Stina Bergström (MP)

Äntligen Holland – med tåg och cykel

 

Nu är julgranen utslängd och jag sitter på tåget till Stockholm och riksdagen. Laddad och taggad av mycker skidåkning och en studieresa till Holland. Vi, jag och några andra miljöpartister,  tog tåget fram och tillbaka förra veckan. En resa på 12 timmar från Köpenhamn. Mysiga timmar fyllda av samtal, läsning av lagrådsremisser och annat intressant. Och förstås mat och fika. På stationer och på tåget.

Ända sedan jag blev riksdagsledamot 2010 har jag velat resa till Holland. Mycket för att studera cykling och cykelpolitik. Vad är det som har gjort att så många Holländare väljer den klimatsmarta cykeln som transportmedel?

Vi besökte bland annat Groningen där 60 procent av resorna sker med cykel. Våra gröna kamrater sitter med i kommunstyret sedan seklets början. Benni Leemhuis, ordförande för de gröna i Groningen och för trafiknämnden, tog med oss på en 2-timmars tur och berättade om alla smarta lösningar för att gynna cyklingen. Och för att minska cykelköerna.
Redan på 70-talet tog modiga politiker beslut att förbjuda bilar i stadskärnan. Det tillsammans med stora satsningar på cykelbanor, en god cykelkultur där gående, bilar och cyklar samsas på samma ytor och inga externa köpcentra har gjort den här staden till en cykelstad. Och en stad vars invånare är mest nöjda med livet i Europa enligt lyckorankningar.

 

I Utrecht, en annan grönt styrd cykelstad, cyklade vi genom världens största cykelgarage. Med plats för  12 500 cyklar. Att få plats för alla cyklar, både de som rullar och de som står stilla, är en utmaning för stadens politiker berättade Lot van Hooijdonk, grönt kommunalråd, för oss.

Vi besökte oxå hamnen i Rotterdam, Europas största hamn. Och parlamentet, Fredspalatset (där den internationell domstolen) finns  och OPCW (Den organisation som arbetar med att få bort alla kemiska vapen i världen) i Haag.

Vi träffade gröna vänner och diskuterade Grone Links framgångsrika valkampanj förra året. Så nu är jag fylld med många nya ideer kring både cykling, fredsarbete och valrörelse.

Vi som reste: Thorgny Arwidson, Rasmus Ling, Maria Ferm, Emma Hult och Lorentz Tovatt

 

Nu blir det färre kalhyggen i statens skogar

Nu lackar det mot jul. Det har varit en intensiv och spännande höst. Regeringen  har lagt fram en rad viktiga gröna förslag. Som en historisk stor miljöbudget. Som förslaget att de ensamkommande barnen som kom till Sverige hösten 2015 ska få stanna.  Som en tredelad föräldraförsäkring och en samtyckeslag. På klimatområden räknar vi nu in 55 olika åtgärder som gjorts sedan regeringstillträdet. Jag har sagt det förut; Miljöpartiet i regering gör skillnad!

Igår presenterade Per Bolund och Karolina Skog en annan viktig nyhet. Nu ska det bli färre kalhyggen i statens skogar. Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket får i uppdrag att utveckla arbetet med grön infrastruktur och hyggesfritt skogsbruk.

Det är ett viktig steg för att den statliga skogen, den vi alla äger, ska brukas mer hållbart. Nästa steg måste vara att även Sveaskog, där 14 procent av de svenska skogen finns, får ett uppdrag. Sveaskog har den senaste tiden varit ute i ordentligt blåsväder både för hur de bedriver skogsbruk i sina ekoparker  (här hittar du en dokumentär i radioprogrammet Kaliber) och en planerad avverkningen på Brännvinsberget i Dalarna.

Jag har ställt en fråga till näringsminister Mikael Damberg kring detta och fått ett svar vars riktighet ifrågasatts av bland annat Naturskyddsföreningen. Som också skickat ett öppet brev till Sveaskogs styrelse. Fortsättning följer….

