Efter moget övervägande har jag beslutat att lägga ner Ärligt talat. Och innan du börjar skriva ut alltihopa mamma kan jag avslöja att du kan få hela rasket som en pdf-bok. Ni andra får helt enkelt försöka klara av att stå ut med min radiotystnad. Tack och hej cyberrymden!
En gammal klasskompis till min storasyster förklarade att syrran var snygg.
Sen fick jag höra att vi inte är så lika.
Alla kan inte vinna i det genetiska lotteriet.
För många år sedan var jag med ett teatergäng på en resa till tyska Rüdesheim. På kvällarna var det mysigt och alla drällde runt på ölstugor och folk hälsade på varandra på alla möjliga språk. Vi konstaterade att man nog kunde le och säga i princip vad som helst och folk skulle le tillbaka. Så kom det sig att jag och min bästa vän gick runt och drack pilsner och glatt hälsade på folk med frasen ”Bäverhjärna”. Nästan alla log och sa något som lät trevligt tillbaka. Tills vi träffade en farbror som utbrast ”Men vau sajjer due”. Skit också, en skåning. Min kompis räddade raskt upp situationen genom att säga ”Vi häver gärna – en öl, eller två. Skål”. Skåningen tittade fundersamt på oss men utbrast ”skål” och gick vidare.
Jag tänker på det när jag läser om vad hockeyspelaren sa till den andra hockeyspelaren. Var det ”You fucking pussy” eller var det ”Loose up your shoulder, easy”? Hm. Jag tror att han menade ”Bäverhjärna”.
Journalister är jävligt asociala varelser i lunchrummet. Efter att ha varit på flera tidningar konstaterar jag att detta är sant. Först börjar kampen om att få tag i en hög tidningar, helst konkurrenten så man kan se vad vi missat, häckla deras misstag och håna krönikörerna. Om man nu pratar vill säga. Det vanliga är att folk sitter där i en tystnad så kompakt att man kan skära den med kniv.
De senaste veckorna har jag på grund av glömd matlåda ätit lunch hemma några gånger. Väldigt trevligt faktiskt. Där har jag suttit framför tv:n och ätit micrade makaroner och tittat på antingen Top Model eller Project runway. Härligt.
Enligt en föreläsare jag hade på universitetet kallas det ”parasocial interaktion” när man har sociala relationer genom tv-rutan. Ja men hellre det än inga alls. Detta kan komma att bli en vana.
Eftersom jag lider av total brist på inspiration kör vi några frågor. Eftersom ingen mer än mamma skriver kommentarer får jag väl hitta på frågorna själv.
Senast sedda film?
The Nightmare Before Christmas, ett måste när det är Halloween. Det och bearnaisesås med röd karamellfärg är obligatoriskt.
Humör?
Höst, vad fan ska man säga. Längtar mig tokig efter snö så man får åka skidor.
Vad blir det till middag?
Mat hoppas jag. Det blir så konstigt annars. Leker med tanken på att tillreda ungarnas pumpa (minus stearinljusen).
Favoritmat?
Vad som helst hemma hos storasyrran. Det är alltid gott och någon annan har lagat den och så är det avslappnat och härlig stämning. Skulle vilja äta hos henne varje dag.
Bäst på tv just nu?
Norska serien Dag på SVT, hysteriskt kul men värdelös sändningstid vilket är skit samma för jag tittar ändå bara på svtplay.
Jag får mejl som börjar med ”Dearest, How are you today?”
Trevligt. Synd att ingen som man känner frågar sånt.
Inser att det är den 27 oktober, dagen då man ska bära något lila för att visa sitt stöd för HBT-folket. Kom inte på det förrän jag var på jobbet men det spelar inte så stor roll för jag äger inget lila. Inser att jag ändå har något lila på mig, ett gigantiskt blåmärke på vänster överarm, det är attans så lila och det måste väl räknas? Symboliskt värre – det blir bättre!
Den senaste veckan har vokalgruppen Erato gjort succé på tuben med sin cover av Robins Call your girlfriend. Jag måste säga att jag trots deras fina musikaliska insats har vissa frågetecken som behöver rätas ut.
Som varför man äter keso? Det är faktiskt jätteäckligt. Och om man nu ändå lider av denna störning, varför i hela friden sparar man burkarna? Nog för att läkarstudenter kan vara lite märkliga men kesoburkar? Det finns väl diagnoser för sånt?
Chefen ringer och kommer med otäcka påståenden om att det var länge sedan jag var jourhavande reporter. Nehej, det var det inte alls, det känns som igår. Jag har fortfarande inte kommit över förra gången. Det kallas visst nära journalistik. Jag håller inte med. Tidigare har jag drabbats av denna straffkommendering och därmed förtjänat ett omnämnande i bloggen ”Dagens lokaltidningsbesvikelse”. När chefen försökte sig på en sista mental halvnelson kontrade jag med den perfekta ursäkten ”Jag har semester i morgon, du har själv godkänt den” och sen gjorde jag en liten fuldans vid skrivbordet.
