”Herr talman!

I helgen såg jag den omtalade dokumentären Sista skörden. Det kändes som ett bra avstamp inför dagens debatt om en livsmedelsstrategi för Sverige. För er som inte har sett den – och jag vill uppmana er att göra det – handlar den om vår minst uppmärksammade naturresurs: det lilla tunna lager jord som vi världen över odlar i. Det är en hotad resurs av flera skäl. Vi bygger vägar, hus och köpcenter på värdefull åkermark, och vi utarmar den med konstgödning och bekämpningsmedel som dödar inte bara skadeinsekter utan också andra viktiga organismer.

Jorden har blivit något man sätter plantorna i, en substans utan liv utan de för oss livsnödvändiga mineralerna och mikronäringsämnena, sa en amerikansk forskare i dokumentären. I USA är jordbruken gigantiska, så även användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel. Här odlas en tredjedel av världens vete i stora monokulturer – vete som i likhet med mycket annat vi odlar i dag inte förser oss med den näring vi behöver i samma utsträckning som tidigare. Det vi har på tallriken innehåller mer kolhydrater i dag, men mindre av andra viktiga ämnen vi behöver. Vi äter dubbelt så mycket frukt och grönsaker i dag som vi gjorde på 70-talet, men vi får i oss mindre mineraler och viktiga spårämnen, berättade Kristina Belfrage, en svensk livsmedelsforskare, i dokumentären.

Sista skörden är en tankeväckande och skrämmande dokumentär. Vart är vi på väg när maten vi odlar inte längre ger oss det våra kroppar behöver, när vi inte längre odlar i samklang med naturen utan mot den?

Men, herr talman, i jämförelse med industrijordbruken i USA och för den delen också mycket av det jordbruk som bedrivs i andra EU-länder är vårt svenska jordbruk mer hållbart på många sätt. Vårt konventionella jordbruk använder mindre mängder konstgödning och bekämpningsmedel. Vi har den lägsta antibiotikaanvändningen i Europa. Vi har en god livsmedelssäkerhet och högre djurskyddskrav än övriga EU, och vi har den näst högsta andelen ekojordbruk. Det finns många anledningar till att det är viktigt att värna den svenska livsmedelsproduktionen.

Herr talman!

En stor potential för att öka den svenska livsmedelsproduktionen handlar just om ekojordbruk och den ökade efterfrågan på ekomat i Sverige och övriga världen. Här har det hänt mycket bara på 20 år. Jag minns när jag och en småbarnspappa försökte få vår lokala handlare hemma i Högboda att börja sälja ekoprodukter i butiken på 90-talet. Det gick inget vidare. Men han gick med på att ta hem en låda Kravmärkta bananer om vi lovade att köpa hela lådan ihop. Det fanns nämligen inga andra Bodafamiljer som skulle vara dumma nog att köpa de dyrare bananerna, menade han.

I dag finns det inga andra bananer än Kravbananer i vår affär. Affären är för övrigt Kravcertifierad och erbjuder minst ett ekoalternativ inom alla produktsegment. Det är jättebra. Utvecklingen har gått åt rätt håll.

Men mycket av den ekomat som säljs i våra butiker i dag kommer från andra länder. Det råder nämligen brist på många ekoproducerade varor i Sverige. Produktionen följer inte efterfrågan. Det är en anledning till att vår regering redan agerat för att öka den ekologiska odlingen i Sverige. Det har man gjort bland annat genom att öka stödet i landsbygdsprogrammet med 200 miljoner för omställning till ekologiskt jordbruk och införa nya mål för ekologisk produktion och konsumtion i den handlingsplan som tillsammans med propositionen utgör livsmedelsstrategin.

Målen innebär att 30 procent av den svenska jordbruksmarken ska utgöras av certifierad ekologisk jordbruksmark år 2030 och att 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtion som sker via offentlig upphandling ska utgöras av certifierade ekologiska produkter år 2030. I dag är motsvarande siffror 17 och 30.

På förra veckans sammanträde beslutade regeringen att ge Jordbruksverket i uppdrag att inrätta en samordningsfunktion för ekologiska livsmedel. Det är ett efterlängtat beslut. Jordbruksverket ska i detta arbete arbeta med andra berörda myndigheter, företrädare för företag och organisationer inom hela livsmedelskedjan och konsument- och miljöorganisationer. Samordningsfunktionen ska även utarbeta en åtgärdsplan och etappmål för att nå de inriktningsmål som regeringen satt upp för ekologisk produktion och offentlig konsumtion. Regeringen har också skickat med en påse pengar.

Herr talman!