Men först ska vi alla ta lite julledigt. Själv hoppas jag på mer snö så att skidorna kan plockas fram. Måste börja träna för Tjejvasan…

Ha en riktigt bra Jul och ett Gott Nytt År!

Händerna på ratten – inte på mobilen

Trägen vinner. Den första motion jag lämnade in i riksdagen när jag kom in 2010 handlade om mobilanvändandet i bilen. Som landsbygdsbo kör jag mycket bil och är trött på alla trafikfarliga situationer jag varit med om på grund av smsande och surfande bilförare. Jag har sedan flera gånger motionerat och agiterat för att händerna ska vara på ratten, inte på mobilen. Senast i september när jag lämnade in ytterligare en motion till riksdagen om att skärpa reglerna kring mobilanvändning i bil.

I torsdags beslutade regeringen äntligen att det från och med den 1 februari 2018 det inte längre kommer att vara tillåtet för en förare att använda en mobiltelefon eller annan kommunikationsutrustning genom att hålla den i handen under färd med motordrivet fordon.

Ytterligare ett exempel på att politiskt arbete är viktigt. Och lönar sig. Jag för upp torsdagens regeringsbeslut på listan över beslut som gått i rätt riktning. Den listan har fyllts på rejält sedan 2014 när miljöpartiet kom med i regeringen. Bland annat med 55 olika regerings- och riksdagsbeslut för att möte klimatutmaningen och minska de svenska klimatutsläppen.

Det är därför jag vill fortsätta att arbeta som grön politiker i riksdagen. I lördags fick jag förnyat förtroende som riksdagskandidat för Miljöpartiet Värmland på vår distriktsstämma. Att beslutet var enhälligt känns förstås extra värmande och taggande. Ser fram emot en spännande och viktig valrörelse !

 

Klimatförhandlingar i Bonn

 Efter långa nattmanglingar slogs klubban i bordet. Tidigt i morse avslutades FN-s klimatförhandlingar Cop 23 som i år ägde rum i Bonn. Jag har varit med i den svenska delegationen denna sista högnivå-vecka och det har varit spännande dagar fyllda med förhandlingar, seminarier och möten.

Och även om detta klimatmöte inte kommer att gå till historien som det mest händelserika och betydelsefulla har ändå flera viktiga saker beslutats. Väntande och mer oväntade.

Vem ska göra vad och vem ska betala ?
Mötets huvudsyfte var att fortsätta förhandla fram den regelbok som ska se till att Parisavtalet genomförs. Förhandlingarna har präglats av att den s k likatänkande gruppen av utvecklingsländer LMDC:s, med Kina, Indien, Saudiarabien och Iran i spetsen, hårt har drivit att olika regler ska gälla för utvecklade länder och utvecklingsländer, enligt det system som nu gäller.
Frågor om hur mycket som vi, de utvecklade länderna som orsakat klimatförändringarna, ska ersätta de drabbade länderna för skador och betala för klimatanpassning har också varit en stor fråga i förhandlingarna. Som dock FIJU-ordförandeskapet mycket har lyckats lösa ut genom att skjuta en del frågor framåt.

Diskussionerna om hur översynen av hur arbetet går globalt ska göras har varit konstruktiv men många frågor återstår att lösa. Att de frivillliga åtaganden om utsläppsminskningar som världens länderna lämnat in är helt otillräckliga för att uppfylla Parisavtalet står redan klart. Vissa länder vill också att andra aspekter också ska in i översynen, förutom de som nämns i Parisavtalet.

Hur ska utsläppen minska till 2020 ?
LMDC- gruppen hade inför förhandlingarna föreslagit en ny dagordningspunkt om uppföljning och ambitionen gällande tiden före 2020 då Parisavtalet träder i kraft. En diskussion som tog lång tid men som hade det goda med sig att EU under mötet beslutade att ratificera den andra del i det s k Koyotoprotokollet (där endast utvecklade länder förbinder sig att minska sina utsläpp). Ingen stor sak kan man tycka eftersom det bland EU-länderna bara är Polen som inte fått tummen ut och tagit beslut i sitt parlament. Och eftersom EU redan med råge uppfyllt sitt åtagande, som liksom andra länders åtaganden är blygsamma. Men politiskt var det viktigt för att ro andra förhandlingar i hamn.

