av trygghet. Hörde på reprisen av SPANARNA – inte på Hill Street – utan på P1. Där efterlyste Staffan Dopping ingen mindre än: Leif G W Persson som en slags tongivande stöttepelare i vårt avlånga land. Minns inte exakt hur orden föll.

I just G W´s olika program på tv så såg vi just ”Farbror Polisen” som mitt i gatan står. Det var en helt sagolik skildring mannen, som med mycket kort tids utbildning gick raka spåret från järnhandeln till att bli patrullerande polisman i Sigtuna stad. Jo – då han fick internutbildning, lever och har hälsan, berättad i programmet. Skildringen av samhället hur han svingade sig på cykeln med en lång kappa – nästan som den jag sprang omkring med i NYC – tja det är tecken på att vi lever i en helt annan tid nu, med nya krav på kunskaper och kompetenser, kombinerade med de gamla.

Jag vill hylla poliserna, våra trygga, duktiga kvinnor och män som håller uppe våra samhällen. Jag känner flera, och en av dem – läs förra bloggen här – kan jag följa på Instagram. Jag kan också följa hans kollegor som jobbar i Nordamerika. Det ger i alla fall mig ett rejält perspektiv på trygg transparens av vardagslugnet. Min farfar var Poliskommissarie och det finns en liten Sherlock i mig som vill komma underfund med varför…

Vi ska inte veckla in oss vidare i mitt varför… här för då blir bloggen om möjligt ännu längre än väntat och någon slags påskfoto får vi ju ändå lägga till. Vi drar till med den gula glada påsk-väskan igen och en närbild på ett av påsk-pynten här, som vid en närmare till ser ut att spegla undertecknad riktigt bra idag … he he 🙂 fortsatt: GLAD PÅSK! /Carin Coach


Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop