Never again, Jamais plus, Nie Wieder står det på en sten i Treblinka. Det är ett budskap och en uppmaning till alla oss som besöker denna idag så fridfulla plats där 900 000 människor mördades, många av dem från Warszawas ghetto.

Av Europas judar överlevde bara en av tio förintelsen. Sex miljoner judar sköts i massavrättningar, dog av svält och sjukdomar i ghetton och arbetsläger. Och gasades ihjäl i koncentrationsläger som Birkenau  och Treblinka. De flesta som mördades var judar, men bland nazisternas offer var även romer, funktionshindrade, homosexuella, politiska motståndare…

Förra veckan gjorde jag en omtumlande resa i förintelsens spår tillsammans med 11 andra riksdagsledamöter. Studieresan arrangerades av  Myndigheten Forum för levande historia och leddes av Christer Mattson, Segerstedstinstitutet, som under många år lett resor för skolklasser.  Med på resan var också Max Safir ,en av de få som överlevde förintelsen. Och Max barnbarn Gabriel Safir.

Vi började resan med att besöka koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Jag har i många år bävat för att besöka ett koncentrationsläger och vistelsen där var verkligen skrämmande och obegripligt. Att stå där tågen kom in och höra att alla barn, alla gravida, alla gamla fick gå direkt in i gaskamrarna. Att föräldrar skiljdes från sina barn, att barnen slets från sina föräldrar. Att höra hur de som skulle arbeta som slavar  blev fråntagna allt – kläder, smycken, fotografier, håret….Att se ruinerna av gaskamrarna. Och se Max stå i ruinen av baracken han bodde i tillsammans med 1000 andra och berätta om de ständiga slagsmålet. Slagsmål för att komma närmast den värmande muren, för att få sovplatsen högst upp, för att få stå sist i matkön för att få lite potatiskal i soppan. Vi var i Birkenau i många timmar och det var tuffa timmar. Men viktiga och lärorika. Nu är jag också ett vittne. Vi behöver vara många som kan vittna om detta folkmord. Och arbeta för att historien inte ska få upprepa sig.

Dagen efter reste vi med Max till Bodzentyn, byn där han föddes. Före kriget bodde där 1000 judar, en tredjedel av befolkningen. Idag finns ingen kvar och den judiska kyrkogården var helt överväxt. Vi besökte också staden Kielce, där Max växte upp. Av Kielces 25 000 judar överlevde bara 400 kriget. Av de 200 som återvände till sin hemstad från lägren dödades 42 stycken i en Pogrom sommaren efter krigsslutet. Antisemitismen försvann inte i och med att de överlevande räddades ur lägren.

Vi avslutad resan i  dödslägret Treblinka där 10 000 människor  gasades ihjäl varje dag under månaderna vid krigets slutskede. Här mördades hela Max familj. Vi höll en minnesstund för dem och alla de 900 000 människor som mördades på platsen där vi stod.

Det har varit en resa på många plan. Kunskap, insikt och sorg. Vi hade så många viktiga samtal om vad det är som gör oss människor kapabla att göra det vi gjorde – och gör. Om skuld. Om alla de som aldrig blev födda. Om hur tiden i koncentrationsläger påverkade inte bara de överlevandes liv, utan även deras barns och barnbarns. Om hur Europa hade sett ut idag om den judiska kulturen hade fått vara kvar och utvecklats. Och om hur förintelsen hör ihop med det som händer idag i världen.

Birkenau

 

Max framför resterna av baracken i Birkenau

 

Ruinen efter en av gaskamrarna i Birkenau

 

Fotografierna eldades upp. Men några glömdes bort. Och är en nu fin och ljus utställning i huset där fångarna avpersonifierades

 

Den judiska begravningsplatsen i Warszwava. Övergiven, överväxt. De som idag skulle ta hand om gravarna blev aldrig födda.

 

Minnesmonumentet i Treblinka.