Beslut om att fasa ut flourkolväten
Mer viktigt för klimatet är istället att flera länder, inklusive Sverige, under mötet gick ut och berättade att man tänkte ratificera det s k Kigalitillägget till Montrealprotokollet. Ett tillägg som rör växthusgaserna flourkolväten, HFS och att åtgärder ska tas för att minska produktion och förbrukning av dessa. Eftersom tillräckligt många länder nu har ratificerat kommer tillägget att träda i kraft. Och detta är viktigt – om HFS utfasas kan det minska uppvärmningen med upp till 0,5 grader till 2100.

Jämställdhet och klimatlag
Under mötet beslutades om en två-årig handlingsplan för genderfrågor i klimatförhandlingarna. Ett litet steg i rätt riktning om inte alls lika skarpt som det borde varit.

Men ett klimatmöte är inte bara förhandlingar – det består också av mängder av spännande seminarier, anföranden från ministrar, debatter och möten. Själv presenterade jag bland annat den svenska klimatlagen tillsammans med Isabella Lövin vid ett välbesökt seminarium.

Nästa års möte kommer att äga rum i Polen. Om det kan man ju tycka två saker. Antingen att det är sorgligt att EU:s mest bakåtsträvande land i klimatfrågan ska stå värd. Eller så kan man tänka att detta kan bli en riktigt bra anledning för Polen att skärpa sig.

Berättar om hur den svenska klimatlagen förhandlades fram tillsammans med Johanna Sandahl från SNF och Maria Malmer Stenergard(M)

Träffar spanska parlamentariker. De håller på att ta fram en klimatlag och hade många frågor om den svenska

 

 

Lånecyklarna var många och det bästa sättet att ta sig mellan de olika delarna av det stora Cop-området

Tog en kaffe med Elisabeth May, språkrör och parlamentariker för de Kanadensiska gröna. Hon är en av mina förebilder och har varit grön politiker i decennier. Alltid lika inspirerande och lärorikt att träffa henne

Om en händelserik höst – och om kärnkraft och palmolja

Varje vecka skriver vi värmländska riksdagsledamöter en krönika i Värmlands Folkblad. Den här veckan var det min tur och jag har försökt sammanfatta en händelserik höst med studiebesök i  både Polen och Ukraina. Samt förklara varför morgondagens debatt om ILUC och palmolja är så viktig.

Du kan läsa min riksdagsröst här

Här kan du läsa en artikel om min resa till Tjernobyl

Aldrig mer Auschwitz ?

 

Never again, Jamais plus, Nie Wieder står det på en sten i Treblinka. Det är ett budskap och en uppmaning till alla oss som besöker denna idag så fridfulla plats där 900 000 människor mördades, många av dem från Warszawas ghetto.

Av Europas judar överlevde bara en av tio förintelsen. Sex miljoner judar sköts i massavrättningar, dog av svält och sjukdomar i ghetton och arbetsläger. Och gasades ihjäl i koncentrationsläger som Birkenau  och Treblinka. De flesta som mördades var judar, men bland nazisternas offer var även romer, funktionshindrade, homosexuella, politiska motståndare…

Förra veckan gjorde jag en omtumlande resa i förintelsens spår tillsammans med 11 andra riksdagsledamöter. Studieresan arrangerades av  Myndigheten Forum för levande historia och leddes av Christer Mattson, Segerstedstinstitutet, som under många år lett resor för skolklasser.  Med på resan var också Max Safir ,en av de få som överlevde förintelsen. Och Max barnbarn Gabriel Safir.