Samtliga partier är överens om det övergripande målet och de tre strategiska målen för den livsmedelsstrategi som vi nu debatterar. Det är en bra början för en bättre samsyn kring den svenska livsmedelsproduktionen.

Vi är bland annat överens om att den totala livsmedelsproduktionen ska öka samtidigt som relevanta miljömål ska nås. Det är många miljömål som hör ihop med vår livsmedelsproduktion. Målen Ett rikt odlingslandskap, Ett rikt växt- och djurliv, Begränsad klimatpåverkan, Myllrande våtmarker, Hav i balans samt levande kust och skärgård, Levande sjöar och vattendrag, Giftfri miljö och Grundvatten av god kvalitet är alla miljömål som hör ihop med det vi äter och dricker.

Den låga grundvattennivån i landet är något som är mycket bekymmersamt. Bara 14 av landet 290 kommuner rapporterar enligt SGU att de har normala grundvattennivåer. Resten har lägre nivåer än normalt.

Regeringen presenterade i helgen en budgetsatsning på 200 miljoner kronor för att förebygga torka och att fördjupa kartläggningen av våra grundvattenresurser. Huvuddelen av pengarna ska investeras i att stärka landskapets egen förmåga att buffra och balansera vattenflöden, öka tillskottet till grundvattnet och öka vattenreningen. Detta ska ske genom att i större utsträckning restaurera och anlägga våtmarker.

Uppemot en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker har försvunnit. Störst andel har gått förlorad i slättlandskapen i södra Sverige. I Skåne och Mälardalen finns bara omkring en tiondel kvar av den ursprungliga våtmarksarealen. Även merparten av de våtmarker som finns kvar är i varierande grad påverkade av mänskliga ingrepp. Skadade våtmarker har en lägre förmåga att lagra och rena vatten.

Att fördröja vatten har betydelse för att fylla på yt- och grundvattensystemen men har också andra positiva effekter. Våtmarker som restaureras och nyanläggs bidrar till biologisk mångfald, klimat och att minska övergödningen.

Vatten är ett av våra viktigaste livsmedel. För oss är det självklart att det ska komma gott och rikligt med friskt vatten ur kranen när vi skruvar. Men det är också en tillgång vi måste bruka med ansvar och försiktighet. Regeringens budgetsatsning är en viktig åtgärd i linje med det.

Herr talman!

Våra egna miljömål är som sagt viktiga för vår nationella livsmedelsstrategi. Det är förstås också FN:s globala hållbarhetsmål till 2030. Ett av FN-målen handlar om att säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster bland annat genom att halvera matsvinnet i Sverige och i världen.

Att säkra livsmedelsförsörjningen i världen handlar inte bara om att öka matproduktionen. Det handlar också – eller egentligen ännu mer – om att den mat som produceras ska fördelas rättvist och att den äts upp och inte slängs. Det handlar förstås också om att vi äter mer spannmål, bönor och grönsaker i stället för att använda det till foder till djuren.

Men det finns mycket annat i FN:s hållbarhetsmål som det är viktigt att vi implementerar i Sverige. Det gäller sådant som att införa jordbruksmetoder som bättre bidrar till att upprätthålla ekosystemen. Det är metoder som stärker förmågan till anpassning till klimatförändringar, extrema väderförhållanden, torka, översvämning och andra katastrofer och som successivt förbättrar mark- och jordkvaliteten.

Det är också, enligt FN:s hållbarhetsmål, viktigt att upprätthålla den genetiska mångfalden av fröer, odlade växter, produktionsdjur och tamdjur. Detta har vår regering i sin handlingsplan redan börjat arbeta med genom att öka stödet till Programmet för odlad mångfald, Pom, för återintroduktion på marknaden av äldre svenska växtsorter.

Herr talman!

Sverige är i dag långt ifrån självförsörjande på livsmedel. Det är mycket på grund av att merparten av de insatsvaror som i nuläget används inom jordbruket, som handelsgödsel och fossila drivmedel, inte produceras i Sverige. Det innebär att vi har en låg krisberedskap.

Men vi har alla förutsättningar för att ha en högre krisberedskap om vi ställer om till förnybara drivmedel, till exempel biogas som kan produceras av gödsel och skörderester, och genom att byta ut insatsvaror till sådant som kan produceras i Sverige, naturgödsel i stället för konstgödsel, svenskt utsäde i stället för utsäde från multinationella bolag. En ökad hållbar livsmedelsproduktion i Sverige handlar även om en förbättrad krisberedskap.

Avslutningsvis, herr talman, ställer jag mig självklart bakom Miljöpartiets reservationer i betänkandet. Men för tids vinning yrkar jag bara bifall till reservation 70 om mål för ekologisk produktion och konsumtion.