Vi började resan med att besöka koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Jag har i många år bävat för att besöka ett koncentrationsläger och vistelsen där var verkligen skrämmande och obegripligt. Att stå där tågen kom in och höra att alla barn, alla gravida, alla gamla fick gå direkt in i gaskamrarna. Att föräldrar skiljdes från sina barn, att barnen slets från sina föräldrar. Att höra hur de som skulle arbeta som slavar  blev fråntagna allt – kläder, smycken, fotografier, håret….Att se ruinerna av gaskamrarna. Och se Max stå i ruinen av baracken han bodde i tillsammans med 1000 andra och berätta om de ständiga slagsmålet. Slagsmål för att komma närmast den värmande muren, för att få sovplatsen högst upp, för att få stå sist i matkön för att få lite potatiskal i soppan. Vi var i Birkenau i många timmar och det var tuffa timmar. Men viktiga och lärorika. Nu är jag också ett vittne. Vi behöver vara många som kan vittna om detta folkmord. Och arbeta för att historien inte ska få upprepa sig.

Dagen efter reste vi med Max till Bodzentyn, byn där han föddes. Före kriget bodde där 1000 judar, en tredjedel av befolkningen. Idag finns ingen kvar och den judiska kyrkogården var helt överväxt. Vi besökte också staden Kielce, där Max växte upp. Av Kielces 25 000 judar överlevde bara 400 kriget. Av de 200 som återvände till sin hemstad från lägren dödades 42 stycken i en Pogrom sommaren efter krigsslutet. Antisemitismen försvann inte i och med att de överlevande räddades ur lägren.

Vi avslutad resan i  dödslägret Treblinka där 10 000 människor  gasades ihjäl varje dag under månaderna vid krigets slutskede. Här mördades hela Max familj. Vi höll en minnesstund för dem och alla de 900 000 människor som mördades på platsen där vi stod.

Det har varit en resa på många plan. Kunskap, insikt och sorg. Vi hade så många viktiga samtal om vad det är som gör oss människor kapabla att göra det vi gjorde – och gör. Om skuld. Om alla de som aldrig blev födda. Om hur tiden i koncentrationsläger påverkade inte bara de överlevandes liv, utan även deras barns och barnbarns. Om hur Europa hade sett ut idag om den judiska kulturen hade fått vara kvar och utvecklats. Och om hur förintelsen hör ihop med det som händer idag i världen.

Birkenau

 

Max framför resterna av baracken i Birkenau

 

Ruinen efter en av gaskamrarna i Birkenau

 

Fotografierna eldades upp. Men några glömdes bort. Och är en nu fin och ljus utställning i huset där fångarna avpersonifierades

 

Den judiska begravningsplatsen i Warszwava. Övergiven, överväxt. De som idag skulle ta hand om gravarna blev aldrig födda.

 

Minnesmonumentet i Treblinka.

 

 

 

 

Äntligen nya slussar!

Igår presenterade Trafikverket sitt förslag för hur de tycker att de 622, 5 miljarder regeringen anslagit till den nationella planen ska satsas på järnvägar, vägar och sjöfart mellan 2018-2029.

Mycket glädjande för oss som kämpar för Vänersjöfarten är att 3 miljarder avsätts för nya slussar i Trollhättan. Det har varit mycket diskussioner de senaste åren om nya slussar ska  byggas så att vi kan fortsätta att frakta gods på Vänern.

Något jag, som motionerat och drivit på för nya slussar sedan jag kom in i riksdagen 2010, och miljöpartiet hela tiden tyckt. Att köra saker på vatten istället för på väg och järnväg är klimatsmart.

I valrörelsen 2014 var jag och Peter Rådberg och tog ett symboliskt första spadtag för nya slussar i samband med att vi presenterade vårt gröna förslag på nationell transportplan. Nu finns den med!

Trafikverket föreslår ochså pengar till upprustning av Värmlandsbanan och Fryksdalsbanan. Tummen upp för det också!

Valkampanjar i viktigt val

Nu är valrörelsen i full gång. Ja, jag menar i vårt grannland Norge. Den 11 september är det val till den norska riksdagen – Stortinget. I torsdags åkte jag över gränsen för att valkampanja med mina norska kamrater.

Det går bra för det norska miljöpartiet, MDG, Miljopartiet de gronne, i oppinonsmätningarna. I flera mätningar ligger de en bit över fyra procent. Med det resultatet skulle Rasmus Hansson, som idag sitter som ensam  grön i Stortinget, få flera gröna stortingskamrater från hela Norge.

Rasmus kom som första MDG:are in i Stortinget för fyra år sedan då partiet gjorde ett rekordval i Oslo. I Oslo sitter också MDG med och styr sedan två år  tillsammans med Arbeterpartiet och Socialistisk Venstre.(I Norge har man Stortingsval för sig, kommun- och fylkeval för sig med två års mellanrum).

Det är en sådan stryka att ha systerpartier i andra länder och kunna hjälpas åt och utbyta ideer. Jag var inbjuden för att prata hållbart skogsbruk  till MDG i Ringsaker i Hedmark fylke, som är ett grannlän/fylke till Värmland. Det var väldigt spännande att diskutera skogsbruk och skogsskydd med norska skogsägare, miljöaktivister och ekoturismföretag. Att seminariet ägde rum i Moelv som är platsen där det stora skogsbolaget Moelven startade och fortfarande är den stora arbetsgivaren satte också krydda på det hela. MP:s nya skogspolitiska program gick åt som smör i solsken.

Efter kvällsseminariet följde jag med MDG:s representant i kommunen Thomas Eriksen och hans fru Karolina och byggde en ”valstuga” på torget i Moelv inför helgens marknad innan vi åkte hem till dem och nattpratade grön politik i Norge och Sverige.

På fredagen åkte jag ned till Oslo och sammanstrålade med Per-Inge Liden, kommunalråd i Karlstad. Vi besökte partikansliet och deltog i valkampanjsmöte med språkrören Une Bastholm och Rasmus Hansson, partisekreteraren Lars Gaupset med flera. Imponerande att höra om alla frivilliga partimedlemmar som kampanjar och knackar dörr över hela Norge.

En stor profilfråga för MDG och en stor fråga i valrörelsen är den norska oljan. MDG har avgett tre viktiga löften till de norska väljarna. Ett av dem är att inte stötta någon regering som öppnar nya oljefält. MDG har också gjort en avvecklingsplan för att upptaget av olja ur det norska havet.

De två andra löften är att partiet alltid kommer att sätta miljö först och aldrig stötta en regering där Framskrittspartiet finns med.

Om detta och mycket annat pratade jag och Per-Inge med alla debattsugna Oslobor på Karl-Johan under eftermiddagen vid MDG:s valcykelkärra. Vi hann också med att fika med Johan och Sabina, språkrören för vår svenska miljöpartiavdelning i Oslo, innan vi lämnade Oslo. Nu håller vi alla tummar för ett bra resultat den 11 september. Jag ser fram emot valvakan !

Thomas och Karolina bygger ”valstuga” på torget i Moelv

Jag, Per-Inge, Une och Rasmus.

 

Per-Inge och Leif Ingholm framför MDG:s valcykelkärra på Karl-Johan.

 

Sabina och John, språkrör för MP Oslo, vår lokalavdelning för alla svenskar i Oslo

 

Om Ojnare och varför jag inte åker till Almedalen

Rätt att skydda Ojnareskogen

Igår kom Högsta förvaltningsdomstolens beslut om Ojnareskogen. Domstolen anser att regeringens beslut, att utvidga Natura 2000-området Bästeträsk och därmed skydda Ojnareskogen, var rätt.

Därmed fastställer Högsta Förvaltningsdomstolen regeringens utpekande av området som Natura 2000.

Det var bolagen Nordkalk och SMA Mineral som överklagade regeringens beslut, som fattades den 31 augusti 2015, till Högsta förvaltningsdomstolen. Men domstolen går alltså inte på deras linje.

”Regeringen har emellertid fattat beslutet i syfte att uppfylla unionsrättsliga förpliktelser och tillgodose det allmänna intresset av att bereda skydd för vissa livsmiljöer.” skriver domstolen i sitt beslut. Radio Gotland har en informativ artikel på sitt hemsida.

Om jag skulle ha åkt till Almedalen i år skulle jag ha vikt en kväll för att åka till Bästeträsk med gröna vänner och  glädjas tillsammans med alla andra som i så många år kämpat för detta unika naturområde.

Inget Almedalen i år

Men jag kommer inte att åka till Almedalen. I år blir det istället FAO:s konferens i Rom som äger rum i samma vecka. FAO är FN:s organisation för jord- och skogsbruk, fiske och råvaror (Food & Agriculture organisation of the United Nations).  Jag ingår i den svenska delegationen och det ska verkligen blir spännande att vara med när FN:s alla medlemsländer träffas för att diskutera världens jordbruk, skog, fiske och uttag av råvaror.

Förutom att följa förhandlingarna och diskussionerna vid konferensen har jag och min riksdagskollega Johan Buser (S) bokat in en rad möten med FAO: s experter på bland annat hållbart skogsbruk, livsmedelsförsörjning och frö-frågan. Viktiga frågor för Sverige och världen.

Så i år får Almedalen klara sig utan mig.

Efter Rom är det dags för lite ledighet. Både från politik, blogg och andra sociala medier. Passar därför på att redan nu önska alla läsare en skön sommar !

Livsmedelsstrategin på plats

Igår var det dags för riksdagsårets sista kammardebatt för min del. Vi debatterade livsmedelsproduktion, eller närmare bestämt betänkandet En livsmedelsstrategi för Sverige. Det har varit en lång resa att få den på plats. Men nu är i alla fall riksdagens alla partier överens om det övergripande målet och de tre strategiska målen.

Jag inledde mitt anförande i debatten med att prata om den aktuella och omtalade  dokumentären ”Sista skörden” som jag äntligen hade tid att se i helgen. För mig blev den ett viktigt avstamp i debatten. Hur vi behandlar det tunna lager jord som vi odlar vår mat i visar vilket håll vi är på väg. Med en hållbar livsmedels- och jordbrukspolitik säkrar vi denna livsviktiga, men sällan omnämnda, naturresurs.

Eko-målens vara eller inte vara var debattens stora tvisteämne. Varför de s k allianspartierna och SD valt att lägga sin energi på att tala om för regeringen att de inte ska sätta några mål för ekologisk produktion och konsumtion är för mig en gåta. Svenska konsumenter köper mer och mer eko och det svenska jordbruket hänger inte med. Vi importerar allt mer eko-mat, samtidigt som livsmedelsstrategins uttalade mål är att den svenska matproduktionen ska öka.

För Miljöpartiet är det självklart att det är viktigt att minska användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel. Det finns också uttalat i strategins övergripande mål i och med formuleringen ”den totala livsmedelsproduktionen ska öka samtidigt som relevanta miljömål ska nås” Giftfri miljö och Ett rikt djur- och växtliv och Grundvatten av god kvalité är bara tre av våra miljömål som är tätt sammanknippade med vårt jordbruk.

En låda krav-bananer i min konsumbutik hemma i Högboda spelade också en roll i mitt anförande som du kan läsa här nedan.

Du kan också läsa/se hela debatten här: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/en-livsmedelsstrategi-for-sverige_H401MJU23

”Herr talman!

I helgen såg jag den omtalade dokumentären Sista skörden. Det kändes som ett bra avstamp inför dagens debatt om en livsmedelsstrategi för Sverige. För er som inte har sett den – och jag vill uppmana er att göra det – handlar den om vår minst uppmärksammade naturresurs: det lilla tunna lager jord som vi världen över odlar i. Det är en hotad resurs av flera skäl. Vi bygger vägar, hus och köpcenter på värdefull åkermark, och vi utarmar den med konstgödning och bekämpningsmedel som dödar inte bara skadeinsekter utan också andra viktiga organismer.

Jorden har blivit något man sätter plantorna i, en substans utan liv utan de för oss livsnödvändiga mineralerna och mikronäringsämnena, sa en amerikansk forskare i dokumentären. I USA är jordbruken gigantiska, så även användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel. Här odlas en tredjedel av världens vete i stora monokulturer – vete som i likhet med mycket annat vi odlar i dag inte förser oss med den näring vi behöver i samma utsträckning som tidigare. Det vi har på tallriken innehåller mer kolhydrater i dag, men mindre av andra viktiga ämnen vi behöver. Vi äter dubbelt så mycket frukt och grönsaker i dag som vi gjorde på 70-talet, men vi får i oss mindre mineraler och viktiga spårämnen, berättade Kristina Belfrage, en svensk livsmedelsforskare, i dokumentären.

Sista skörden är en tankeväckande och skrämmande dokumentär. Vart är vi på väg när maten vi odlar inte längre ger oss det våra kroppar behöver, när vi inte längre odlar i samklang med naturen utan mot den?

Men, herr talman, i jämförelse med industrijordbruken i USA och för den delen också mycket av det jordbruk som bedrivs i andra EU-länder är vårt svenska jordbruk mer hållbart på många sätt. Vårt konventionella jordbruk använder mindre mängder konstgödning och bekämpningsmedel. Vi har den lägsta antibiotikaanvändningen i Europa. Vi har en god livsmedelssäkerhet och högre djurskyddskrav än övriga EU, och vi har den näst högsta andelen ekojordbruk. Det finns många anledningar till att det är viktigt att värna den svenska livsmedelsproduktionen.

Herr talman!

En stor potential för att öka den svenska livsmedelsproduktionen handlar just om ekojordbruk och den ökade efterfrågan på ekomat i Sverige och övriga världen. Här har det hänt mycket bara på 20 år. Jag minns när jag och en småbarnspappa försökte få vår lokala handlare hemma i Högboda att börja sälja ekoprodukter i butiken på 90-talet. Det gick inget vidare. Men han gick med på att ta hem en låda Kravmärkta bananer om vi lovade att köpa hela lådan ihop. Det fanns nämligen inga andra Bodafamiljer som skulle vara dumma nog att köpa de dyrare bananerna, menade han.

I dag finns det inga andra bananer än Kravbananer i vår affär. Affären är för övrigt Kravcertifierad och erbjuder minst ett ekoalternativ inom alla produktsegment. Det är jättebra. Utvecklingen har gått åt rätt håll.

Men mycket av den ekomat som säljs i våra butiker i dag kommer från andra länder. Det råder nämligen brist på många ekoproducerade varor i Sverige. Produktionen följer inte efterfrågan. Det är en anledning till att vår regering redan agerat för att öka den ekologiska odlingen i Sverige. Det har man gjort bland annat genom att öka stödet i landsbygdsprogrammet med 200 miljoner för omställning till ekologiskt jordbruk och införa nya mål för ekologisk produktion och konsumtion i den handlingsplan som tillsammans med propositionen utgör livsmedelsstrategin.

Målen innebär att 30 procent av den svenska jordbruksmarken ska utgöras av certifierad ekologisk jordbruksmark år 2030 och att 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtion som sker via offentlig upphandling ska utgöras av certifierade ekologiska produkter år 2030. I dag är motsvarande siffror 17 och 30.

På förra veckans sammanträde beslutade regeringen att ge Jordbruksverket i uppdrag att inrätta en samordningsfunktion för ekologiska livsmedel. Det är ett efterlängtat beslut. Jordbruksverket ska i detta arbete arbeta med andra berörda myndigheter, företrädare för företag och organisationer inom hela livsmedelskedjan och konsument- och miljöorganisationer. Samordningsfunktionen ska även utarbeta en åtgärdsplan och etappmål för att nå de inriktningsmål som regeringen satt upp för ekologisk produktion och offentlig konsumtion. Regeringen har också skickat med en påse pengar.

Herr talman!

Samtliga partier är överens om det övergripande målet och de tre strategiska målen för den livsmedelsstrategi som vi nu debatterar. Det är en bra början för en bättre samsyn kring den svenska livsmedelsproduktionen.

Vi är bland annat överens om att den totala livsmedelsproduktionen ska öka samtidigt som relevanta miljömål ska nås. Det är många miljömål som hör ihop med vår livsmedelsproduktion. Målen Ett rikt odlingslandskap, Ett rikt växt- och djurliv, Begränsad klimatpåverkan, Myllrande våtmarker, Hav i balans samt levande kust och skärgård, Levande sjöar och vattendrag, Giftfri miljö och Grundvatten av god kvalitet är alla miljömål som hör ihop med det vi äter och dricker.

Den låga grundvattennivån i landet är något som är mycket bekymmersamt. Bara 14 av landet 290 kommuner rapporterar enligt SGU att de har normala grundvattennivåer. Resten har lägre nivåer än normalt.

Regeringen presenterade i helgen en budgetsatsning på 200 miljoner kronor för att förebygga torka och att fördjupa kartläggningen av våra grundvattenresurser. Huvuddelen av pengarna ska investeras i att stärka landskapets egen förmåga att buffra och balansera vattenflöden, öka tillskottet till grundvattnet och öka vattenreningen. Detta ska ske genom att i större utsträckning restaurera och anlägga våtmarker.

Uppemot en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker har försvunnit. Störst andel har gått förlorad i slättlandskapen i södra Sverige. I Skåne och Mälardalen finns bara omkring en tiondel kvar av den ursprungliga våtmarksarealen. Även merparten av de våtmarker som finns kvar är i varierande grad påverkade av mänskliga ingrepp. Skadade våtmarker har en lägre förmåga att lagra och rena vatten.

Att fördröja vatten har betydelse för att fylla på yt- och grundvattensystemen men har också andra positiva effekter. Våtmarker som restaureras och nyanläggs bidrar till biologisk mångfald, klimat och att minska övergödningen.

Vatten är ett av våra viktigaste livsmedel. För oss är det självklart att det ska komma gott och rikligt med friskt vatten ur kranen när vi skruvar. Men det är också en tillgång vi måste bruka med ansvar och försiktighet. Regeringens budgetsatsning är en viktig åtgärd i linje med det.

Herr talman!

Våra egna miljömål är som sagt viktiga för vår nationella livsmedelsstrategi. Det är förstås också FN:s globala hållbarhetsmål till 2030. Ett av FN-målen handlar om att säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster bland annat genom att halvera matsvinnet i Sverige och i världen.

Att säkra livsmedelsförsörjningen i världen handlar inte bara om att öka matproduktionen. Det handlar också – eller egentligen ännu mer – om att den mat som produceras ska fördelas rättvist och att den äts upp och inte slängs. Det handlar förstås också om att vi äter mer spannmål, bönor och grönsaker i stället för att använda det till foder till djuren.

Men det finns mycket annat i FN:s hållbarhetsmål som det är viktigt att vi implementerar i Sverige. Det gäller sådant som att införa jordbruksmetoder som bättre bidrar till att upprätthålla ekosystemen. Det är metoder som stärker förmågan till anpassning till klimatförändringar, extrema väderförhållanden, torka, översvämning och andra katastrofer och som successivt förbättrar mark- och jordkvaliteten.

Det är också, enligt FN:s hållbarhetsmål, viktigt att upprätthålla den genetiska mångfalden av fröer, odlade växter, produktionsdjur och tamdjur. Detta har vår regering i sin handlingsplan redan börjat arbeta med genom att öka stödet till Programmet för odlad mångfald, Pom, för återintroduktion på marknaden av äldre svenska växtsorter.

Herr talman!

Sverige är i dag långt ifrån självförsörjande på livsmedel. Det är mycket på grund av att merparten av de insatsvaror som i nuläget används inom jordbruket, som handelsgödsel och fossila drivmedel, inte produceras i Sverige. Det innebär att vi har en låg krisberedskap.

Men vi har alla förutsättningar för att ha en högre krisberedskap om vi ställer om till förnybara drivmedel, till exempel biogas som kan produceras av gödsel och skörderester, och genom att byta ut insatsvaror till sådant som kan produceras i Sverige, naturgödsel i stället för konstgödsel, svenskt utsäde i stället för utsäde från multinationella bolag. En ökad hållbar livsmedelsproduktion i Sverige handlar även om en förbättrad krisberedskap.

Avslutningsvis, herr talman, ställer jag mig självklart bakom Miljöpartiets reservationer i betänkandet. Men för tids vinning yrkar jag bara bifall till reservation 70 om mål för ekologisk produktion och konsumtion.


Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop